"Monument över en förtappad"

   

 

Recension i N. D. A. (Nya Dagligt Allehanda) av Martin Strömberg den 28/10 1939

av Gösta Carlbergs debutroman, Bären varandras bördor, Bonniers, 1.481 sidor, Tre delar, Kr. 22.50

 

 

En recensent torde icke kunna ställas inför en besvärligare uppgift än att anmäla Bonniers nya prisroman. Den har belönats med 15.000 kronor. Vilket gör en tia per sida. Bara den kvantitativa oformligheten gör en betryckt, och när därtill kommer, att romanen till sin komposition är ytterst lös och osammanhängande och till sitt innehåll direkt psykiskt beklämmande, så inser envar, att det kan finnas angenämare sysselsättningar än att skriva om böcker. Det självbiografiska stoffet i Gösta Carlbergs roman är till stor del av sådan art, att det med nödvändighet måste föranleda en anmälare att iakttaga större diskretion än den författaren kostat på sig.

 

För min del kan jag icke tänka mig någon läsare, som skulle vilja påstå, att han tycker om ”Bären varandras bördor”. Men romanen går inte att avfärda med en sådan flykt undan ett verkligt omdöme. Den tvingar till ställningstagande, ty den är en betydande och märklig bok. Hur paradoxalt det än kan låta, måste det sägas, att den också besitter betydande konstnärliga förtjänster.

 

En större diktare än Carlberg satte som motto över ett livsöde: ”Ni ha slagit sönder min kruka. Här är bitarna”. Carlberg kunde ha lånat uttrycket. I själva verket är romanen ett enda stort, trasigt men ändå på ett egendomligt sätt fascinerande monument över ett trasigt och förfelat liv.

 

ö

 

”Bären varandras bördor” är vad man kallar en psykologisk utvecklingsroman. Den är också en bekännelsebok och en anklagelseskrift. Centrallinjen i den stora berättelsen, som bjuder på ett lika rikt som skräckinjagande porträttgalleri, är framställningen av Göran Pils uppväxt.

 

Göran Pil är ett problembarn. Han har de sämsta tänkbara arvsanlag. Fadern är en homosexuell förskingrare, en svag och hjälplös stackare, vars fattiga glädjestunder äro rena självbedrägeriet. Hustrun föraktar honom, och när hans ställning blir avslöjad, tar han sitt liv. Göran som är äldst av tre bröder, har ärvt alla faderns karaktärsfel, och alltefter som han kommer till insikt om att han är en ny upplaga av fadern, drivs han in på samma moraliska träskvägar mot förfall och undergång.

 

Som pojke är Göran inte medveten om faderns rätta karaktär. Vad barnaögonen kunna se är dock tillräckligt, för att han icke skall kunna närma sig honom med några förtroenden. Längre fram sörjer han över det, då det blir klart för honom, att de två höra samman, och att fadern varit den ende, som skulle ha kunnat förstå honom på samma sätt som han kan förstå fadern och hysa medlidande med honom.

 

ö

 

Den största skulden till detta olyckliga förhållande mellan far och son har modern. Hon är en kall och kärlekslös natur, som inte drar sig för att öppet visa sitt förakt för mannen inför barnen. Hela atmosfären i hemmet är förgiftad. Modern hatar sin son för hans fulhet och trilska, och under skoltiden, då han avslöjar sig som ett mångsidigt begåvat barn, driver hon honom ständigt till förtvivlan genom sitt förakt för hans prestationer. Han försöker vinna hennes kärlek, men hon har ingen kärlek att ge. Hon missförstår varje god handling och uppfattar den barnsliga obetänksamheten som ett utslag av ondskefull beräkning. I hennes kristendom finns ingen plats för syndernas förlåtelse, bara lag och straff, och hon bryter ned pojkstackaren med sina domar.

