2

Om Vitalis' förhållande till vännerna och vänskapen finns åtskilligt skrivet. Ur mängden uttalanden väljes här två från sådana, som personligen känt honom

Fr. V. Palmblad, som ansåg sig illa lönad för den vänlighet, han en början visat Sjöberg, skrev i Biographiskt lexicon:

Utan tvifvel svärmade S. äfven för vänskap: men gjorde öfverspända fordringar, och egoistisk, liksom så många konstnärer, fordrade han allt men ville föga eller intet ge tillbaka. Den, med hvilken han, mig veterligen, var närmast förbunden var Nicander: men äfven honom stötte han tillbaka. När den unge August tillegnade sina förstlingsblommor åt Kronprinsen, tillegnade Vitalis sina samtidigt utgifna dikter åt Fullmånen, och Nicander, som var granntyckt, upptog denna parodi temligen illa. Alltid måste hans vänner vara på sin vakt för att ej stöta honom, ty fastän han --- skoningslöst gisslade vänner och fiender, var han långt ifrån att af dem tåla en anmärkning, ett oskyldigt stickord eller ett smålöje.

Denna uppfattning är väl i allmänhet eftervärldens. Det har dock funnits de som sett andra sidor av Sjöberg som vän, såsom hans förtrogne och vänfaste levnadstecknare C. A. Forselius och G. H. Mellin. Den senare, som stod de av Vitalis angripna fosforisterna nära, medger, att Sjöberg kunde bedöma sina motståndare med en kanske något för ensidig stränghet men tillfogar:

Men denne, annars så sträfve, frånstötande man, var i ögonblick då en vän led eller sörjde, den mest deltagande och ömma. Hans röst fick i dylika ögonblick en musikalisk ton, en genomträngande ljufhet, som för hans vänner är oförgätlig.

Att Sjöberg kunde visa sig som en deltagande vän, skulle kunna bestyrkas med flera exempel (några anföres i det följande). En förklaring till att hans vänskap kunde ta sig så ytterligt olika uttryck kan man finna i ett öppenhjärtigt uttalande, som blottar hans inre. Det förekommer i ett ovan omnämnt odaterat brev, som dock måste härröra från hösten 1819. Det är ställt till vännen Berglund (II, s. 166):

Min ömhet i vänskapen, min enthusiasm för hvad jag ansett högst på jorden, har du liksom alla andra menniskor, åt hvilka jag meddelat mig, mött med ett med medlidande blandadt löje, hvilket af allt ondt, som mött mig jag aldra minst kunnat fördraga. Eller åtminstone med köld? Och svärmare och fantast och galning har jag alltid hetat, äfven bland dem, som kallat sig för mina vänner. Derföre så drog mitt hjerta sig bittida inom sig sjelf; och öfverflödet af denna trånande kärlek, som aldrig funnit och aldrig skall finna något föremål, förbränner mig långsamt. Derföre, när man log åt ömheten i mina uttryck, sväljde jag ned min smärta öfver att ingen menniska skulle förstå mig, och mitt språk blef bittert, och jag log åt hela verlden, emedan den förut så bemött mig. Jag var dock stundom i början så förtviflad deröfver, att mina drömmar om vänskap och kärlek på jorden blott vore drömmar, att jag mer än två års tid geck hafvande med det beslutet att taga lifvet af mig sjelf.

Det drag som främst framträder i Vitalis' känslor för sina vänner är det erotiska: betecknande nog lämnar ordet vänskap platsen för det starkare ordet kärlek. Hans känsla är på en gång sensuell och idealiserande liksom kärleken. Vad han både vill giva och begär är »ömhet». Men detta är något som en normalt konstruerad man varken önskar för egen del eller vill återgälda. Vännernas attityd är helt naturlig, liksom Vitalis' därpå följande hårda tillslutenhet och hemliga förtvivlan. Den känsla av olust, som det onormala i hans böjelse och lidelse väcker, viker inför det svåra lidande, som man bevittnar och på vars verklighet man icke kan tvivla.

Mot bakgrunden av detta brevuttalande inser man hur djupt personlig den passion är, som ger sig luft i de båda stroferna om vännen i Enslingens sång i den stora öknen. Utbrottet av hjärtats »värma» är så brutalt, att vännen måste bort »för att svalka sig», och lika elementärt våldsamt yttrar sig den ensamvordne skaldens saknad och sorg. Både i brevet och dikten beskrives, hur smärtan doldes under en mask av hånfull kyla. »Jag log åt hela verlden, emedan den förut så bemött mig», säger Vitalis i brevet, och i dikten försäkrar han, att hans »öga ler matt, som höstsoln ler» . . . Men är enslingens känslostämning densamma i verkligheten som i dikten, så kan näppeligen de händelser, som i hans sång säges ha framkallat den, vara helt uppdiktade.

