Instabila identiteter - något om detta nummers tema

Vad är identitet?

Ett sätt att se identitet är att uppfatta den som något essentiellt inom individen, något som finns utan att ha en fysisk plats. Ett annat sätt att uppfatta identitet är som en serie upprepningar av samma (identiska) handlingar - handling här uppfattat i bredast möjliga mening. Det förra synsättet vilar på en metafysisk grund. Det senare är av performativ art. Här kommer det senare synsättet att förfäktas.

Identitet bygger på upprepning. Genom att upprepa ”detsamma”, idem, definierar vi oss själva och varandra. Det som upprepas kan variera. Genom kroppshållning, idiolekt, uppsättning åsikter, klädstil med mera identifierar vi varandra som åtskilda entiteter.

Vi tenderar att fixera identiteten till en upprepning av en ytterst begränsad repertoar handlingar, åsikter och livsstilsval. Men under hela nittiotalet har inflytandet från dekonstruktionens åttiotal genomsyrat teoriutvecklingen. Identitet blir i detta teoretiska sammanhang ett svårbestämt begrepp. Jacques Derrida beskriver upprepning som en förskjutning, en différance. Den lilla, men fullt förnimbara skillnad som inträder varje gång något ”lika” upprepas gör varje ny instans av ”detsamma”, idem, till ett något annorlunda tillfälle än det förra då något ”identiskt lika” kunde iakttas. Förskjutningen i tid och rum gör att det samma aldrig är identiskt utan alltid tillförs ett främmande moment.

I den samkönade erotikens historia finns det rikliga exempel på detta förhållande. Sodomiten blir en buger som blir en bög. Tribaden blir lesbisk. Den grekiska kärleken omvandlas till homosexualitet och så vidare. Till slut blir det otydligt vad som egentligen upprepas. Finns det en gemensam kropp vars reaktioner vidareförs genom seklerna? Inte ens denna kropp finns vill Judith Butler mena. Hon betonar kroppen som något skapat av de handlingar som bygger upp kroppens reaktionsmönster. Dessa handlingar är kulturellt givna. Även kroppen är en konstruktion enligt hennes sätt att se.

J. L. Austin hävdar i sin beskrivning av talhandlingar eller talakter att vissa typer av talhandlingar skapar den verklighet som talakten uttrycker. Dessa så kallade performativa uttryck skapar en given verklighet. Butler har vidarefört och radikaliserat denna syn på performativitet.

Man kan också närma sig identiteten som en aktiv, språklig handling, som en vilja att identifiera sig med någon och därmed solidarisera sig med denna utvalda individ. Att visa solidaritet är en aktiv moralisk hållning som äger rum i den samhälleliga kontexten. Även solidariteten är en konstruktion, en samhälleligt positiv sådan som genererar sammanhållning och styrka i en grupp. I detta nummer skriver Berit Larsson, i en resonerande artikel, om solidaritetens betydelse för oss som handlande subjekt i samkönade sammanhang. Som exempel tas Gay Games i Amsterdam 1998.

I ett heteronormativt samhälle är heterosexualitet den enda allmänt omfattade förståelseformen för sexualitet som handling. För att heterosexualisera alla samhällets domäner måste homosexualiteten undertryckas. Den finns således alltid med som ”det andra” som kontinuerligt definierar ”det rätta”. Jag väljer att verbalt representera detta på följande sätt - hetero(homo)sexualitet - där uttrycket inom parentes kontinuerligt måste marginaliseras, undertryckas eller sättas inom parentes för att heteronormativiteten skall kunna härska. Detta innebär, motsägelsefullt nog, att homosexualiteten hela tiden finns med som en aktiv och ibland dominerande del i den kontinuerligt pågående, verbala framställningen av den normativa heterosexualiteten. Den språkliga framställningen är att se som en handling. Enligt detta synsätt finns det en könsmässig skevhet i en text som beskriver heterosexuella relationer. Genom queerläsning av texter kan denna skevhet belysas.  I detta nummer utför Olu Jenzén och Dag Heede var sin exemplarisk queerläsning av författarna Jeanette Wintersons respektive Karen Blixens verk.

Vart man hamnar när man inte tar hänsyn till lingvistiska teorier, ett kritiskt språkligt synsätt och en feministiskt grundad syn på genus och kön visar Birger Angvik i en resonerande genomgång av Jonathan Dollimores bok Sexual Dissidence.

Att våra identiteter är socialt konstruerade har varit en vetenskaplig sanning under de senaste decennierna inom social- och humanvetenskaperna. Någon tro på ett metafysiskt ”ursprung” inom individen som är dennes ”rätta” uttryck har inte funnits. Pia Lundahl skriver i boken Dikotomier att den typ av konstruktivism, som dominerat svensk köns- och sexualitetsforskning, ändå varit baserad i en essentialistisk grundsyn. Hon kallar detta för kontextbunden essentialism. Mot detta kan ställas den experimentella konstruktivism som Sven-Olov Wallenstein beskriver i Nomadologin, en bok som presenterar Gille Deleuze och Félix Guattari på svenska. Deras filosofi utgör en våldsam attack på Freud och Marx och andra skapare av slutna tankesystem, eller ”stora berättelser” som inom sitt eget system fullödigt förklarar världen. Begrepp som själ, identitet och Gudsbild införlivas och upplöses i en ständigt pågående förmultningsprocess där jaget uppstår både som en effekt av och aktiv agent inom den process som effektueras. Sexuella förståelseformer ses här som som processuella företeelser, som stångar pannan blodig mot normativitetens tankesystem.

Det är i denna riktning, kanske kan man kalla det nomadfilosofi, som tänkandet om samhälle, individ och identitet går vidare. Låt oss lämna det undermedvetna, det gudomliga och den samhälleliga överbyggnaden och solidarisera oss med den erotik som kontinuerligt omförhandlar samhällsgemenskapen till en aktivt föränderlig process. Hur skall detta tänkas? Detta nummer av lambda nordica ger några exempel.

Jan Magnusson

(Gästredaktör)

Göteborg 1999-03-16