 

Det finns även en speciella anledning till den ”skuldpuckel” Göran får dras med hela sitt liv. Det är pojkårens ensamhetssynder, om vars följder han får de mest befängda och fruktansvärda föreställningar. Författaren ägnar dem en påfallande uppmärksamhet. Hela Görans själsliv snedvrides, och ännu då han lämnat skolåren bakom sig, är han hopplöst okunnig om vad som är normalt och onormalt i driftlivets yttringar.

 

Han visste, heter det, förvånansvärt mycket om Atterbom och nyromantiken, och han kunde redogöra för platonismen och hela den idealistiska strömningen i svensk litteratur, och han kunde herdediktningens historia och bergspredikan utantill och hade fått lära sig, vad en helkadens var och hur en fuga byggdes, men om sig själv visste han inte mer än den vidskepligaste bondpräst i medeltidens Småland.

 

ö

 

Göran Pils liv blir en enda serie av misslyckanden. I skolan blir han den fule ankungen, som pinas av kamraterna. Hans kroppskonstitution är svag och gör det omöjligt för honom att försvara sig. I kritiska situationer råkar han ut för magkramp, kräkningar och svimningsanfall.

 

Hans enda verkliga vän under skoltiden, en pojke vid namn Bengt, förlorar han under tragiska omständigheter. På vägen hem från skolan blir han överkörd och dör strax därefter. Denna händelse, som för övrigt utgör en konstnärlig glanspunkt i romanen, sätter djupa spår i Görans själsliv.

 

På gymnasiet gör sig Görans studiebegåvning gällande. Han har emellertid sjukdomen att kämpa mot, och efter att ha erhållit skolans högsta penningstipendium, tillbringar han ett år på sanatorium. Under denna tid odlar han särskilt litterära intressen. Här ser han en möjlighet att hävda sig och hämnas tidigare oförrätter. Återkommen till skolan blir han ordförande i kristliga gymnasistförbundet och äntrar till och med predikstolen. Han gör sig emellertid snart omöjlig genom sitt övermodiga och nonchalanta uppträdande.

 

I studentexamen råkar han fast för fusk och måste lämna hemstaden för att gå upp som privatist i Uppsala.

 

Motgångarna förfölja honom, och efter en del misslyckade kärlekserfarenheter, söker han begå självmord. En tid tillbringar han på ett vilohem i Blekinge.

 

I valet av levnadsbana prövar han på att bli målare, sångare och författare. En tid studerar han teologi, och en annan gång finner man honom som aspirant vid Musikaliska akademien. För att undkomma moderns hån utger han sig för att vara elev. Det är den första lögnen i den härva, vari han senare snärjer in sig.

 

I den solkiga inackorderingsmiljö där han hamnar – ty naturligtvis hamnar han på de mest ljusskygga ställena – undergräves hans karaktär mer och mer. Han vilja är delad, och han svänger mellan vackra beslut och syndafall utan moralisk kraft att resa sig och föra något till slut. Allt som han gör blir ofullgånget och defekt.

 

I sitt oklara sökande efter en religion och en tro hamnar han i Oxfordrörelsen. Upplevelsen blir en stor besvikelse, och olyckligtvis träffar han även här på homosexuella element. Under denna tid företar han även en resa till detta nya Mekka, men inte ens Buchman själv, har någon tröst att erbjuda den helighetsdrömmande pilgrimen.

 

I Paris, där han vistas en tid för att bedriva diffusa konstnärliga studier, sjunker han allt djupare ned i förfallet. För att imponera utger han sig för att vara av adlig börd med vänner inom svenska kungahuset. Han inleder ett tag en banal förbindelse med en lättsinnig fransk fru, men råkar sedan i klorna på en homosexuell dansk, som utpressar pengar av honom.