I sitt brev talar Sjöberg om sina vänner i flertal (liksom i sin bekanta »komiska fantasi» om det underliga släkte, som kallas vänner), i Enslingens sång i den stora öknen om en enda vän. Ingen har mig veterligen tagit honom på orden och sökt fastställa, om det är fråga om en bestämd person och vem denne i så fall skulle ha varit.

Omedelbart före Enslingens sång i den stora öknen har Vitalis i sin samling Dikter placerat ett poem Minne och tro. Det är dedicerat »Till en förlorad vän». Poeten påminner denne om deras gemensamma lyckligare förflutna. »Men stormen kom och drömmarna förtog», liksom också skedde i Enslingens sång. Alla dessa omständigheter tyder på att dikten är knuten till samme vän och till samma smärtande förlust som Enslingens sång i den stora öknen.

Vem kan då denne vän ha varit? Vitalis påstår i sin komiska fantasi om vännerna, att dessa »ofta församlas i skara» omkring honom. Skaran var dock aldrig stor. Det var en krets gymnasiekamrater från Sjöbergs Strängnästid. En del stridigheter har förekommit mellan de förbundna, med C. O. Vougt, Günther med flera, men de var bilagda och begravna under flera vintrars snö, när Enslingens sång i den stora öknen kom ut.

En gissning, som lätt kan avvisas, är Werins förmodan, att den förlorade vännen i Minne och tro kunde vara en annan vän från Strängnästiden, den förut nämnde Berglund (kommentaren, s. 299). Visserligen är tonen något bitter i det brev till denne, som ovan citerats, men Berglund jämställes med poetens andra s. k. vänner och om någon brytning är det aldrig tal. Vad som talar emot Werins mening är framför allt, att Sjöbergs relationer till Berglund synes ha varit de allra bästa. Man erinrar sig Mellins ord om Sjöberg som den mest ömme och deltagande vän, när någon sörjde, då man läser hans tröstande brev till Berglund av den 29 nov. 1819 (II, s. 168). »Så länge jag äger sådana vänner såsom dig, behöfver jag just icke klaga öfver mina vänners trolöshet», skriver Sjöberg, ord som helt utesluter, att han med den förlorade vännen menat Berglund. Berglund måste i sitt förkomna brev ha uttalat leda vid livet. Sjöberg försäkrar honom, att det finns blott »ett enda, hvarföre det kan löna mödan att lefva». »Det är högaktning och kärlek af ädla menniskor. Det är en tröst, som dina vänner dig alldrig förnekat.» - Vitalis har verkligen tillägnat Berglund en dikt: Skaldens tröst. Till B**. Den är en öppenhjärtig bikt för en förtrogen och förstående vän, helt olika de poem, där Vitalis talar till och om en förlorad vän.

Det finns dock i Vitalis' liv en upprivande förbindelse, som blev en långt utspunnen vänskaps-, ja, man vore nästan frestad att säga kärlekshistoria. Det gäller hans förhållande till den fem år yngre skolkamraten och skaldebrodern Carl August Nicander. Vid den tid, då Enslingens sång i den stora öknen kom ut, måste han ha fruktat, att han för alltid skulle ha mist honom som vän, sedan han med sin dedikation Till Fullmånen gycklat med Nicander för dennes tillägnan till kronprins Oscar. Det finns mycket annat som pekar på att den förlorade vännen är Nicander.

En fingervisning ger redan versslaget i Minne och tro. Det förefaller vara en direkt efterbildning av Goethes genialt funna rytm i Kennst du das Land. I samma publikation som Minne och tro trycktes en annan dikt, som kopierar metern i Goethes ballad: Afton i diktcykeln Lyrklang till Hulda i Nicanders Sånger af August. Syskontycket mellan Vitalis' och Nicanders båda dikter är alltför utpräglat, för att det skall kunna förklaras enbart av att båda är döttrar till Mignons Lied. Likheterna har observerats av både Werin och Gunnar Lokrantz, men frågan om de problematiska relationerna mellan de båda dikterna har lämnats öppen.7 Eftersom Nicander själv har daterat Lyrklang till Hulda till år 1818, är det inte blott möjligt, såsom Lokrantz anser, utan högst sannolikt, att Nicanders dikt är äldst och att Vitalis är den som efterbildat den andre.

G. H. Mellin berättar i sin levnadsteckning över Vitalis, och de båda vännernas brevväxling bekräftar med många exempel, att de hade för vana att visa varandra sina poetiska försök och diskutera dessa. Det ligger då nära till hands att anta, det Vitalis fått ta del av vännens Lyrklang till Hulda och granskat den med sin vanliga grundlighet.

De fyra första stroferna av Nicanders Afton begynner med orden: »Mins du den quäll, då . . .», den femte och sista med »Wet du den quäll, då . . .». De två första av de tre i Vitalis' Minne och tro med »Mins du den stund, som . . .», »Mins du den verld, som . . .», den tredje med »Tror du det land, --- der . . .». Hade inte Vitalis sin förlorade vän Nicander i åtanke, när han komponerade sin dikt om minnesgod vänskap efter mönstret av dennes sång om kärleken? Kunde han finna en mera bevekande form för sin vädjan till vännen och sin förhoppning att återvinna honom än genom att upptaga dennes versslag och anslag?

