Ur: Bobo och aristokraterna av Brita von Horn. (sid. 402-409)

Tidningarna världen runt bringa en morgon meddelandet att vårt klot nätt och jämt undgått en katastrofal sammanstötning med en större himlakropp, som ramlat ur sitt sammanhang, och med en fart som till och med av vetenskapens siffror betecknats som svindlande, rusat rätt mot jorden. En tillfällighet — ? — har bevarat mänskligheten från ett blixtsnabbt utplånande, en ögonblicklig förintelse. Denna mänsklighet, som i närvarande stund till tre fjärdedelar genom allkrigets brutala och avskyvärt fega massmord håller på att utrota sina medlemmar, medan den fjärde — ?

Det är av psykologiskt intresse att iakttaga hur betydelsefull den senaste fjärdedelen av människor anser sig vara.

Liksom de flesta av sin klass satt även friherrinnan Ellen fångad i meningar, som andra haft i århundraden före henne, och vilka nästan automatiskt leda till att i utvecklingen närmast se antingen en akut social infektion som bör bekämpas eller helt enkelt kanske en personlig kränkning. Fördomarna fläta kring henne och hennes likatänkande ett nät, i vilket de medvetet eller omedvetet sitta insnärjda. Deras största ängslan är att någon yttre orsak skall förmå slita sönder det. En stormflod av någon art — yttre eller inre.

De stackars Edelkrans voro alldeles barskrapade. En konkurs var oundviklig, och därmed upphörde med ens deras sociala betydelse. Om man ville dem aldrig så väl — friherrinnan Ellen hade nyss talat länge och tröstande med Kristina i telefonen — och ansträngde sig aldrig så mycket för att vara precis likadan emot dem som före deras sammanbrott samt fortsatte bjuda dem på sina middagar som om ingenting hänt, så var likväl någonting förändrat i grunden. De skulle inte vidare kunna bjuda igen, de skulle alltid känna sig generade över det och ha något i ögonen och i orden som gjorde alla förmögna personer medvetna om att bakom dem stod fattigdomens spöke och grinade. Och fastän alla skulle försöka att vara så snälla och naturliga som möjligt mot dem och inte låtsa om någonting, så skulle de en dag säga nej till en stor middag. Ännu några gånger skulle de bjudas utan att komma. Det skulle göras några lama försök att hålla dem kvar inom umgänget. Men sen skulle de vara borta. För alltid.

Friherrinnan Ellen hade sett liknande historier förr. Livet var sannerligen hårt. Hon släppte broderiet och funderade. Hennes blick gled förströdd ut genom fönstret. Hon såg Pontus och Bobo komma hem.

Hennes tankar togo andra banor. De sista dagarna hade hon sett så litet av dem. De voro ständigt tillsammans. Pontus var olik andra, hade Bobo sagt. Han hade sagt det i en underligt öm ton. Han var ovärderlig för Pontus. Vad som dock möjligen beredde henne skuggan av ett bekymmer var att Pontus stod i nästan alltför tydligt beroende av vännens smak och åsikter. Men hon tröstade sig med att Bobo verkligen var en utmärkt kamrat för hennes gosse. Om Pontus var olik andra — blotta tanken ingav henne en svag känsla av kväljande obehag — så måste han ju dölja det.

Han fick inte skilja sig från andra unga män av sin klass. Han måste läras att inordna sig under de små fördomar, som omgärda deras skikt i samhället och inge förnimmelsen av att livet inte är alltför stort, inte alltför osäkert. Han fick inte gräva ner sig. Han måste naturligtvis gifta sig. Ännu slog han ifrån sig den tanken. Men varför skulle han inte vilja göra det? Om han nu inte tycktes närmare kunna fästa sig vid den vackra och rika Anne-Marie von Rapp, så fanns det ju andra söta flickor att välja på. Mamma Ellen tyckte om pengar, och fastän hon var rundhänt kände hon deras värde. Men om Pontus en dag kom hem med en sund och rar tös utan hemgift och presenterade henne som sin fästmö skulle hon ta emot henne med öppna armar. Pontus blev ju i framtiden tillräckligt välbärgad för att kunna tillåta sig lyxen att gifta sig med den han ville ha. Förutsett att hon var av god familj naturligtvis.

I Bobo hade Pontus funnit en vän. Det är i deras ålder man knyter vänskapsband för livet. Bobo hade förresten återigen för Pontus och hennes skull allvarligt försummat sina studier.

Hon fann det egentligen inte märkvärdigt. Han hade ju som ett hem hos dem. Men visst var hon tacksam. Pontus fick bara inte engagera sig allt för djupt i vänskapen till Bobo. Han var så överkänslig, så hypernervös. »Olik andra!» Bobo tänkte hon inte vidare på. Hon skulle hålla honom skadelös.

Bobo blev boende hos dem hela våren.

Han hjälpte mamma Ellen med ditt och datt. Han sprang till hennes fattiga. Han uppvaktade henne med hennes älsklingsblommor.

Förresten var den här våren helt olik den förra. Den var kallare, gråare. Snålare, sade Erikson.

Pojkarna voro en smula oroliga av sig. De gjorde långa bilturer. Ibland sutto de hemma och läste Platons skrifter. Allt som berörde kärlek mellan män intresserade dem. Det finns en hel del litteratur i ämnet, som i allmänhet rubriceras »onaturlig kärlek». För dem var den naturlig. De voro lyckliga tillsammans. De begärde inte bättre än att få uppleva dygnens timmar i varandras sällskap. Deras egen kärlek var den enda de förstodo sig på. Men allt som följde med den, hyckleriet, förtegenheten, skottelden av spefulla, okyska blickar som de ibland blevo utsatta för gjorde dem misstänksamma, nervösa. Det hände att de foro ut mot varandra. För att åter försonas igen. Livet var inte alltid lika gott.

