KAPITEL 1
Varför en bok om sexhandböcker?
I Sverige står sexualundervisning på schemat i grundskolan. Filmer, TV-program, tidskrifter, pornografi och skönlitterära skildringar erbjuder möjligheter till lättåtkomlig information om hur sex kan utövas. Ändå får sexhandböcker som Kukbruk - en bok om kärlek, känslor och kön för unga killar och andra undrande som utkom 2004 stor uppmärksamhet. Författaren Manne Forssberg (född 1983) säger i en intervju att unga män inte vet hur de ska bära sig åt sexuellt, kanske på grund av att de sett och läst alldeles för mycket fiktion om sex, eller hört för mycket om sex av andra män. Det tycks finnas ett behov av ett annat slags information om sexuell samvaro, ett seriösare slag av bruksanvisning eller fackhandbok i hur man bör göra för att kunna ha bra sexuella relationer. Den som är intresserad av fackinformation eller upplysning om sexualitet har många titlar att välja på - en snabb sökning på Libris ger flera tusen träffar på ordet »sexualitet». Tittar vi noggrannare på listan med fackböcker om sexualitet tycks de från 1960 till 1980-talet redan förlegade och oanvändbara för dagens läsare. Man plockar upp dem, bläddrar lite och fnissar åt mossigheter. De speglar en annan tids värderingar, en annan tids smak och trender. Det som lanserades som hälsosamt har övergivits och framstår som moraliserande utifrån nya medicinska upptäckter. Somligt verkar vara inlägg i dåtidens debatter, annat verkar handla om att göra upp med rådande fördomar eller knyta sexualitet till politiska frågeställningar som vi inte längre känner igen. Varje tid och generation tycks uppenbarligen behöva sina egna sexhandböcker.
Går vi ännu längre tillbaka i tiden framstår sexhandböckerna som ännu mer förlegade. Titlar som Gynäologie eller Läran och Historien om Älskogs-Driften, så wäl hos Människior, som hos Djur eller Tyst! Oumbärlig rådgifvare för nygifta låter fåniga. Och ifall vi vill veta hur vi ska bära oss åt för att bota veneriska sjukdomar eller undvika graviditet ska vi inte konsultera sexhandböcker från tiden 1800-1920. Medicinvetenskapen och den embryologiska forskningen har gjort många landvinningar sedan dess. Däremot kan vi få en hel del annan information genom att läsa den tidens sexhandböcker. Precis som i dag handlade sexhandböckerna då om att presentera nya medicinska rön, att göra upp med eller medverka till fördomar och att diskutera sexualitet politiskt. Vi kan alltså placera historisk information om sexualitet i ett sammanhang och då blir det spännande att tolka materialet för att få en bild av hur människor förhöll sig till sexualitet. Vad författarna såg som god och dålig sexualitet, vilka de ansåg passade ihop sexuellt och hur de tyckte att sexualitet skulle utövas. Sådana utsagor säger mycket om hur dåtidens sexualvetenskap var knuten till sin samtids värderingar och kultur. Samtidigt bygger många av dagens värderingar om sexualitet på arvet från det förflutna.
Det här är en undersökning av sexhandböcker från 1800-1920. Jag ville veta hur heterosexualitet beskrevs och förklarades. Jag frågade inte hur homosexualitet beskrevs och förklarades - sådana skildringar finns det gott om sedan samkönad sexualitet började intressera medicinvetenskapen under andra hälften av 1800-talet. I stället för att studera det som framställts som avvikande har jag granskat det som föreställts vara normalt. Om historiker har kunnat undersöka hur homosexualitet beskrivits historiskt tänkte jag att det borde gå att studera beskrivningar av heterosexualitet på liknande sätt. Genom att studera föreställningar om heterosexualitet som den normala sexualiteten ville jag även idéhistoriskt undersöka om, och i så fall hur, konstruktionen av normer för sexualitet samverkar med föreställningar och normer om kön. Med ett sådant övergripande syfte ville jag ge ett empiriskt bidrag till den feministiska analysen av hur konstruktionen av sexualitet medverkar till isärhållningen av maskulint och feminint kön. Äldre sexhandböcker framstod som ett bra material att utgå ifrån. För att komma åt allmänt spridda idéer om sexuell normalitet och inte enbart den bildade elitens valde jag att undersöka populariserade medicinska framställningar om sexuell normalitet avsedda för allmänheten, såsom de presenterades i sexhandböcker på svenska.