Nicanders Afton är en dikt om besvarad kärlek; varje strof inledes med en fråga, som får sitt önskade svar. Vitalis' Minne och tro handlar om obesvarad vänskap; på frågorna lämnas intet svar. Dock är det språk, som Vitalis använder i vänskapens namn, kärlekens - det är ännu en överensstämmelse mellan de båda dikterna. Men känslan är mera het i dikten om vänskapen. Man lyssne först till den strof i Afton, där känslan får tänkas nå sin höjdpunkt:

Mins du den quäll, då under poppelns hwalf,

Inwid ditt bröst mitt warma hjerta skalf:

Då stjernans och din englasysters blick

Min sällhet blott förstulet skåda fick.

Mins du den quäll?

Nog mins jag den: -

I edens glans för sinnet står han än.

Hos Vitalis lyder slutstrofen, där han liksom i de föregående kallar den förlorade vännen »Du älskade!»:

Tror du det land, min längtans ljusa sfer,

Der ej af ord, men kyssar språket är;

Der kärleken med öppna armar står

Och hvarje själ rum vid dess hjerta får.

Tror du det land? Tror du det än?

Du älskade! Der blir du min igen.

Att Vitalis' uttryckssätt är mera patetiskt hör säkert samman med att hans dikt rymmer mera av personlig upplevelse än Nicanders. Lokrantz finner det inte uteslutet, att i Nicanders Afton »sången om minnet av det första mötet och den lyckliga kärleken kunna tyda på något upplevat». Lika riktigt är hans påstående att dikten är »uppenbart litterärt inspirerad», men något motsatsförhållande behöver inte råda mellan dessa båda fakta."

Situationen i Afton är litterärt arrangerad. Poeten uppträder som en trubadur, som bland riddare och tärnor för första gången ser sin älskade. Hans dikt är inte blott en efterbildning av Goethes ballad utan också en utlöpare av den trubadurpoesi, som Atterbom inaugurerat med sin samling riddarvisor i Nordmansharpan och sina egna lyriskt subjektiverade pastischer av dem (Sångarlott m. fl. poem i Poetisk Kalender för år 1816). Huru mycket mera personligt engagerad Vitalis är i sin dikt framgår av en djupare analys; härvid lämnas också det avgörande beviset för att det är Nicander, som åsyftas med den förlorade vännen.

I första strofen av Minne och tro söker Vitalis att hos sin vän väcka minnet av den stund, då de knöto »broderbandet»:

Mins du den stund, som broderbandet knöt?

En enda själ i tvenne väsen gjöt:

Då vi beslöto genom lifvet gå,

Som på ett stånd två blomsterkronor stå.

Mins du den stund? Mins du den än,

Du älskade, så kom till mig igen

Emedan Werin varit inställd på att Sjöberg med sin förlorade vän åsyftat Berglund, har det undgått honom, att skalden i en långt tidigare dikt skildrat samma högtidliga stund, samma broderband, samma betydelsefulla händelse i de båda vännernas liv som i Minne och tro. Diktens rubrik har ett datum och dess underrubrik dedicerar den till Nicander. Det är Vitalis' Minne af d. 28 Maji 1814. Till C. A. Nicander.

Vitalis skildrar först skönheten under den afton i maj, då han och Nicander ingingo ett vänskapsförbund för livet:

Aftonvinden lekte - dagens bloss

Blickade i Majglans ned på oss.

Sina söner slutade Naturen I sin famn,

af purpurblommor täckt.

Himlen log i azurns höga dräkt:

Under den blef vår förening svuren.

I Minne och tro påminner Vitalis om hur världen under den stund, »som broderbandet knöt» legat i glans för dem:

Mins du den verld, som då framför oss låg?

Mot oss en Engel ur hvart öga såg:

- - -

I andra strofen av Minne af d. 28 Maji 1814 skildras verkan av deras förening, så som vore den lika stark, lika läkande som någonsin den lycka, som säges utgå ur den fullkomliga samstämdheten och sammansmältningen mellan två älskande:

Då jag sjönk förtroligt till ditt bröst,

Blef förtviflan lugn: blef sorgen tröst.

Han kom åter, glädjens hulde Engel.

Så, när blomman med försmäktad knopp

Af ett sakta Majregn lifvas opp,

Reses åter hennes fallna stängel.

Vitalis slites mellan fruktan att förlora den, vid vars bröst han »Jordens Vallhall fann», och hoppet om en lycklig framtid, för att avsluta dikten med en försäkran:

Såsom snön på Nova Zemblas fjäll

Evig: klar som Polens Norrskensqväll

Skall vår låga trotsa ödets skiften.

