Gösta Carlberg

Liksom Laxness omdiktar de isländska folksagorna, fördjupar sig också Gösta Carlberg gärna i gamla legender. I våras utgav han sin version av Oidipussagan. Den sparade ynglingen. Nu återkommer den produktive författaren med ännu en bok från samma blodfulla sagokrets, Offerynglingen (LTs förlag, kr. 14). Skildringen börjar i en tidigare generation, varför detta arbete troligen kommer att placeras före vårens bok vid en samlad utgivning av Carlbergs verk. Vi finner Oidipus far, Laios, vandrande med ynglingen Krysippos, med vilken han flytt, på vägen mot raststället i Sikyons kungaborg. Författaren förstår att  framlocka scener av betagande skönhet särskilt i skildringen av kärleken mellan ynglingen och mannen. Denna står inte någon heterogen förbindelse efter i lidelsefullhet och himmelsblå drömmar om den älskade. Det är välgörande med en roman av detta slag, även därför att den kan lära människorna att se med andra ögon på dem som fått avvikande driftliv. Med utgångspunkt från den klassiska miljö, där sådan kärlek inte var något anmärkningsvärt har Carlberg låtit skildringen få en sund naturlighet; en välgörande kontrast mot allt smusslet omkring denna djupt mänskliga företeelse. När Krysippos berättar för Laios om sin ätts mörka och våldsamma öden. säger han, att det är lyckligt, för vännen, att han aldrig vid återkomsten till Tebe kan föra ynglingen fram till bröllopsoffret och inlämna honom i sin släkt Men han tillägger att det även har hänt. att en yngling stått i kvinnokläder vid brudoffret och förenats med sin vän. Krysippos vet vad vägran inför mansödet är. Redan som barn visste han vad som ligger i kvinnans leenden och blickar och vad som ropar i hennes kropps dunkel, då hon längtar efter att bli älskad av den sannskyldige mannen. Men, säger han till Laios, ingenting visste jag av det gom skett med mig som gosse, förrän du kom och såg på mig. Då kände ynglingen i sina skuldror, sina knän och njurar vem han var.

Vid replikväxlingar sätter Carlberg ibland den talandes namn först som i ett skådespel Det är en idé, som är så riktig, att den förmodligen kommer att finna efterföljare. Mustiga, färgstarka detaljer överflödar, likaså symbolism. Krysippos morfader hotade att genomstinga dotterns avvisade friare med ett svärd. Men detta får endast tas i symbolisk mening. I verkligheten lägrade han dotterns friare för att inte begå olagligheten att förgå sig mot dottern. Även i Offerynglingen återkommer Carlbergs förkunnelse att människan bör leva i nuets lycka och inte hemfalla åt de farliga och opålitliga lasterna fruktan och hopp. Djuren har ingen farlig kunskap, de har inte ätit av kunskapens träd, de handlar i frihet från ånger. De lever i en tidlös lycka och vet ingenting om döden förrän den drabbar dem.

 

Carlbergs omdiktning av den gamla legenden erbjuder många prov på den rent vetenskapliga noggrannheten från hans lärda verk. Men han har nu övervunnit den tidigare tendensen att av idel samvetsgrannhet bli alltför utförlig. Vare sig det gäller 1300-talet eller, som här forntiden, lever sig Carlberg så in i den tid han skildrar, att man får intryck av ögonvittne. Det är en njutning att läsa en bok, som så allt igenom ger den tid det är frågan om i seder, värderingar och myter. Man får den hisnande förnimmelsen att bli förd även långt bortom sagans föreställningsvärld — på jakt efter urtidstankarna. Det dramatiska händelseförloppet i den förebildliga sagan är väl tillvarataget. Det nödvändiga ordet i en viktig fråga har med Offerynglingen blivit sagt i  skönlitterär dräkt. Gösta Carlbergs bok kommer därför att bilda epok. Dessutom är denna allkärlekens höga visa ett fulländat konstverk. Stilen är konstfullt uthamrad och starkt personlig. På varje sida skimrar som juveler de djupa tankarna hos en betydande skönlitterär författare, som inte bara leker filosof men är det

 

TORBORG OTTOSDOTTER.

 

(Recensionen var införd i AT (Aftontidningen) den 14/12 1954

Obs! Notera särskilt ordet homogen i stället för homosexuell. Inlagd på internet 2005-01-24 av Jan Magnusson)