Men ännu lyste solen. Vitsippsdälderna lockade. Guldvivorna slogo ut till sist. Nätterna blänkte tysta, doftande av mull och björksav. Man smög sig mot varandra och mumlade dåraktiga, obegripliga ord. . . men ryckte till om någon dök upp i närheten.

Professor Willken hördes inte vidare av. Bobo brydde sig inte om det just nu. Loppe syntes alltmera sällan uppe hos Pontus. Han hade mycket att göra.

Mamma Ellen hörde pojkarna ofta stoja och skratta. Men ett par gånger hör hon dem gräla. Hon tyckte inte riktigt om tonen. Det var något i den som stack henne. Förresten grälar man ju inte. Är man osams ironiserar man. Eller tiger. Det tredje är vulgärt. Men hon medgav att Pontus var besvärlig ibland. Bobo var en rar huskatt.

I juni sände mamma Ellen Bobo till utlandet med ett kreditiv på fickan. Hon ansåg att han måste få ro och börja tänka på sitt arbete. Pontus var utom sig, när han förstod att moderns beslut var oåterkalleligt. Bobo tvang sig att visa sig oberörd.

Pontus sprang så länge han kunde utmed tåget för att få en sista skymt av Bobo, innan denne försvann i fjärran. Därefter hejdade han sig, vände och gick långsamt med dröjande steg hemåt genom de skumma gatorna. Det var en vemodig försommarkväll med långa, sugande skuggor och ekon av människors röster. De skrämde honom. Han kände sig rädd utan att riktigt veta för vad. Han tyckte att folk tittade förstulet efter honom. Bobos litet flyktiga farväl oroade honom. Han kunde ju heller aldrig bli riktigt klok på Bobo trots deras förtrolighet.

Bobo —!

Pontus var upphetsad, förvirrad, retad inför ett lika plötsligt som obegripligt motstånd i tillvaron. Han fann det orättvist att på det här viset finna sig berövad vännen. Varför hade hans mor hittat på något så vansinnigt som att skicka ut Bobo i världen ? Lämna honom ensam, vilsen, pinad. Hittills hade hon aldrig så direkt som denna gång satt sig emot de önskningar som berörde hans trevnad. Misstänkte hon möjligen något? Han sköt undan tanken. Han var säker på att hans mor inte förstod sig på några problem i den vägen. Hade hon kanske handlat rent instinktivt? En svag förnimmelse av fara från hennes håll rörde sig på botten av hans medvetande. Han hade skäl att vara på sin vakt mot alla.

Men när han senare på kvällen kom in till henne lugnade han sig. Atmosfären i hennes närhet utstrålade en rofylld stillhet. Alla upprörda tankar sjönko undan. Hon var smeksammare och ömmare mot honom än hon brukade. Kanske just emedan han svarade enstavigt, intresselöst på hennes frågor.

Han suckade litet. Det var ändå skönt härinne. Han slog sig ner, tog en bok och försökte läsa.

Om ett par dagar skulle han själv fara ut från Centralen. I sällskap med sin mor. De ämnade sig först till Aix-les-Bains och därifrån till vänner i Normandiet. Han hade förr alltid tyckt om att ge sig i väg tillsammans med henne. Men något särskilt nöje väntade han sig inte av resan denna gång.

Ifall Bobo bara snart ville låta höra av sig, tänkte han. Kanske de ändå kunde stöta samman utomlands nånstans. Fast han fick lov att vara försiktig inför modern. Inte tala för mycket om Bobo. Han önskade att han visste något om Bobos känslor. Längtade vännen efter honom. Plötsligt fick han en liten stöt. Kanske Bobo rentav velat resa ensam! Kanske var det han som givit hans mor impulsen till alltsammans? Pontus plågades av alla möjliga slags tvivel. Han önskade han haft någon att tala med. Men han hade ingen. Och det var naturligtvis lika gott det. Ty egentligen ska man inte prata, tänkte Pontus. Man ska hålla mun.

Det är inte homosexualiteten i och för sig själv som förorsakar individers i mognare ålder ofta framträdande asociala inställning och därmed åtföljande livsoduglighet. Det är tvånget att inför en om de fysiska och psykiska förutsättningarna okunnig omgivning — likgiltig, hätsk eller nyfiken — behöva kamoflera sin natur som skapar behovet av dimbildning, av mer eller mindre lätt genomskådade lögner och åsamkar abcessen, utgångspunkten för så mycken moralisk upplösning, så mycket onödigt lidande.

Hur stor procent av mänskligheten som är homosexuellt betonad undandrar sig på grund av materialets natur varje försök till statistisk bedömning. Man kan emellertid vara övertygad om att den är vida större än ett approximativt överslag av ytterlighetsfallen ge vid handen. Sexualiteten är livets största tillgång, dess avgörande makt. Den bestämmer livets och samhällets utveckling. Det kommer att förbehållas framtiden, då vår epoks samhällskemiska process utfällt en ny morallära, att se med klarare ögon och mindre effektbetonat på dess sidoproblem. Det gäller att veta mera och döma mindre. Det gäller att lära människorna att ingenting är skam, så länge sanningen inte undantränges av en påtvingad förljugenhet. Ty så länge världen bestått har sanningen alltid varit och kommer alltid att förbli den enda hjälpkällan för beträngda. Dess förkvävande framkallar katastroferna, blodsoffren, den enskildes inre ödeläggelse och undergång.

Vad den homosexuella lögnen kostat samhället av människovärde, livslycka och arbetskraft är oberäkneligt.

(Inlagt på internet 2005-01-25 av Jan Magnusson)