Och i ålderdomens kulna dag

Sprida än ett slocknande behag,

Sprida ljus i skymningen af griften.

När Nicander läste Minne och tro, måste han lätt ha uppfattat påminnelsen om den gemensamma upplevelsen under gymnasietiden i Strängnäs : då Vitalis dog, hade Nicander ännu i sitt förvar dikten Minne af d. 28 Maji 1814.

Sedan det slagits fast, att det är samme vän, som åsyftas i de båda sistnämnda dikterna, kan man nästan från källan följa den ström av passion, som brusar ut i de upprörda stroferna om vännen i Enslingens sång i den stora öknen.

Efter vad som i det föregående blivit sagt och sannfäst angående arten av Vitalis' heta känslor för vännen och vännerna, är det omöjligt att tillbakahålla det koncentrerat karakteriserande ordet homosexuell.

Redan Carl Östergren framhåller i sin 1869 tryckta avhandling Om Vitalis, hans lif och diktning, att vänskapen i vanlig mening troligen syntes »för ljum och matt för hans eldiga ande» och att han ofta klagade över den »kyla hvarmed han möttes, då han sjelf kom med hjertat öfverströmmande af värme». Han finner Vitalis' uppfattning av vänskapen »fantastisk och öfverspänd» och förtänker inte vännerna, om de »drogo sig litet för hans svärmiska fordringar», östergren fortsätter (s. 65):

Vi bekänna, att det ej är oss möjligt att rätt sätta oss in i den stämning, som dikterat t. ex. de båda sångerna Till Mannen i Månen, som utom sin besynnerliga titel äfven ega den märkvärdigheten att besjunga vänskapen i så innerliga, glödande toner, att man frestas att tro, det denna vänskaps föremål i grunden varit en ung, tjusande qvinna, och att skalden blott under namnet vänskap sökt dölja en känsla af vida varmare och starkare art. Samma egendomliga uppfattning möter dock på flera andra ställen. Särskildt skulle väl ingen ana, att dikten Minne och Tro vore egnad åt en manlig vän, om ej första strofen uttryckligen förklarade det.

I sin lysande skrivna essä över Vitalis i Svenska litteraturens historia (uppl. 1, s. 216 ff.) har Böök tagit upp frågan om Vitalis' erotik. Han förklarar att denna har »äkta platonsk prägel: den är till sin art rent andlig, och den riktar sig icke blott mot den kvinnliga skönhet, som Vitalis länge besjöng under Lauras namn, utan i långt högre grad mot den unga gossegestaltens fägring». För Vitalis har, säges det vidare, »den ideella vänskapen varit av alldeles samma slag som kärleken».

Över en följd av dikter har Böök från denna synvinkel kunnat kasta ett nytt och klargörande ljus. Men när han betecknar Vitalis' erotik som rent andlig och ideell, måste man från början sätta ett frågetecken i kanten. Det är icke en svärmisk avståndstillbedjan av »den rena oskuldsfulla själen», som fyller de två stroferna om vännen i Enslingens sång i den stora öknen; i deras skildring av vännen, som ej utstod hans hjärtas värme utan »måste bort för att svalka sig», är det en våldsam aggressivitet som bryter ut. Rätt har däremot Böök när han säger, att Vitalis drömt om en »själarnas fullkomliga sammansmältning», att han aldrig funnit vad han sökt och att han därför måste ha burit på »förtegna kval och dolda sår».

Mera bestämt uttryckte sig utgivaren av Dikter av Vitalis (1929) Algot Werin, som i sin inledning (s. 21) fann honom »utpräglat viril i sina tycken, fallen för götisk mannadyrkan och grekiskt ynglingasvärmeri». Huruvida Alvin i Sånger till Mannen i Månen varit en verklig person, därom »vet man intet», förklarade Werin. Men redan i slutet av samma år (Svenska Dagbladet den 29 dec.) publicerade Böök två nyfunna brev av Vitalis, vilka ställde Alvins existens utom allt tvivel - det är ett av de många exemplen på att vad som gällt som fantasiskapelse av forskningen avslöjats som grundat på upplevelse av yttre verklighet.

I sin vackra studie Romantiskt vänskapssvärmeri och genom upplysningar i sin kommentar har Algot Werin med hjälp av nyfunna brev och diktfragment skingrat det dunkel, som för Östergren och väl även för andra läsare inhöljt Vitalis' egendomliga Sånger till Mannen i Månen (I, s. 312-318, sångerna 3 och 4 i kommentaren s. 366-369). Werin har klart belyst den biografiska bakgrunden till denna diktcykel, mindre klart den psykologiska.

