Karin Boye och de
postuma bortförklaringarna
(Artikeln publicerad i
lambda nordica, (6) 2000:4, sid. 6-22. Får ej användas utan artikelförfattarens
medgivande. Copyright: lambda nordica och förf.)
All diskussion om Karin Boyes sexualitet kommer förr eller
senare tillbaka till Margit Abenius biografi över
Karin Boye, Drabbad av renhet, som
kom 1950.[1] Gunilla Domellöfs avhandling I oss är en mångfald levande - Karin Boye som kritiker och
prosamodernist[2] har på många plan vederlagt Abenius.
Trots detta har Abenius biografi fortsatt att vara en
tongivande röst i den biografiska diskussionen. Största orsaken till detta är
givetvis att Drabbad av renhet är det
enda biografiska arbete över Karin Boye som förhåller sig direkt till källorna,
i det här fallet intervjuer med och uppgifter från personer i Karin Boyes
omgivning, vilket Abenius i stor utsträckning
grundade sitt arbete på. Problemet berörs av Camilla Hammarström i förordet
till hennes bok Karin Boye som kom ut
1997 i Natur och Kulturs serie Litterära profiler.
Att polemisera mot Margit Abenius blir nästan en nödvändighet för varje skribent som
sysselsätter sig med Karin Boye eftersom hennes Boye-bild varit så förhärskande
och samtidigt så personligt färgad och affektladdad. Ändå är Margit Abenius den enda biograf som finns. Det är hon som samlat
information och biografiskt material, även om det ibland är felaktigt, till en
helhet som ger överblick över liv och verk. Hennes bok kan betraktas som en
informationsbank som måste läsas med kritiskt öga och om möjligt kontroll av
fakta.[3]
Biografi eller inte?
Att gå tillbaka till källorna för att göra sina egna
undersökningar och sedan polemisera mot den färdiga bilden blir svårt i fallet Drabbad av renhet, just därför att Abenius i så stor utsträckning använde sig av berättelser,
uppgifter och minnen från personer med olika relation till Karin Boye. Dessa
källor är för oss i princip oåtkomliga. Personerna går bort, och biografiskt
material förstörs, försvinner eller faller i glömska.
Ytterligare en
dimension är i det här fallet den sammanvävning av liv och text som Margit Abenius utför, i enlighet med den biografisk-psykologiska
tolkningsmodell hon använder sig av. Detta innebär att Abenius
inte bara använder sig av Boyes liv för att definiera de litterära texterna,
utan också att de litterära texterna används för att definiera biografiska
sammanhang. Detta är för den efterföljande forskningen inte enbart av ondo, eftersom det faktiskt öppnar vägar för en omvärdering
av biografin i samband med en omvärdering av de litterära texterna.
Den effekten fick Gunilla Domellöfs tidigare nämnda avhandling, som,
genom sin fokusering på en radikal omläsning och omvärdering av texterna,
kastade nytt ljus över det biografiska sammanhanget.
Men hur gärna man
än skulle vilja så är det för oss i våra dagar i princip omöjligt att förhålla
oss till de uppgifter som Margit Abenius hade
tillgång till innan hon presenterade sin tolkning av dessa uppgifter i
biografin. Det är viktigt att hålla i minnet att det Abenius
gör, är just en subjektiv tolkning, med en mängd val som utesluter det ena
eller betonar det andra.
Vilka möjligheter
står då till buds för den som vill invända mot Margit Abenius
Boye-bild? Det viktigaste och i längden mest fruktbara är givetvis att förhålla
sig till Boyes texter, och genom omläsningar och nytolkningar av dessa se hur
ett annat författarsubjekt träder fram. Så sker med Domellöfs avhandling. Ett
annat alternativ är att använda sig av tillgängligt brevmaterial, och försöka
granska i vilken utsträckning Boyes framställning skiljer sig från Abenius framställning. Det handlar inte om att lyfta fram
Boyes ord i breven som någon slags absolut objektiv sanning, eftersom detta i
sig är en omöjlighet; det handlar snarare om att genom jämförelse peka på
alternativ till Abenius Boye-bild, grundat på hur
Boye i sina brev förhåller sig till vissa saker, eller formulerar sig på vissa
specifika sätt i brevtexterna.
Ovanstående metod
kan vara fruktbar när man som jag i det här fallet vill titta närmare på hur Abenius hanterar och representerar Karin Boye som lesbisk,
och vad man kan utläsa av Boyes eget sätt att skriva om och förhålla sig till
detta i breven. Genom mitt arbete som redaktör för en urvalsutgåva av Karin
Boyes brev tycker jag mig ha märkt en skillnad i hur Boyes (homo)sexualitet
beskrivs av Abenius, och hur den beskrivs av Boye
själv.
Jag vill med min
framställning visa hur Abenius i sin biografi
framställer Karin Boye som ett offer för en medfödd defekt, vilken skapade
lidande och skuldkänslor. Som ett alternativ till denna presentation har jag
velat visa Boyes egen framställning i breven, och hur hennes formuleringar kring
den egna sexualiteten kan framträda där. Min förhoppning är att hundraårsminnet
av Karin Boyes födelse blir en fokusering på Boye som den aktiva konstnär och
kvinna som medvetet valde att leva lesbiskt, i full vetskap om samhällets
moraliska och medicinska definitioner.
”Den mörka gåtan”
Margit Abenius förhållande till
homosexualitet som sådan präglas biografin igenom av en ambivalent hållning.
Hennes, som jag uppfattar det, grundläggande svårighet att acceptera
homosexualitet råkar i ständig konflikt med nödvändigheten av att acceptera den
hos Karin Boye.