Sexhandböcker har funnits i omlopp sedan antiken - så varför då undersöka perioden 1800-1920? Jo, perioden är intressant av flera anledningar, bland annat genom förändringarna i den demografiska utvecklingen, genom demokratiseringsprocesserna och genom tidens urbaniserings- och industrialiseringsprocesser. Under 1800-talet pågick dessa stora förändringar av förhållanden som människor levt under i många sekler. Människor flyttade från landet till staden och industrialiseringen ledde till att människor kunde röra sig i nya sociala och ekonomiska grupper. Den sociala kontroll av sexuella relationer som rått i bondesamhällets lilla värld utsattes för spänningar i den mer anonyma staden. Samtidigt förändrades relationerna mellan kvinnor och män, mellan människor i olika ekonomiska, kulturella och sociala kategorier, och mellan européer och icke-européer. Moderniseringen inom medicinvetenskapen visades genom professionaliseringsprocesser och ökat förvetenskapligande, nya underavdelningar som gynekologi och sexualvetenskap eller sexologi inrättades. Tekniska framsteg förfinade mikroskopet och den embryologiska forskningen som studerade fortplantningens mysterier tog stora kliv framåt.
Mänga av de undersökta sexhandböckerna skrevs ursprungligen i olika länder som under 1800-talet expanderade som kolonialmakter samtidigt som familjestrukturen förändrades inom det geografiska område vi i dag kallar Europa. Den omvandlades från bondesamhällets storhushåll till den borgerliga familjens urbaniserade konsumtionsenhet i mindre format. En av de största förändringarna i den europeiska delen av världen mellan franska revolutionen 1789 och första världskrigets utbrott 1914 hade med fortplantning att göra. Kvinnor på olika platser i Europa och vid lite olika tidpunkter upphörde under denna period att föda barn under hela sin fertila ålder. Att kvinnor inte längre födde en rad barn från menstruation till klimakteriet, bör inte bara ha lett till förändringar av födelsekurvan som planade ut i stället för att peka uppåt, utan också ha inneburit uppkomsten av nya uppförandekoder för - och vid sexuell samvaro. Vid sekelskiftet 1900 började uppdelningen mellan heterosexuella och homosexuella handlingar bli allt explicitare inom den sexualvetenskap som vuxit fram under 1800-talet. Samtidigt debatterades både kön och sexualitet av samtidens kvinnosakskvinnor och andra. Dessa och andra förändringar bör rimligen ha avspeglats i sexhandböckernas syn på sexuella handlingar. Att undersöka material från perioden 1800-1920 möjliggör även en granskning av hur sexhandböckerna står i förhållande till den forskning som ser en ökande grad av öppenhet kring sexuella frågor ju närmare 1900-talet vi kommer. Bokproduktionen och bokdistributionen moderniserades och kunskapsspridningen och kunskapsintaget demokratiserades under perioden.
Tiden mellan 1800-1920 tycks sålunda innehållsrik på flera olika plan och lämplig för en undersökning av beskrivningar av kön och sexuell normalitet. Att undersöka om sexhandböckernas populärvetenskapliga föreställningar om vad som var naturlig, hälsosam eller god sexualitet påverkades av samtidens värderingar och moral kan ge oss perspektiv på vår egen tids populärvetenskapliga idéer om rätt och fel, och om bra och dålig sexualitet.
Det här är en doktorsavhandling i idéhistoria. I resten av detta kapitel kommer jag att mer ingående förklara hur jag vetenskapligt gått till väga för att skriva denna avhandling. Om du inte är intresserad av det kan du nu hoppa till kapitel två. Instinkt eller insikt.
i Teori, metod och forskningsläge
För en idéhistoriker är det som framställs som självklart och naturgivet särskilt intressant att granska. I materialet framställs två isärhållna kön som förenas sexuellt som en naturgiven ordning. När jag började fundera på hur jag i avhandlingen skulle gå tillväga för att undersöka om könsnormer och sexualitetsnormer samspelar upptäckte jag de poststrukturalistiska teorierna som började att etableras inom sexualitetsforskningsfältet. Jag var inspirerad av forskare som Michel Foucault som menar att de olika känslomässiga sensationer (välbehag, obehag, begär med mera) som kroppen genomfars av, tolkas på olika sätt i olika tidsepoker och kulturer. Vilka av de fysiska sensationerna som kallas sexualitet är alltid resultatet av den kunskap som genererats om vad som ska benämnas som sexualitet inom de olika tidsperioderna och kulturerna. Foucault såg inte det vår egen kultur kallar sexualitet som en självständig och naturlig storhet som länge låg i hemlighetsfull dvala i väntan på att läkare och andra vetenskapare skulle upptäcka den och dess yttringar. Han såg inte heller sexualiteten som något som länge var förtryckt och som sedan befriades av reformivrare och radikaler. Det som i själva verket bestämmer vad sexualitet är, är allt det tal, alla de normer, känslor, associationer och värderingar som producerat denna storhet i vår kultursfär: religionens tal, vetenskapens, lagstiftningens, reformsträvarnas, litteraturens, visornas, skämtens, pornografins och så vidare. Sexhandböckerna är en del i denna sorts prägling av vad sexualitet är.