Föremålet för Vitalis' heta känsla, sångernas »Alvin», »Mannen i Månen», bar i verkligheten namnet Hugo Hamilton; han var född 1802 och alltså åtta år yngre än skalden. Han kom år 1819 som student till Uppsala, och »den ungdomsfriske, raske och klarsynte ynglingen» blev där vän med både Sjöberg och Nicander, som rivaliserade om hans gunst - känd är historien om hur Nicander och Hamilton planerade en lyxupplaga av den förres Runor, illustrerad av Hamilton, och hur Vitalis parodierade deras subskriptionsanmälan. Med rätta ser Werin i hans gyckel ett utslag av svartsjuka.

Vitalis' passion, den andra stora i ett ödsligt liv, synes lika litet som hans första ha blivit besvarad. I det första av de bevarade breven till Hamilton (II, s. 233), som är skrivet vid jultiden 1823 och där han häntyder på andra äldre, som han ber sin Hugo bränna, talar han om »alla de hinder, som kunnat ligga i vägen för en närmare förening oss emellan», han söker förlöjliga rivalen Nicander med grovkornigt men välberäknat skämt - det finns väl knappast något effektivare medel att slå ut en rival än att göra honom löjlig - och han ordar om sina »arma Night Thoughts», med andra ord om sina sånger till Alvin, åtminstone de båda första, och hoppas att dessa »Nattens barn» ej skall »vara så mörka», att icke hans vän skall förstå dem. Endast om denne skulle vilja bryta deras gemenskap, skulle han dra sig tillbaka. »Dock din vän vore jag alltid; jag skulle älska och sörja Dig, såsom man älskar och sörjer en afliden vän.» I sitt följande brev, från Uppsala den 12 jan. 1824, ber Vitalis att Hugo Hamilton måtte lämna sitt säteri Boo utanför Örebro och komma med det allra första. Hamilton kom - och lierade sig med Nicander med känt resultat. Men kan inte Hamilton dessförinnan ha skänkt Sjöberg något av den lycka, varefter han trådde? Får man tro de Epigrammer, som Vitalis riktat till Alvin, skulle hans lycka ha varit fullständig. Om sin sent uppfyllda längtan skriver han:

Om jag jollrar, som barn, tillskrif det, Alvin, min ålder.

Först vid ditt hjerta idag blef ju till lifvet jag född?

Afsked tog jag af Dig och kom i samma minuten

Åter, emedan hos Dig hjertat jag qvar hade glömt.

Klart ditt värde jag ser; dock Du ej ville jag blifva.

Ack! hvar skulle jag då finna en vän såsom Dig.

De följande epigrammerna går ännu längre i realism i sin skildring av kärleksstunden:

Sången, som Maro har sagt, kan månen från himmelen locka:

Skönare under han gjort, då i min famn han Dig fört.

Att du mig unnade himmelens fröjd, det visste jag redan, när

Du i famnen mig slöt kände mitt hjerta det ock.

När i de ljufva armarnes band förtroligt Du slöt mig

Evigheten sin ring skönt kring mitt väsende slöt.

Men nu kommer frågan tillbaka: Får man verkligen tro poeten, när han beskriver sin önskedröm som uppfylld? Det finns flera skäl att tvivla på hans ord, bl. a. den fortsatta utvecklingen, då Hamilton slöt sig till Nicander. Detta är så mycket mer märkligt som Vitalis i ett följande epigram ber att få pryda en sin diktsamling med Hamiltons bild, då den skulle säljas bättre. Detta och epigram 6 förde han sedan i Nyare dikter 1825 över på Lauras namn, ett belägg på hur likgiltig han var för fakticiteten i sin erotiska dikt. Också i sina dikter till Laura har han utmålat en sällhet och ynnestbevis, som aldrig varit hans. Åter måste Vitalis finna sig i att hans »drömmar om vänskap och kärlek på jorden blott vore drömmar», såsom han hösten 1819 skrivit i förut citerade brev till Berglund. Även i övrigt var åren 1823 och 1824 svåra år. Hans mor dog 1823, han hade avsagt sig det årliga underhåll på 200 rdr, som han fått sig tilldelat av kronprinsen, alla försök att göra karriär strandade, i januari 1824 fick han blodstörtning. »Striden var förlorad», konstaterar Geijer, som skildrat hans liv som en »oupphörlig tvist med verlden och ödet». Likväl hade säkerligen inte Geijer någon aning om att till dessa Vitalis' yttre motgångar och nederlag sällade sig besvikelsen över att hans brännande och förbrännande begär efter ömhet ej blivit stillat.

De »månskensstycken», som poeten gav överrubriken Sånger till Mannen i Månen, är diktade, medan den som för pennan ännu svävar mellan bävan för avslag och hopp, icke såsom Enslingens sång i den stora öknen, sedan alla förhoppningar gäckats. Det ger åt den förra dikten en inre spänning, som Enslingens sång saknar - över den senare vilar i stället en stämning av »peractum est», tragedien är utspelad. Skalden är mera öppen i sina Sånger till Mannen i Månen, han sveper sig inte såsom i de sista stroferna av Enslingens sång i stoikernas filosofmantel och intar ingen högdragen attityd. Trots dessa olikheter mellan de båda dikterna kan man höra ekon från Enslingens sång i den stora öknen i den senare dikten. Det är helt naturligt, eftersom diktaren har gått igenom eller fruktar att få genomlida samma upplevelser som förr och rädes för det bittra slutet. Följaktligen låter också en ställvis jämförande analys av Sånger till Mannen i Månen den fyra år tidigare dikten och dess tragedi framstå i ett återkastat ljus.