Man kan säga att Abenius försöker lösa detta på två sätt. Dels genom att
göra Karin Boye till en så ytterst speciell personlighet att vanliga
tillämpningar inte är användbara på henne. Karin Boye blir helt enkelt ingen
‘vanlig’ lesbisk kvinna med allt vad som vidhäftar dessa. Det andra är att
framställa Karin Boyes lesbiska läggning som något svårt och plågsamt; på så
sätt sker en försoning av ‘brottet’ att vara lesbisk i och med det lidande och
de svårigheter som enligt Abenius kommer därav.
Detta är i högsta
grad förenligt med Abenius öppenhet om själva det
faktum att Karin Boye var lesbisk. Ur den aspekten kan Abenius
betraktas som radikal, eftersom tystnad vid den här tiden var det vanligaste
sättet att bemöta lesbiska kvinnor. Greger Eman
skriver: ”Den homosexualistiska epoken präglas för
kvinnornas del av i första hand osynlighet. Det är tveksamt om man kan tala om
något massmedialt genombrott för lesbianismen innan
Margit Abenius biografi över Karin Boye […] damp ner
på bokhandelsdiskarna 1950.”[4]
Redan i början av
biografin gör Abenius klart för läsaren vad som komma
skall:
(Ordet homosexualitet kommer en och
annan gång att användas i biografien, såsom terminus tecnicus; det sker dock i klar insikt om att termer,
använda på mänskliga sammanhang, alltid är förgrovande och just därigenom ofta
missvisande. För övrigt torde bisexualitet i detta fall vara en mer adekvat
term.) Sexuell inversion anses av den moderna vetenskapen (jag följer här
klassikern på området Havelock Ellis) gå tillbaka på
något medfött, fast den givetvis genom olika miljöomständigheter kan förstärkas
eller försvagas, förbli latent eller mycket disciplinerad eller ta sig lätta
eller påtagliga uttryck. Den har ingenting att göra med sinnessjukdom, ej
heller i och för sig med ”moral” utan bör betraktas främst som en avvikelse
från normen. En sådan deviation behöver inte hos alla naturer eller i alla
miljöer medföra skuldkänslor. Men utomordentligt ofta gör den det. Att den just
i Karin Boyes fall blev så allvarlig beror bland annat på att den drabbade en
natur med starka ambitioner och en vilja att leva riktigt och redligt. [5]
Här antyds alltså att Karin Boyes ”mänskliga sammanhang”
skulle kunna göra definitionen homosexuell både grov och missvisande. Någon
förklaring till varför det skulle vara så erbjuds inte, annat än konstaterandet
att bisexuell borde vara en mer ”adekvat term”. Man kan undra varför Abenius inte valde att gå vidare i den riktningen, och konsekvent
definiera Karin Boye som bisexuell. Ur en synvinkel skulle detta vara helt
korrekt, med tanke på att Boye förälskade sig i, och hade förhållanden med,
både män och kvinnor under sitt liv. En anledning skulle vara att det i alltför
hög grad skulle omöjliggöra presentationen av lidandet som försoning av det
lesbiska brottet, eftersom bisexualitet i det här sammanhanget inte ger samma
konnotationer av abnormalitet och utanförskap som
homosexualitet.
Vidare svär Abenius Boye fri från både sinnessjukdom och omoral, och
summan av denna inledande definition av homosexualiteten blir, att Boye
drabbats av en beklaglig men medfödd avvikelse. Abenius
lägger så mycket av skulden för detta som hon anständigtvis kan på hemmiljön.
Två formuleringar strax före det ovan citerade stycket gör förarbetet:
”Sammanfattande kan sägas att faderns egenskaper och förhållandet till fadern
inte var ägnade att tända den normala kvinnligheten hos dottern”[6] I nästa stycke: ”De omkastade rollerna i föräldrarnas
äktenskap ger en ledtråd till – men förklarar givetvis inte – det inslag av
homosexualitet som så djupt har gripit in i Karin Boyes livsöde.”[7]
Det ovan citerade
långa stycket slutar med att Abenius konstaterar att
avvikelsen och de medföljande skuldkänslorna drabbade Karin Boye så hårt,
eftersom hon hade så ”starka ambitioner” att leva ”riktigt och redligt”. Det
här är ett av de stycken där det blir uppenbart att Abenius
anser att homosexualitet och ett bra liv är oförenliga. Homosexualitet skall
medföra skuld och lidande hos den drabbade om den drabbade har rätt
inställning; nämligen att homosexualitet är något fundamentalt fel och står i
strid mot ett redligt liv. Redan här definierar Abenius
Boye som lesbisk i strid med både sin vilja och sina ambitioner.
Det olyckliga arvet
En av de mer slående formuleringarna i biografin märker
läsaren där Margot Hanel presenteras, i avsnittet om
Karin Boyes berlinvistelse.