Nu var inte Michel Foucault först med att analysera sexualitet som något konstruerat. Det hade bland andra feministiska teoretiker sysslat med tidigare, både på politisk och akademisk nivå. Till skillnad från Foucault (som saknar könsanalys) problematiserade de heterosexualitetens relation till två isärhållna köns hierarkiska ordning där mannen är norm och överordnad kvinnan. Socialantropologen Gayle Rubin var en av de första som i en akademisk feministisk uppsats [1975] undersökte hur organiseringen av sexualitet hängde samman med mäns överordning och kvinnors underordning i vad hon kallade »the sex/gender system«. Begreppet ska översättas till »ett system som organiserar sexualitet och den socialt konstruerade isärhållningen av könen«, menar Lena Gemzöe med flera socialantropologer. Rubin problematiserade heterosexualiteten som en kulturell konstruktion och i hennes uppsats finns de tre ben med som så småningom, men i en annan tappning, blir viktiga för min undersökning. De tre benen finns även med i Judith Butlers analys av heterosexualitet och kön: 1) förstärkandet av skillnader och 2) isärhållningen av maskulint och feminint kön och deras heterosexuella förbindelse och 3) tabuet mot alla andra sexuella arrangemang. Innan jag går in på Judith Butlers bidrag till analysen av kön och heterosexualitet måste även nämnas att Adrienne Rich i en akademisk essä [1978] problematiserade könshierarkin i relation till heterosexualiteten. Rich såg liksom Rubin heterosexualitet som något konstruerat, inte som en biologisk eller naturgiven praktik. Hon relativiserade gränsen mellan homosexualitet och heterosexualitet med ett resonemang om lesbisk existens och lesbiskt kontinuum. (Senare skulle Eve Kosofsky Sedgwick plocka upp Richs teori, men benämna det homosocialt begär-kontinuum - jag återkommer till det nedan.) Richs kontinuum involverade alla olika nära relationer kvinnor har med varandra. Gränsen för var förbjudna erotiska känslor och uttryck och tillåten fysisk intimitet gick sattes av män som ville ha tillgång till kvinnor - som annars hellre valde varandra. Adrienne Rich, liksom Gayle Rubin, knöt konstruktionen av könat begär och heterosexuella förbund och tabut mot homosexualitet till ett manligt förtryckssystem.
I anglosaxisk feministisk teoribildning om konstruktionen och isärhållningen av kön och deras hierarkiska ordning problematiserades således tidigt heterosexualitetens roll i arrangemanget från det att begreppet sex/gender system myntades. Så var fallet inte i Sverige eller i Norden. Det svenska genushistoriska forskningsfältet har varit starkt influerat av den amerikanska historikern Joan Scott. Hon hävdade att det var viktigt för den historiska analysen att frilägga normeringen av manligt och kvinnligt och hierarkiseringen av dem i det offentliga samtalet (till exempel inom medicinvetenskapen). Hon kopplade till en början inte ihop analysen av heterosexualitet med analysen av genus. Yvonne Hirdman presenterade en liknande genusanalys - man och kvinna isärhölls och ordnades hierarkiskt med mannen som överordnad och norm. Denna syn på genus och deras hierarkiska relation frikopplad från en sexualitetsanalys dominerade länge svenska genushistorikers forskning. För många av dem har fokus även legat på att fånga upp kvinnors motstånd mot könsordningen och därmed har viktiga berättelser om kvinnor som handlingskraftiga aktörer skrivits. De svenska forskarna har också uppmärksammat könsordningen i relation till klasskillnader, men har i mindre mån undersökt skillnader skapade genom sexuell respektive etnisk uppdelning.
Dock förekommer analyser av två hierarkiskt ordnade kön och deras heterosexuella interaktion även i svensk historieforskning, inte sällan influerad av medicinhistorikern Thomas Laqueurs omstridda teori om den så kallade enkönsmodellens historiska övergång till tvåkönsmodellen. Teorin kan i korthet sammanfattas såhär: I enkönsmodellen ansågs kvinnans och mannens kroppar befinna sig i olika stadier av fulländning på en och samma axel, men med klart avgränsade kulturella, sociala, juridiska liv. Kvinnans sädesvätska uppfattades i enlighet härmed som en undermålig variant av mannens. Synen på kvinnan som en inte fullkomligt utvecklad man går tillbaka till antikens föreställningar om kön, främst framförda av Aristoteles och utvecklade av Galenos. I tvåkönsmodellen ses däremot kvinna och man som två helt olika biologiska varelser, men Rid uppluckrade sociala, juridiska och ekonomiska roller. Modellskiftet sker enligt Laqueur under 1700-talet och det var också då man började skilja mellan manliga spermier och kvinnliga ägg och var noga med att hålla isär primära könskaraktäristika. Det inträffade när kvinnan föreställningsmässigt började likställas med mannen som politisk, ekonomisk och social individ, ty då, menar Laqueur, blev det viktigt att särskilja könen biologiskt.