I första strofen av »första månskensstycket» öppnar poeten sitt hjärta och bereder sig på att yppa dess hemlighet. Det sker ej utan tvekan:

Om inför himlens Gud jag yppa vågar

Hvar bön, hvart hopp, som vaknar inom mig,

Hvi skulle Du försmå en själ, som lågar

Med stilla offerflamma inför Dig?

Nej, jag vill öppna mig för Dig i sången,

Lik en Förgät-mig-ej, när första gången

Hon öppnar blyg för Solens ljus sin knopp –

Min själ skall icke mer sig sjelf förtiga,

Men till Ditt bröst, lik vårens lärka stiga,

Då hon i toner flyr mot himlen opp.

Vad gör det att bilderna - offerflamman, förgät-mig-ejen, vårens lärka - nu är slitna, att t. ex. en förgät-mig-ej verkar mera frisk på marken än i poesi? Även de mest utnötta ord, de mest förbrukade metaforer får levande friskhet, om de såsom här adekvat uttrycker poetens känsla.

I andra strofen följer hans bekännelse:

Ack, Alvin, hör hvad Dig mitt hjerta säger:

Liksom Din egen själ hör min Dig till.

Det enda hopp jag än på jorden äger,

Är att Du icke mig förskjuta vill.

Jag älskar Dig; för Dig jag älskar lifvet.

Ditt namn med eld utaf mitt öde skrifvet,

Så skönt i djupet af mitt hjerta står.

Jag älskar Dig också, om från Ditt hjerta

Du mig fördömmer till min fordna smärta,

Om ock Du grymt en helig bön försmår.

Det är samma försäkran som han upprepar i sitt brev. Varken i dikten eller i brevet är han så aggressiv eller påträngande som han tecknat sig själv i Enslingens sång. Gripande är den följande strofens kontrast mellan den av lyckan gynnade och honom själv:

Förskjut mig ej, fast Du i lifvet träder,

Så stolt och glad, liksom en segersång,

Då lik ett moln, som drifs af stormens väder,

Jag gråtande går fram min dunkla gång.

Passiv, blödig, driven av yttre fientliga makter, så tecknar han sig här. Han framstår helt annorlunda än i Enslingens sång i den stora öknen. Men den dikten var skriven för publicum, i sina Sånger till Mannen i Månen blottar han sig för den han älskar: »Du ser min bild, som hopen den ej ser.» Även kan det förhålla sig så, att den som i Den Kämpandes Sång (l, s. 240) framträtt som segerherre i sin kamp mot ödet omsider blivit besegrad av motgången. Också i övrigt framstår hans ord mera uttrycks- och verkningsfulla sedda mot bakgrunden av hans fattiga liv. Diktens fjärde strof begynner såsom den föregående med ett bevekande »Förskjut mig ej» Den fullföljer också jämförelsen:

Förskjut mig ej, fast ödet icke gjutit

Omkring min gömda vagga namnets glans!

Dock Äran ej min hyllning har förskjutit:

Hon vinkar mig från fjerran med sin krans.

Det är icke den akademiska lagern, som här åsyftas, fastän poeten vid denna tid beredde sig för sin disputation, utan en i hans tanke högre.

För sin längtan efter en nära förening med den älskade finner han intensiva uttryck:

Jag älskar Dig; en bön min kärlek föder,

Lik den om ljusets fröjd den blinde ber.

Jag flyr till Dig, som fogeln flyr till Söder,

Der han ej finner någon vinter mer.

Ack, unna mig till hämnd emot min smärta

Den stilla himmelsfärden till Ditt hjerta

Utur det lif mig omger mörkt och kallt!

Hur ödets nyck din lefnad må förvandla,

Allt, allt för Dig jag lida vill och handla,

Så sannt af dig mitt hjerta hoppas allt.

Här finner man den älsklingsfantasi, som åter och åter möter i Vitalis' erotiska diktning om vänskapen, hans dröm om att få vila vid vännens hjärta, den som funnit sitt mest sublimerade uttryck i hans dikt Den bästa Vännen. Den återkommer också i diktcykelns tredje parti, som Vitalis aldrig lät trycka:

Fast mina dar som vinternätter skrida

Upplyste endast matt af hoppets tröst

Dock Alvin år af qval jag ville lida

Mot ögonblickets hvila vid ditt bröst.

Detta att få vila vid vännens bröst, vid hans hjärta är den största lycka Vitalis kan tänka sig. I minnet och fantasien uppsöker han alltid dessa stunder av vila och lycka, varom hans många vänskapsdikter talar.