Margot Hanel
var en berlinsk borgarflicka, tolv år yngre än författarinnan, och född i ett
olyckligt äktenskap av blandtyp mellan en judisk mor
och tysk far, där alla de fyra barnen visade spår av sexuell inversion. Vid
flyktig bekantskap såg hon ut att vara en intellektuell typ, men i själva
verket var hon inte intellektuell och inte heller intelligent, hade överhuvudtaget
inga andliga resurser som ens tillnärmelsevis gick upp mot Karin Boyes. Men hon
var mäktig en hel känsla och fäste sig från början vid Karin Boye med en stor
kärlek, vari ingick både en svartsjuk dyrkan och beundran över alla gränser och
ett barns hjälplöst vädjande ömhetsbehov.[8]
Två saker är intressanta att notera i Abenius
korta stycke. Det ena är att Margot Hanel, som
egentligen bara existerar i biografin i egenskap av Karin Boyes lesbiska
partner, saknar varje spår av försonande drag i Abenius
framställning. Pia Garde har undersökt Abenius
beskrivning av Margot Hanel i två artiklar, ”Du och
jag hör ihop för livet”[9] och ”Idiot av glas? – Ett försök att omvärdera Karin
Boyes minne”[10]. I den senare lägger Garde bland annat tillrätta Abenius uppenbara felaktigheter rörande syskonen Hanel.[11] Det som i Abenius ögon verkar
göra Karin Boye till en ‘icke vanlig’ lesbisk kvinna gäller inte för Margot Hanel.
Hanels känslor framställs också i tvetydiga ordalag; hon
var ”mäktig en hel känsla”, men denna känsla framställs som obalanserad och som
ett barns ömhetstörst. Känslor som passion och begär lyser med sin frånvaro i Abenius framställning.
Det andra, och
kanske mest anmärkningsvärda, är hur Abenius verkar
göra en koppling mellan föräldrarna Hanels olyckliga
äktenskap ”av blandtyp” och den homosexualitet som Abenius felaktigt hävdar drabbade alla syskonen i
varierande grad. Denna betoning på arvet i Margot Hanels
fall kan ställas emot betoningen på miljön i Boyes. Och givetvis kan man inte
låta bli att undra över vad det betyder att arvet betonas i ett sammanhang där Abenius också använder formuleringar som ”judisk mor” och
”av blandtyp”. Det är också svårt att inte undra om Abenius, när hon först skrev detta, förstod vad stycket
skulle kunna antyda. Redan i samtiden kan man se en liknande undran över Abenius formulering. I ett brev daterat 22 januari 1951
skriver Kaj Bonnier till Margit Abenius:
Jag har tyvärr inte varit i tillfälle
att läsa Er Karin Boye bok förrän nu – i själva verket har jag ännu inte
hunnit läsa mer än halva boken. Så långt jag har kommit har jag emellertid läst
den med det allra största intresse och jag tycker att Ni har gjort ett stort
och beundransvärt arbete.
Tillåt mig emellertid att på en punkt göra Er en fråga. På ett par
ställen i boken har Ni några formuleringar som i någon mån har oroat mig. Några
av dem är kanske alltför oväsentliga att nämna och skulle troligen inte ha
förorsakat något som helst grubbel, om inte följande mening stått att läsa på
sidan 201: ”Margot Hanel var .... född i ett
olyckligt äktenskap av blandtyp mellan en judisk mor
och tysk far, där alla de fyra barnen visade spår av sexuell inversion.” Jag
erkänner att jag hoppade till då jag kom till denna passus. Den återuppväckte
hos mig obehagliga minnen från 30-talet och från kriget, minnen, som jag hade
hoppats skulle vara lika döda som jag trodde att realiteterna bakom dessa
minnen var.
Det är ju obestridligt att läsaren måste få det intrycket, dels att
äktenskapet var olyckligt därför att det var ett ”blandäktenskap” och dels att
barnens sexuella inversion också hade samma orsak. Redan dessa slutsatser visar
ju hur omöjlig satsen är, men därtill kommer – och det är det viktigaste – det
för mig alldeles orimliga motsatspåståendet ”tysk far och judisk mor”. […] Jag
skriver detta brev till Er för att jag gärna ville fråga Er om den citerade
meningen verkligen täcker en åsikt hos Er. Gör den det, så tycker jag onekligen
att det är beklagligt, men då skall den naturligtvis stå kvar. Har den däremot
tillkommit mer eller mindre ogenomtänkt, så undrar jag om det inte vore riktigt
att vid en eventuell ny upplaga ändra formuleringen. [12]
Tittar man i andra och tredje upplagan så lyder
formuleringen där istället: ”I äktenskapet, som var olyckligt, föddes fyra
barn, vilka alla kom att visa spår av sexuell inversion.”[13] Det är värt att notera att i förordet till andra upplagan
redogör Abenius för hur vissa rättelser och
förändringar gjorts, på sammanlagt tolv olika sidor i boken. Trots att det vid
en jämförelse blir uppenbart att en omformulering är gjord, är detta inte något
som tas upp i Abenius uppräkning av ändringar.
Vad Abenius ville uppnå med formuleringen om Margot Hanel och hennes familj är oklart. Tydligt är dock att när Abenius nämner föräldrarnas äktenskap av ”blandtyp” och barnens påstådda sexuella inversion i samma
andetag, så är det inget positivt som åsyftas.
Jag menar att
Margit Abenius rationaliseringar och bortförklaringar
gällande Karin Boyes homosexualitet inte bara var taktik för att presentera en
mer acceptabel bild för den läsande publiken, utan också ett sätt att hantera
det ambivalenta i hennes eget förhållande till homosexualitet i stort.
Det totala förnekandet
- 30 år efteråt
Det är lätt att hänföra Abenius
behandling av Boyes sexualitet till den tidsanda och de samhälleliga
förutsättningar som rådde, och visst har detta betydelse. Som ett exempel på
hur tidens gång trots detta inte på alla håll skapar ny förståelse av gamla
konstruktioner tänkte jag lyfta fram en artikel ur Svensk
Litteraturtidskrift från 1982, med titeln ”Karin Boye – Några
minnesteckningar”.