Maria Eriksson har i en idéhistorisk uppsats undersökt sexhandböcker på svenska vid sekelskiftet 1800. Hon fokuserar där på den könsideologi som låg bakom beskrivningarna av kvinnors och mäns kroppar och sexualitet. Hon menar att i sexhandböckerna knöts föreställningar om kvinnors sexuella roll som underordnad till kroppsliga skillnader. Eriksson uppmärksammar, liksom jag, att sexhandboksförfattarna talade om ömsesidig sexuell njutning, men vår tolkning av detta tal är inte helt samstämmigt. Erikssons menar att trots att sexhandboksförfattarna talade om ömsesidig njutning är manlig överordning och kvinnlig underordning naturliggjord i beskrivningar som kodar manlighet och kvinnlighet och knyter dem samman i beskrivningar av kärlek »samtidigt som denna över- och underordning framställs som sexuellt tilltalande». Denna analytiska modell är inte tillräcklig för mitt projekt, jag har en annan maktteori. Eriksson problematiserar inte hur två motsatta kön konstrueras och förenas heterosexuellt med hjälp av tabut mot samkönad sexualitet och andra icke-fortplantande sexuella handlingar.
Det gör inte heller den engelska historikern Margaret Jackson som i The Real Facts of Life drar en liknande slutsats som Maria Eriksson om att manlig överordning och kvinnlig underordning naturliggjordes i äktenskapshandböckers och sexhandböckers beskrivningar av sexualitet. Jacksons fokus är dock att framhäva kvinnors aktörskap genom att beskriva hur sedlighetskampanjer 1850-1940 - mot till exempel sexuell dubbelmoral och reglementering av kvinnor i prostitution med mera - politiserade sexualiteten då de ifrågasatte sexuella uttryck som något naturligt och i stället framförde att de var inlärda och ingick i en könsmaktsordning. Kampanjerna motarbetade både föreställningen att mannen hade en sexualitet som måste få ett utlopp och att kvinnan skulle vara sexuellt tillgänglig. Argumentet var att mannen liksom kvinnan kunde kontrollera sina begär vilket samtidigt kan tolkas som ett krav på kvinnans sexuella självständighet. Den framväxande sexualvetenskapen (speciellt den som producerades mellan de två världskrigen) svarade med att biologisera den könskodade, patriarkala sexualiteten, menar Jackson. De som uttryckligen vände sig ifrån sexuell samvaro med män (med krav på sedlighet eller avhållsamhet, eller de som vägrade gifta sig, eller de som levde i så kallade väninneförhållanden) blir kvinnoemancipatoriska aktörer i Jacksons grova analysraster. De kvinnor som talade om ömsesidig heterosexuell njutning framställs däremot snarast som kvinnoemancipationens förrädare. Jag vill däremot lämna öppet för en annan maktanalys av talet om ömsesidighet och jämlik heterosexualitet - det kan ha bidragit till eller tydliggjort en position som tillät kvinnor att bland annat ställa krav på barnbegränsning och att minska deras sexuella utsatthet, vilket var av vikt för kvinnors inträde och aktörskap i den offentliga sfären.
Idéhistorikern Karin Johannisson har i Den mörka kontinenten undersökt förändringar i medicinvetenskapens beskrivningar av kvinnlig sexualitet vid sekelskiftet 1900. Hon knyter förändringarna till den framväxande manliga borgerlighetens klassdifferentierade syn på kvinnor. Två kvinnobilder framträder i hennes material, dels den sexuellt passiva borgarkvinnan och dels den sexualiserade arbetarklasskvinnan. Johannisson menar att patologiseringen av sekelskifteskvinnan var en medicinvetenskaplig reaktion på att kvinnor flyttade fram sina politiska positioner. Kvinnans underordning beskrevs i den medicinska litteraturen i stället som ett uttryck för hennes biologiska förutsättningar. Jag undersöker i stället hur kvinnliga läkare som skrev sexhandböcker såg på på kön, sexualitet och könsordning.
/.../