I sin första dikt Minne af d. 28 Maji 1814. Till C. A. Nicander säger han:

Vid ditt bröst jag Jordens Vallhall fann.

I en av hans sista dikter. Den bästa Vännen (II, s. 27), är det fråga om en annan vän, men den drömda situationen är densamma:

Liksom en stjerna mig hans röst

Igenom tidens mörker förer.

Jag döljer mig invid hans bröst,

Der jag ej lifvets stormar hörer.

Der hvilar jag i salig ro,

När qvalet andra hjertan bränner,

Och sviker än all jordens tro,

Min vän i himmelen mig känner.

Vad denne disharmoniske och ensamme man under hela sitt liv ytterst begär av vänskapen-kärleken och vännen är den restlösa upplevelsen av en fullkomlig samstämdhet, som giver lugn och lycka.

Hur högt hans lyrik kan nå framgår av en strof i första månskensstycket, som skildrar återföreningen i »Kärlekens och Harmoniens land»:

Der skola dock omsider våra själar

I en tillsammansmälta om ej nu.

Det usla lif, hvari min ande trälar,

Som dröm, som moln, som vind försvinner ju!

Der skall bland nya syners fröjd mitt sinne

Afkläda trött hvart jordiskt hopp och minne,

Blott icke Dig: Du ej till jorden hör;

Och klart, som af en genomskinlig källa

Skall djupet af min själ jag för Dig ställa,

Den trogna spegeln der Din bild ej dör.

Men i nästa strof, i nästa andedrag är drömmaren förd tillbaka till verkligheten: »Min kraft dör bort; af törst min själ försmäktar, Knappt mäktar sången från min tunga gå». Griper inte den levnadströtte Sjöberg-Vitalis' flykt undan det usla liv, vari hans ande trälar, oss hårdare än den regeringströtte kung Astolfs?

En sublimering, sådan som den i Sånger till Mannen i Månen, finns det ej ett spår av i enslingens desillusionerade sång. Men lidelsefullheten är densamma. Och dess uttryck stundom likaså. Liksom enslingen försäkrade, att han skulle ha gjutit sitt blod, om en blick av vännen det begärt, bedyrar poeten i sin fjärde sång till Alvin:

För Dig sitt blod mitt hjerta ville gjuta

Och äfven så af kärlek öppna sig.

»Ack låt oss fast föreningsbandet vira», manar Vitalis sin älskade. Man erinrar sig den »förening», som Sjöberg och Nicander ingick och som den förre hugfäste genom Minne af d. 28 Maji 1814.

»Man får leta efter skönare och mer passionerade kärleksdikter», säger Werin (s. 58 i sin studie Romantiskt vänskapssvärmeri). Det är sant. Inledningsvis nämnde jag något om nötta ord och bilder, som dock kunde få liv. Men Vitalis kan också förnya uttryckssättet. Var träffar man en så expressiv bild för två själars restlösa, rogivande förening som denna:

Ack, att min själ med Din sig finge gjuta

Tillsamman så, som droppar tätt sig sluta

I källans sköna spegelklara ro!

Och var är passionen så omedelbart uttryckt som i den heta önskan, som följer direkt på nyss anförda rader:

Ack, att mig ödet unnade den lycka,

Att kunna lifvet ur mitt hjerta rycka,

Och fly till Dig och i Ditt hjerta bo!

I sina Sånger till Mannen i Månen är Vitalis också mot vanligheten metriskt förnyande. Åtminstone till den tioradiga jambiska strofformen i första månskensstycket har jag inte kunnat finna någon förebild. Med sin rimflätning ab-ab, cc, de-ed, som låter jamberna stiga mot mitten såsom mot zenit för att sedan åter dala gör versslaget ett intryck av maktfullhet och monumental skönhet. En orsak till att Vitalis i sin kärleksdikt når sitt formella mästerskap är, att den är slutstycket i hans rika produktion.

Skälen till att här Vitalis' Sånger till Mannen i Månen så ingående analyserats är dock andra än diktcykelns skönhet. För det första ger denna följd av dikter, sedda mot bakgrunden av skaldens liv och brev till Hugo Hamilton, genom sin fullkomliga öppenhet ett klart begrepp om arten av Vitalis' känsla, för det andra ger den nyckeln till Vitalis' inre tragedi, sådan den antydes i Enslingens sång i den stora öknen.