Den är skriven av
en före detta skolkamrat till Karin Boye från Åhlinska
skolan, Ingeborg Abramson, som i artikeln vägrar medge att Karin Boye
överhuvudtaget någonsin varit lesbisk, och uttrycker sig i ordalag som får Abenius att framstå som både radikal och vidsynt:
Här vill jag nämna något om de
antydningar som gjorts av vissa psykologiserande biografer, att Karin Boye skulle
ha varit homosexuell. Vi, hennes nära vänner i Uppsala, såg eller märkte aldrig
något som kan tyda därpå. […] Därför synes mig detta tal om Karin Boyes
homosexualitet vara utan grund, framkallat av den störtvåg av intresse för
Freud och psykoanalysen, som vid 1920-talets början, tillika med
efterkrigstidens andra epokgörande nyheter, svepte in över Sverige och
förändrade så mycket. [14]
Abramson fortsätter med att konstatera att Karin Boye
genom psykoanalysen släppte fram en del ur det inre som tidigare legat ”halvt
obeaktat”[15], men inte tidigare haft någon inverkan på ”hennes sunda
vardagsliv”[16]. Den riktiga ögonbrynshöjaren
kommer dock strax efteråt, när Abramson skriver: ”Klart är dock att hon senare
under behandlingen i Berlin suggererade sig själv till att tro att hon var
homosexuell. Det första tecknet härpå är boken ”Kris” som utkom 1934, fjorton
år efter seminarieåret.”[17]
Det mest
anmärkningsvärda med denna artikel är trots Abramsons formuleringar inte vad
hon har skrivit, utan att det faktiskt publiceras så sent som 1982, utan att
någon granskning av fakta verkar ha förelegat. Mellan åren 1950 och 1982 ligger
oceaner av utveckling, både av den medicinska och samhälleliga synen på
homosexualitet, och sexualitet överhuvudtaget. Trots detta publicerar man i Svensk
Litteraturtidskrift 1982 en artikel som framstår som mer homofientlig och
konservativ än Abenius inställning i Drabbad av renhet drygt trettio år
tidigare.
Det är intressant att se hur den sexuella omyndigförklaring av Karin
Boye som inleds i och med Abenius biografi når sin
extrema ytterlighet i Abramsons artikel. Karin Boyes sexuella läggning inte
bara förnekas, utan framställs som en fiktiv produkt av Boyes under
psykoanalysen överhettade hjärna. Postumt fråntas här Karin Boye sina medvetna
val och sin självinsikt.
Att kliva ner från
altaret
Genom att lyfta fram delar ur Karin Boyes brev vill jag
försöka visa att det finns alternativ till Abenius
definition av hur Karin Boye själv såg på sin sexualitet, och att den
uppfattning man får vid en läsning av breven faktiskt skiljer sig på många
punkter från Abenius presentation. Pia Garde har i
den tidigare nämnda artikeln från 1989 redan gjort ansatser i den här vägen,
och jag tänkte fylla på med ytterligare några exempel.
Som jag ser det
är en viktig poäng med denna alternativa läsning att Boye faktiskt kliver ur offerrollen. Istället för att vara ett ständigt olyckligt
offer för omständigheter och miljö, framträder Boye i breven som en människa,
om inte i full kontroll över sitt liv, så en människa som absolut inte
betraktar sig som ett offer, utan snarare menar att en av livets grundstenar är
just att agera och leva utefter de förutsättningar man får. Ett exempel på
detta finns att hitta i ett brev som Karin Boye skrev bara några veckor före
sin död, till journalisten Elly Jannes:
Faktiskt är det ju inte alls varken en
ordnad tillvaro eller ens lycka man vill ha, utan vad man vill ha är liv. Och
vad är liv annat än förmåga att ge sig hän? Man har fått ett visst mått, och
det går inte att låtsas att man har mer än det måttet, men måttet växer om man
utnyttjar det till sista droppen.[18]
Den dubbla
nödvändigheten
Ovanstående formulering belyser en hållning hos Boye som
kan utläsas ur breven. Dels behovet av att se och erkänna samhällets syn på
homosexualitet, och dels behovet av att trots detta samtidigt kunna se och
erkänna sin egen verklighet. Man skulle kunna säga att detta innebär ett
‘dubbelliv’; inte i traditionell bemärkelse utan som ett sätt att leva i två
motsägelser samtidigt.
I praktiken kan
man säga att detta innebär en ständig glidning mellan det offentliga och
privata, i den bemärkelsen att även privata situationer kan kräva att man
förhåller sig till den offentliga definitionen. En sådan situation skulle kunna
vara att trots en nära relation inte kunna berätta om den lesbiska läggningen
eller visa den sidan av det egna jaget. Som ett exempel kan man ta Karin Boyes
förhållningssätt till Erik Mesterton, där Mesterton trots den nära vänskapen med Boye inte förrän
efter berlinresan fick reda på hur det förhöll sig,
och då genom ombud.[19] Den motsatta situationen är att man i ett offentligt
sammanhang förhåller sig till den egna sanningen, och ett exempel på detta
skulle kunna vara Karin Boyes roman Kris[20].
Att Karin Boye
var medveten om och accepterade denna dubbla nödvändighet, och verkade ha
betraktat den som ganska naturlig, framkommer tydligt i hennes brev. Nedan
kommer jag att exemplifiera med några citat ur breven, och i det första fallet
visa hur samma saker hanteras på olika sätt i brev till olika adressater,
beroende på hur öppen Boye ansåg sig kunna vara.