 

Under tiden för faderns självmord ligger han i Lund för att läsa historia. Lite pengar får han fortfarande av släktingar och drar sig för övrigt fram på att ge lektioner och sjunga vid begravningar. Sedan reser han hem och ligger familjen till last, tills man lyckas få honom intagen på ett sinnessjukhus, sedan han förklarats otillräknelig för sina sedlighetsförbrytelser. Hela denna framställning är falsk, och de medeltidsmässiga interiörerna från sjukhuset röja hos författaren en fruktansvärd okunnighet om modern sinnessjukvård.

 

Friskförklarad efter något år lyckas Göran Pil komma med den brittiska Abessinien-ambulansen, varvid ett bombanfall gör slut på hans eländiga liv. Han är 27 år gammal, då han dör en hjältes död.

 

ö

 

Detta summariska referat av huvudpersonens öden kan icke ge uppfattning om romanens mångfaldiga innehåll. Göran Pils historia är både en första- och andrahandsberättelse. Stora delar är skrivna i jagform. Hos läsaren finns då en benägenhet att identifiera författaren med huvudpersonen. I andra kapitel framstår författaren som hans närmaste vän. Detta är fallet i den ramberättelse om Görans akademikamrater, vilken finns inlagd i skildringen.

 

Mångordigheten och omständligheten förrycka ofta sammanhanget, och denna bristfälliga teknik är en av romanens största svagheter. Möjligen har författaren själv varit medveten om denna svaghet, när han på ett ställe låter en av kamraterna yttra: ”Inte behöver du väl bekänna hela din släkts liv, när du talar om dig själv!”, men han har icke tagit anvisningen ad notam.

 

ö

 

I en intervju har Gösta Carlberg förklarat att han med romanen velat göra ett inlägg i den stora uppfostringsdebatten. Man måste säga att inlägget är ganska förfelat. Anklagelsen mot samhället mister sin udd genom att det exempel han valt, är ett undantagsfall. Göran Pil skull antagligen gå under i vilket samhälle som helst. Han är livsoduglig. Han är inte bara som författaren velat göra gällande ett offer för olyckliga arvsfaktorer och miljö. Hans olyckor äro till stor del självförvållade.

 

Den psykologiska utveckling, huvudpersonen är underkastad, verkar icke heller övertygande. Det finns många drag, som måste te sig oförklarliga och endast kunna accepteras under hänvisning till den patologiska gåtfullheten. De undandra sig givetvis anmälarens bedömande, och man har anledning tro, att icke heller den psykiatriska sakkunskapen skulle vilja göra något uttalande med mindre än att författaren själv gjordes till föremål för studium.

 

Gösta Carlberg riktar i romanen inte bara de ovederhäftigaste  anklagelser mot uppfostringsväsendet och sinnessjukvården. Rättsväsendet, den sociala hjälpverksamheten, kyrkan, diakonirörelsen, K.F.U.M. och många andra samhällsinstitut bli också hårt åtgångna I flera fall har man ett intryck av ren förföljelsemani.

 

ö

 

Trots den intressanta psykologiska djupborrning Gösta Carlberg presterat i enskildheter, och trots den konstnärliga kraft, varmed vissa scener är framställda, gör boken ett i hög grad nedslående intryck. Man känner sig solkig invärtes efter läsningen och har behov av att gå ut och andas frisk luft.

 

Gustaf Hellström har visat det bästa omdömet, när han har reserverat sig mot den övriga prisnämndens beslut. Moral och konst äro visserligen skilda saker, men i sådana fall, där de artistiska förtjänsterna icke uppväga de moraliska svagheterna, bör i samhällsnyttans intresse, moralsynpunkten vara avgörande.

 

Ingen vill förneka att ”Bären varandras bördor” är ett betydande diktverk, men romanen kommer aldrig att räknas till den stora konst som renar och befriar människor. I den mån boken i framtiden kommer att räknas med i vår litteratur, skall den betraktas som en sjuklig utväxt.

 

Martin Strömberg

 

(Inskriven och inlagd på internet 2003-11-30 av Jan Magnusson)