Till sin erotiska läggning är Sjöberg otvivelaktigt homofil. Huru långt han gått eller tillåtits gå för att tillfredsställa sitt begär, är en fråga av underordnat intresse. Faktum är att han endast upplevt några korta stunder vid en väns bröst, vilka han räknat som ljuspunkter i ett liv, som han i övrigt betraktade som en kedja av vedervärdigheter. Han förebrår i ett brev (den 15 okt. 1817, II, s. 160) Nicander för att dennes förälskelse varit »på sin höjd en sinnlig flamma och ingenting vidare». Mot honom själv har man ingen rätt att rikta en sådan förebråelse, man må vara aldrig så plågsamt berörd av det onormala i hans böjelser. Själv har han knappast haft någon känsla av något otillbörligt i sin inriktning mot sitt eget kön - åtminstone finns det inte något belägg härpå i hans brev och dikter. Det ligger något slags oskuld i detta: den renom är allting rent. Att även en homofil passion kan få en svärmisk idealiserande karaktär, därpå lämnar Vitalis' dikter om vänskapen-kärleken - dessa ord, begrepp och känslor kan inte särhållas i hans produktion -talrika bevis. Denna hans känslas idealiserande syftning och lyftning är väl ett av motiven till att han aldrig som Stagnelius känt sig nödsakad att taga upp striden mot sin egen sinnliga natur.

»Hans Sångmö tystnade», säger Geijer (s. XV) i sin berättelse om skaldens fyra sista år. Geijer ställer detta tystnande i samband dels med Vitalis' här redan berörda motgångar, dels med de svårigheter han mötte i Stockholm, ej minst då det gällde att få sina dikter tryckta. Men det fanns också en inre orsak, som var Geijer obekant. Denna avslöjas i hans Sånger till Mannen i Månen. Slutraderna i diktcykelns första månskensstycke ger en antydan därom:

Vet du ej svar uppå mitt hjertas fråga,

Ack, Alvin aldrig, aldrig skall jag våga,

Till lifvets barn en bön om kärlek mer.

Sjöberg höll som vanligt ord. Veterligen har han inte riktat någon mera bön om kärlek till jordens barn, åtminstone inte på vers. Vände han sig till någon vän, var det till »den bästa Vännen».

Vad han väntat sig av kärleken har han omtalat i en tidigare strof:

Ack, Alvin, vill Du kärlek med mig byta,

Skall jag med kraft min äras perla bryta,

Utur det skal, der nu hon ligger skymd,

Och från Ditt bröst pånyttfödd af min låga,

Som Phoenix, vill jag mig mot Solen våga,

Mot ärans och bedriftens himlarymd.

Här liksom annorstädes framskymtar att han hoppas på en ny vår för sin diktning, en vår, som aldrig skulle komma. I sina slutord (s. XX) yttrar Geijer:

Med brutna krafter uppgaf han äfven slutligen hoppet om auctorlig ära; och kanske var detta det fullkomligaste i den Försakelse, som han himmelskt besungit.

Den som känner den auktorliga ärelystnadens stora roll i Vitalis' själsliv anar hur träffande och djupträngande dessa ord är. Men även denna försakelse hänger samman med den svåra krisen i hans liv, med hans sista passion. »Hvar blick af Dig blir i min själ en sång», försäkras det i den sista av sångerna till Alvin. Och slutstrofen i denna dikt lyder:

Hvad är det toma sorl, som ryktet skänker

Emot den lön jag hoppas utaf Dig?

Om blott i dag på mig Ditt hjerta tänker

Må efterverlden gerna glömma mig.

Långt mer än ära skall mitt namn ock njuta

Om Du en tår uppå min graf vill gjuta

Och jag bland sköna minnen blir Dig när.

För Din skull blott var värdt till lifvet vakna:

Må ock bland jordens barn blott du mig sakna,

Du, som min sång och all min kärlek är.

Alltifrån Geijer har man uppfattat Erik Sjöberg-Vitalis' liv som en »oupphörlig tvist med verlden och ödet», en heroisk kamp mot sjukdom, ekonomiska bekymmer, svält och andra umbäranden och mot oförtjänt motgång, med ett ord som en ödestragedi, såsom den hävdvunna innebördsrika termen lyder. Detta är obestridligt riktigt. Men med lika rätt kan man hävda, att hans levnad även var en karaktärs-tragedi, vilket aldrig skett. Denna hans tragik är djupt rotad i inre disharmoni, i en känslig, lättretlig, lidelsefull, fordrande natur och i hans olycksaliga sexuella inriktning, i kraften att begära och tvånget att försaka, i upplevelser, som ändade i besvikelse. »Det är våra passioner, som skapa vårt öde», säger en fransk romanförfattare (Estaunié), som mer än de flesta sökt tränga ned under ytan till det inre skeendet. Sentensen rymmer mycken sanning om också ej hela sanningen om ett människoliv; om Vitalis' liv säger den mer än man trott. Fortsättningen kommer också att handla ej blott om trånga och tryckande levnadsvillkor utan också om det inre drama, som löper parallellt med det yttre händelseförloppet. För Vitalis som skald har de i Enslingens sång i den stora öknen berörda upplevelserna betytt mera än yttre förhållanden.

Sven Cederblad Ur: Erik Sjöberg (Vitalis) före debuten, sid. 138-153, (utlagt på internet 2005-05-28 av Jan Magnusson)