Det första
exemplet är alltså två brev som Karin Boye skrev från Fiskebäckskil sommaren
1922, där hon tillbringade några veckor tillsammans med sin yngste bror. Den 15
juli skriver Boye två brev, det ena till väninnan Agnes Fellenius
som Karin Boye stått mycket nära under sin kristna period, och det andra till
Anna Ringenson, som Karin Boye blev vän med under
sitt år på lärarinneseminariet. Brevet berättar om det ”djup av livsleda” som
Boye säger sig befinna sig i, och fortsätter:
Delvis är nog saken ganska enkel och
vardaglig: jag längtar efter En Särskild Människa – ja
du vet nog, den som figurerar i mina verser här och var och som jag talade om
för dig ett tag förra våren. Då trodde jag att det var något mycket lättvindigt
och övergående. Tydligen inte. Och jag trodde det var idel styrka. Tydligen
inte det heller. Måste all förälskelse i våra dagar vara romantisk och
sentimental? Jag tror det inte. Det är jag som är illa funtad. Här finns någon,
som till sina ögon och sitt skratt är så lik Denna Särskilda Människa, så det
värker i mig. Där har vi delvis, den enkla förklaringen till den intressanta weltschmerzen. [21]
Namn och kön på den särskilda människan omtalas inte, och
trots att Boye uppenbarligen tidigare berättat om sin förälskelse, så ser det
ut att vara på ett sådant sätt att Agnes, som inte visste om Karin Boyes
lesbiska läggning, bara utgått ifrån att det gällt en man. Pia-Kristina Garde,
som senare intervjuade Agnes, då gift Löwing,
skriver:
Agnes är den som fortfarande häftigast
förnekar att Karin Boye skulle ha varit lesbisk. Hon märkte aldrig någonting
och säger att ‘hon skulle ha reagerat som en igelkott vid minsta antydan’![22]
Karin Boyes medvetenhet om väninnans inställning skapar en
situation där Boye dels bekräftar sin egen privata verklighet genom att berätta
om sina känslor och deras karaktär (kärlek, längtan) och dels förhåller sig
till den offentliga moraluppfattning som Agnes hör hemma i, genom att
undanhålla att det rör sig om kärlek till en annan kvinna.
I brevet till
Anna Ringenson märker man dock inget behov av
omskrivning eller anpassning, Boye kan vara öppen om både namn och kön på den
älskade:
Här finns en flicka, som på ögonen och
på skrattet och på långt håll lite lite på utseendet
liknar Viva, vilket har inbragt mig en orolig natt. Jag längtar så jag värker,
och följaktligen föraktar jag mig ännu djupare. Måste all förälskelse i modärn
tid så småningom urarta till svaghet, till sentimental trånsjuka? [23]
Föremålet för förälskelsen är alltså kamraten från
lärarinneseminariet, Viva Liljevall. Redan i ett brev till Anna Ringenson 1921 skriver Karin Boye om sin saknad efter Viva.
Behovet av att uttrycka sig själv och de viktiga känslorna följs åt av insikten
om det omöjliga:
Och jag, å, å, å, om du visste vad det
värker i mig intensivt när jag tänker på hur hon har det. Jag önskar nästan,
att jag kunde skriva till henne, hur jag längtar efter henne och vad hon
betyder för mig, men sirru sånt går inte an.[24]
Samma typ av yttrande möter vi i två brev till Karin
Lönngren, clartékamraten som Karin Boye en tid delade
bostad med i Berlin. I ett brev från 1932 skriver Karin Boye från Berlin:
Särskilt har jag gjort bekantskap med
en liten atenska, som jag hittade som gigolo på en mindre väl känd damklubb...
En typ, som jag aldrig förr har sett maken till, en lustig och värdig liten
person, pessimistisk och slyngelaktig, går alltid i pojkkläder. Det här får du
inte tala om, det är inte passande.[25]
Att Karin Lönngren precis som Anna Ringenson
var en person inför vilken Karin Boye kunde tala öppet om sin sexualitet är
tydligt genom ovanstående citat. Men öppenheten och självbekräftandet följs
även här av medvetandet om dubbelheten, ”det är inte passande”. Ett annat
exempel är ett annat brev till Karin Lönngren från 1933, där Boye anspelar på
sin relation till Gunnel Bergström, som lämnade dåvarande maken Gunnar Ekelöf
för Karin Boye:
Och just nu har jag det verkligen bra. Trots
att jag redan ställt till med äktenskapsskandal, tragedi, skilsmässa, /i en
annan familj än min egen väl att märka/. Men det är en annan historia och
passar inte i brev.[26]
Året efter finner vi följande formulering i ett brev till
Ebbe Linde, som syftar på Margot Hanel, och hennes
inflyttning hos Karin Boye. Karin Boye svarar här på en fråga från Ebbe Linde
om deltagande i ett skolprojekt som denne initierat, men som för Karin Boyes
del inte blev något av:
För det tredje undrar jag om jag får ta
en person med mig, nämligen min fru? […] Detta bör naturligtvis stanna mellan
oss, jag vet att du inte har några fördomar i den vägen, men jag tyckte jag
skulle säga det i alla fall, så att du förstår att jag vill ha henne med.[27]
Formaliseringen (och, skulle man kunna säga,
normaliseringen) av det lesbiska förhållandet, ”min fru”, talar för sig själv,
och likaså det otvetydiga i att den äkta hälften inte skulle kunna stå utan för
det eventuella projektet. Återigen balanseras det privat självklara med medvetenheten
om det offentligt problematiska i formuleringen ”bör naturligtvis stanna mellan
oss”.
Att bara tro att
de här markeringarna signalerar något slags oroligt behov av att påminna de
olika adressaterna om vad som är passande eller inte, tror jag är en för
ensidig förklaring. Självklart var mottagarna precis som Karin Boye medvetna om
detta. Det rör sig om människor som redan var invigda i Karin Boyes situation,
och som fått hennes förtroende, så ur det perspektivet var egentligen
markeringarna onödiga. Jag menar att de åtminstone i viss utsträckning hör ihop
med det av nödvändighet ständigt närvarande dubbla förhållningssättet, som
samhällets definitioner (moraliska och medicinska) skapade.
Det lesbiska begäret
som mörker och kaos
Man kan invända att ovanstående iakttagelser är ganska
självklara, men i Karin Boyes fall är det viktigt att hålla dem i minnet,
eftersom de förflyttar en viss typ av problemdiskussion från ett privat till
ett offentligt plan. Med detta menar jag att när Abenius
pekar på de problem som hänger samman med Karin Boyes sexuella läggning, så gör
hon det till ett problem mellan olika sidor av Boyes personlighet. Jag har med
resonemanget om den dubbla nödvändigheten velat visa att den problematik som
eventuellt hänger ihop med Karin Boyes lesbiska läggning kan placeras i ett
annat sammanhang; i konfrontationen mellan den privata och den offentliga
verkligheten istället för mellan kämpande sidor av den privata.
Abenius privatiserande resonemang gör att Boye framställs som
en person, som till viss del har svårt att acceptera sig själv, framför allt då
det lesbiska begäret och de sexuella drifterna. Boyes känslor för Viva
Liljevall beskrivs på ett ställe som att ”den dyrkade är tempel och tillflykt
mot drifternas koppel och världens smuts.”[28] Boyes känslor för Viva Liljevall, som senare beskrevs i
romanen Kris, är i högsta grad både
begär och drift, vilket både framgår av Kris,
och det tidigare citerade brevet till Anna Ringenson
(”hur jag längtar”). Det kommer också fram i ett brev till Kjell Hjern från 1935 där Boye skriver att ”svärmeriet för Siv
inte är någon idealistisk symbol utan driftmässig bakgrund.”[29]
Om Karin Boyes
tid i Uppsala skriver Abenius bland annat följande:
Det torde inte vara något tvivel om att
Karin Boye under denna tid med en viktig del av sitt jag önskade bli riktig och
vanlig eller, som det trista ordet lyder, normal; hon hade inte nu några tankar
på att ta de yttersta konsekvenserna av sin inversion. Hon ville bejaka, ville
blomma. En sval kvinnlighet understödde den
medvetna viljan. [30] [min kursivering]
När Abenius direkt efteråt
berättar om Boyes känslor för en studentska i Uppsala, så är det en ”tragisk
känsla”[31], och i kontrast till det som Abenius
vill kalla Karin Boyes ”medvetna vilja”[32] skriver hon: ”Mörkare, starkare gick en annan strömning på botten.”[33] (min kursivering). Abenius
framställning skapar en bild av att kärleken och begäret till den andra kvinnan
i Boyes fall uppstår i strid med henne själv, och mot hennes vilja, och att
detta är det tragiska.
Kärleken fick i
det här fallet förvisso inget lyckligt slut för Boyes del, och Pia-Kristina
Garde berättar i sin artikel om hur Boye möttes av avståndstagande och
fördömande när hon bekände sina känslor.[34] Men det tragiska, om man nu skall använda det ordet,
ligger knappast i själva känslan, utan snarare i det faktum att den inte var
besvarad och att den avvisades på ett sådant sätt.
Att Boye själv
skulle uppfattat sin känsla som tragisk eller i konflikt med egna önskningar är
svårt att se belägg för. I två brev till Lydia Wahlström efter avvisandet
skriver Boye om sina känslor, och det enda som framkommer är sorg över
avvisandet, och över de känslor som kärleksförklaringen väckt hos den älskade:
”Ack om du vore här, så jag kunde få tala med dig! Jag borde aldrig ha skrivit
till Ingrid. Hennes svar visar, att det ingen annan verkan hade än att göra mig
avskyvärd för henne.”[35] Och efter Lydia Wahlströms svar några dagar senare:
”…skönt att det finns folk som inte ser mig med Ingrids ögon.”[36]
Att Karin Boye
hela tiden bar på en önskan att bli av med sin lesbiska läggning är en av Abenius djupt rotade övertygelser. Boyes val att leva
lesbiskt, menar Abenius, berodde mycket på att
psykoanalysen inte lyckades ”bota hennes erotiska splittring”[37], och detta misslyckande ledde i sin tur enligt Abenius till att Boye ”förlorade hoppet om att komma ifrån
avvikelsen och övergav en målsättning i den riktningen.”[38]
Abenius gör Karin Boyes val till ett negativt val, grundat
på ett personligt misslyckande. Jag menar att denna bild mer hör ihop med Abenius oförmåga – sprungen dels ur hennes egen ambivalenta
hållning till homosexualitet och dels ur den tidens sammanhang – att se den
andra sidan av det dubbla. Ömsesidig kärlek, tvåsamhet och en uppfattning av
det egna jaget som helt; inte trots, utan på grund av acceptansen
av den egna sexualiteten.
Att Karin Boye
betraktade just den vardagliga tvåsamheten som en grundläggande förutsättning
för alla människor, oavsett sexuell läggning, blir tydligt i ett brev till Ebbe
Linde från 1934 där Boye skriver:
Margot reste hem till Berlin i början
av september, efter en del svåra konflikter mellan oss. Meningen var att hon
skulle vara borta högst två månader, medan jag fick boken färdig. Hon blev
emellertid sjuk i Berlin och blev liggande, i början utan att läkarna begrep
varför […] Äntligen, efter mer än tre månader, är hon nu här igen, och vad jag
kan se har vårt förhållande klarat upp sig på ett ganska förvånande sätt. Nog
är det ett lotteri det hela, ett sådant förhållande kanske ännu mer än ett
normalt, inte minst därför att valet alltid är så begränsat. Men två måste man
nog vara. Jag har svårt att tänka mig något öde som kan vara värre än
att vara dömd till evig ensamhet.[39]
Brevet till Ebbe Linde
Jag vill gärna ta upp ytterligare en passage ur det brev
som Boye skrev till Ebbe Linde 1934. Där berättar Karin Boye bland annat om
sitt arbete med Kris, och som
kommentar till ett av avsnitten i boken skriver Boye:
Tortyrfantasierna var väl dels
straffbehov, dels hämmad sadism, resp. autosadism med undanträngd njutning.
Förmodligen tillämpade jag på mig själv, öga för öga och tand för tand, vad jag
omedvetet önskade andra, eller snarare någon annan, enkannerligen mitt
modershjärta. Hos mig finns det på ett sätt kvar, inte som
tvångsföreställningar, men som komplex mot allt vad tortyr heter, jag blir
hysterisk när sådant beskrivs. Så längst inne är man väl en liten djävul. /Allt
det där hänger nog också ihop med min homosexualitet, misstänker jag: jag måste
uppfatta coitus som en akt av tortyr, och vill hellre plåga än plågas – på
ett sätt en sund inställning!/[40]
Vi ser här hur Karin Boye gör en analys av sin egen
homosexualitet. Givetvis ligger det i denna analys mycket av erfarenheterna
från den i Berlin genomgångna psykoanalysen, och formuleringarna visar Boyes
förtrogenhet med psykoanalysens teknik och vokabulär.
Att Boye menar
att hon på ett omedvetet plan troligen uppfattar samlaget som en akt av tortyr,
och att detta hänger samman med hennes lesbiska läggning är onekligen
intressant. Det blir också tydligt genom Boyes resonemang att hon definierar
sin egen sexualitet utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv, och inte ett
medicinskt.
Formuleringen att
Boye hellre vill ”plåga än plågas” och hur detta hänger samman med hennes
sexualitet kan verka lite dunkel. Utan att bli alltför tvärsäkert definierande
är det intressant att titta på den här formuleringen i ljuset av trettiotalets
manliga sexualprimitivism. Den svenska kvinnan fick på trettiotalet sitt stora
genombrott ”rättsligt, politiskt, socialt och litterärt”, enligt Ebba
Witt-Brattström i Moa Martinsson – Skrift och drift i trettiotalet.[41] Trots (eller kanske på grund av?) detta presenterades den ideala
kvinnan i den manliga litteraturen som ett kravlöst, passivt mottagande objekt
för den manliga sexualiteten. Witt-Brattström skriver.
Det moderna greppet, à la Freud, består
i att förlägga den starka sexualdriften till mannen istället. Om kvinnan tidigare
var tecknet för ett förföriskt men lockande kaos så blir hon nu en milstolpe
för mannens drift, ett delmål ämnat att ge hans drift klarare konturer. När
sexualdriften kan förklaras som ”manlig” förlorar den sina traditionellt
feminina och därför negativa förtecken och blir ett redskap för ordning. Den
maskulina driften begåvas med ett aggressivt och tuktande drag som om det
gällde att till varje pris hålla den potentiella kvinnokraften (häxan,
kvinnosakskvinnan) på plats.[42]
Jag menar att det blir ganska tydligt hur Boye ser den
normativa heterosexualiteten som en tydlig uppdelning i aktiv-passiv, där den
manliga driften representerar det aggressiva (plågande), vilket binder den
kvinnliga sexualiteten i det passiva (plågade) mönstret. I sin önskan att
”hellre plåga än plågas”, framträder den lesbiska kärleken som den arena där
det blir möjligt för den kvinnliga individen att själv definiera sin plats i
den sexuella ekvationen och kunna ge uttryck för den egna sexualitetens behov.
(Ur den synvinkeln kan man säga att Karin Boyes lesbiska val blir en
feministisk handling, som lyfter upp den kvinnliga sexualiteten ur det
patriarkala definitionssystemet.) Boyes kommentar om den egna sexualiteten blir
indirekt också en kommentar till samhällets definition och begränsning av den
kvinnliga sexualiteten.
Med denna
framställning har jag velat peka på hur Karin Boye i Abenius
biografi beskrivs som ett olyckligt offer för en medfödd homosexualitet som
stred mot Boyes egen övertygelse och vilja. Denna beskrivning grundlade den
bild av Karin Boyes sexualitet som är förhärskande än idag. Min förhoppning är
att de kommande hundra åren skall se en annan Boye-bild, där den lesbiska
martyren är utbytt mot den radikala och kreativa författaren.
[1] Abenius, 1950.
[2] Domellöf, 1986
[4] Eman 1993, s. 24
[5] Abenius 1950, s. 24
[6] Ib
[7] Ib
[8] Abenius 1950, s. 201
[9] Garde 1993
[10] Garde 1989
[11] Garde 1989, s. 119. Garde skriver: ”För det första var det fem syskon som växte upp i ett strängt men ganska lyckligt hem. Tre av syskonen har levt i s.k. normala förhållanden, dvs. de har gift sig och fått barn och barnbarn. Margot levde med Karin Boye, och den av bröderna som fortfarande är försvunnen var eventuellt homosexuell – de efterlevande syskonen är inte helt säkra på det.”
[12] Kaj Bonnier till Margit Abenius 1951.
[13] Abenius 1953
[14] Abramson 1982, s. 27
[15] Ib
[16] Ib
[17] Ib
[18] Karin Boye till Elly Jannes 1941.
[19] Sjögren och Witt-Brattström 1992, s. 60. I en intervju med Erik Mesterton berättar han följande: ”Nej, jag hade ingen aning om hennes homofila inriktning förrän… inte ens i Berlin. Hon var på vippen att tala om det i Berlin. […] Senare bad hon Victor Svanberg framföra att hon hade denna inriktning.”
[20] Boye 1934
[21] Karin Boye till Agnes Fellenius 1922
[22] Garde 1989, s.110
[23] Karin Boye till Anna Ringenson 1922
[24] Karin Boye till Anna Ringenson 1921
[25] Karin Boye till Karin Lönngren 1932
[26] Karin Boye till Karin Lönngren 1933
[27] Karin Boye till Ebbe Linde 1934
[28] Abenius 1950, s. 83
[29] Karin Boye till Kjell Hjern 1935. Siv är Viva Liljevall så som hon representerades i Kris
[30] Abenius 1950, s. 122
[31] Ib
[32] Ib
[33] Ib
[34] Garde 1989, s. 112f
[35] Karin Boye till Lydia Wahlström 192?
[36] Karin Boye till Lydia Wahlström 192?
[37] Abenius 1950, s. 206
[38] Ib
[39] Karin Boye till Ebbe Linde, 21/12 1934
[40] Ib
[41] Witt-Brattström 1988, s. 178
[42] Ib s. 180f
Litteraturförteckning
Otryckt material
Albert
Bonniers förlagsarkiv:
Brev från Kaj Bonnier till
Margit Abenius 22 januari 1951.
Göteborgs
universitetsbibliotek:
Brev från Karin Boye till
Kjell Hjern 4 april 1935.
Brev från Karin Boye till
Ebbe Linde 20 mars 1934.
Brev från karin Boye till Ebbe Linde 21 december 1934.
Kungliga
biblioteket:
Brev från Karin Boye till
Agnes Fellenius 15 juli 1922.
Brev från Karin Boye till
Anna Ringenson 21 oktober 1921.
Brev från Karin Boye till
Anna Ringenson 15 juli 1922.
Brev från Karin Boye till
Lydia Wahlström 15 juli 1925.
Brev från Karin Boye till
Lydia wahlström 27 juli 1925.
Uppsala
universitetsbibliotek, Margit Abenius samling:
Avskrift av brev från
Karin Boye till Elly Jannes 2 april 1941.
Avskrift av brev från
Karin Boye till Karin Lönngren 27 februari 1932.
Avskrift av brev från
Karin Boye till Karin Lönngren 22 februari 1933.
Tryckta arbeten
Abenius, Margit, 1950, Drabbad
av renhet, (Stockholm)
-
1953, Drabbad av renhet, tredje
upplagan, (Stockholm)
Abramson,
Ingeborg, 1982, ”Karin Boye. Några minnesanteckningar.” ur Svensk litteraturtidskrift, 1982:1
Boye,
Karin, 1934, Kris, (Stockholm)
Domellöf,
Gunilla, 1986, I oss är en mångfald
levande - Karin Boye som kritiker och prosamodernist, diss. Umeå,
(Stockholm)
Eman, Greger, 1993, Nya
himlar över en ny jord - om Klara Johansson, Lydia Wahlström och den
feministiska vänskapskärleken, (Stockholm)
Garde,
Pia-Kristina, 1989, ”Idiot av glas? - Ett försök att omvärdera Karin Boyes
minne” ur Lambda Nordica 1989:1
–
1993, ”Du och jag hör ihop för livet” ur Parnass
1993:2.
Hammarström,
Camilla, 1997, Karin Boye,
(Stockholm)
Sjögren,
Lars, och Witt-Brattström Ebba, 1992, ”Modernisten och psykoanalysen. Lars
Sjögren och Ebba Witt-Brattström samtalar med Erik Mesterton”
ur
Diwan 1992:4
Witt-Brattström,
Ebba, 1988, Moa Martinsson — Skrift och
drift i trettiotalet, diss. Stockholm, (Stockholm) Sidhänvisning från pocketutgåvan 1999.
Abstract
Swedish author Karin Boye
(1900-1941) still suffers from the image of the tortured lesbian, established
by her biographer Margit Abenius
in the 1950’s. Abenius’ own difficulties in dealing
with Boyes homosexuality creates a situation where Boye is posthumously robbed of her conscious choice of a
lesbian life. Instead, Boye is presented as a victim
of her uncontrollable (and unwanted) desires, driven into a lesbian life by the
failure of the psychoanalysis meant to cure her homosexuality. This image is
balanced in Boyes’ letters, published this autumn in
a selection volume. Boyes’ descriptions in the
letters present an alternative image to the one given by Margit
Abenius. Aware of society’s moral and medical views
on homosexuality, Boye is true to her own needs and
desires. Not a victim, but a realist,
she writes: ”Actually, one does not want order, or even happiness. What one
wants is life.” Describing her lesbianism as connected with the need to be ”the
tormentor, rather than the tormented”, Boye places
herself outside the sexual and gender-related boundaries of Swedish society in
the 1930’s.
Presentation