(Följande textavsnitt kommer ur boken Kungsfiskaren av Pierre Herbart, översatt år 1947. Fabien är en pojke på ungdomsvårdsskola och den som talar är hans vän. De befinner sig på en öde ö, sånär som på en gammal man, som varit väktare på en ungdomsvårdsskola på ön, där eleverna gjort uppror. Lino är en fiskare som rott dem över till ön. Marceau är en pojke som dött under upproret och som varit mycket älskad av väktaren, Pappa Jules, som kallade den unge pojken ”min lilla duva”. I slutet sitter Pappa Jules på ålderdomshemmet och fantiserar återigen om Marceau. Boken har en egendomlig turnering av fascinationen mellan den unge pojken Fabien och Pappa Jules, liksom dennes förhållande till Marceau.)

/.../

Vi återvände tysta till kojan. Fabien somnad nästan genast. Jag däremot plågades av min oro. Det var som hemma på gården när pojkarna berättade sina historier från uppfostringsanstalten, jag kände en hemlig skräck vid tanken på det som hänt på ön. Till sist kunde jag inte stå ut längre. Jag vände mig mot Fabien:

— Hör på, mumlade jag, Fabien, sover du? Fabien sov. Om man så hade ropat hans namn på stranden skulle han inte ha hört det. Han var alldeles för upptagen. Jag kunde se honom i månskenet. Han låg utsträckt som en jakthund och tycktes ha intagit just denna ställning för att vara färdig till språng. Hans armar och händer genomfors av rysningar. Han skälvde, kastade sig av och an på bädden och genom hans sammanbitna tänder trängde ett slags stönande. Jag räckte honom handen och han fattade den. Det måtte ha satt fart på hans dröm. Han slogs och han sprang, han eggade de fega och obeslutsamma, han satte eld på skogen, han hjälpte kamraterna att slå sig fram. Han var den som försvann och vars kropp aldrig blev återfunnen och som alltjämt simmar omkring som en björn med utspärrade klor. Jag stod lutad över honom och kunde följa stridens olika skeden i hans ansikte. Jag kände bara en smärtsam ömhet för dessa pojkar som jagats som vilddjur. För att straffa bödlarna blev jag deras medbrottsling. Fabien däremot skämdes inte. Han kände inte medlidande. Han jublade. Som för att övertala mig att komma över på hans sida slog han armen omkring mig så att jag tumlade över honom. I sömnen kände han kanske den skam och ånger som vidlådde min hud som en lukt av svett. Han sköt mig häftigt ifrån sig och från det ögonblicket stod det som en mur emellan oss.

Konstigt nog har jag inget minne av min avfärd. Jag minns bara följande: Lino och jag var redan i ombord på båten. Fabien höll sig fast i relingen. Jag böjde mig ner mot honom och viskade i hans öra : — Bada inte längre om kvällarna, Fabien. Hörde han mig? Det slog mig att han såg på Lino med en svårmodig blick som var på en gång frågande och full av ångest. Jag vände mig hastigt mot Lino. Han vilade på årorna och såg Fabien djupt i ögonen. Ett både förvånat och triumferande småleende drog över hans läppar. Han stack ner årorna i vattnet och skrek: — Åhoj! Åhå!

Fabien släppte sitt tag i båten och dök under

/.../

— Akta er, ha inte så bråttom! Dimman har lättat. De kan se er. Konstapelns röst blev plötsligt mycket mild.

— Å, jag vet vad den där dimman har att betyda Den bebådar fågelns timme.

— Vad är det ni säger?

Konstapeln drog Fabien närmare sig.

— Det finns en fågel som bygger sitt bo på havet strax före jul, förklarade han — och allt är stilla ...

Fabien stod länge orörlig. Det var som om en ny förtrollning hade fått makt med honom. Plötsligt ryckte han upp sig och utbrast otåligt:

— Men så hör då, hör! Kan ni inte höra dem? Konstapeln började darra.

— Ja, jag hör. De kommer närmare. Han blev plötsligt alldeles utom sig:

— Göm dig, Marceau! De vill ta dig till fånga Göm dig. Jag går dit ut...

Ett triumferande leende gled över Fabiens läppar. Men den hemlighetsfulla rösten manade honom: — Seså, du glömmer väl ingenting? Han har gått för att hämta sitt gevär. Han tänker passa på dem vid vägen. Det är tid. Gå nu! Och så dina kläder, nå.. . Fabien drog av sig kläderna och slängde dem på elden dit han också kastade allt fler och fler vedträn — och smög sig sedan ut. Han var förvånad över att luften kändes så mild mot hans nakna hud. Fågelns timme, viskade han. En hög gnistpelare steg rakt upp mot himlen. Han smög ned på vägen och sökte ut en buske att gömma sig bakom. Snart hördes vaktkonstapelns stapplande steg.

— Var är de, var är de? klagade den darrande gubbrösten.

Han slog med käppen bland björnbärsbuskarna när han gick förbi.

— Var är de? Å! Rebellerna! Rebellerna! Fabien utstötte ett skrik. I nästa ögonblick stördes kvällens frid av ett skott. Fabien rusade längre bort och lurade konstapeln med sig. Flera skott smällde. Natten slöt sig kring ljudet av skotten, uppslukade dem i sin tystnad. Fabien var nu alldeles invid stranden. Han ansträngde sig förtvivlat att höra rösten som hade tystnat inom honom. Ett slags likgiltighet följde på hans upphetsning. Han kröp ihop med händerna knäppta om knäna och slickade sin skuldra. Ljudet av konstapelns steg på mindre än fem meters avstånd korn honom att spritta till. Han reste sig och gav till ett långdraget tjut. Konstapeln lade an. I fullt språng störtade Fabien till marken, rullade runt, men lyckades komma upp igen. En segersång steg upp inom honom, växte sig allt starkare. Han kände redan havet under fötterna. Så föll han handlöst framstupa i vattnet och började simma, simma.

Konstapeln hörde ljudet av simtagen avlägsna sig och dö bort. — Sådär ja, nu är de borta, mumlade han. Han orkade knappast hålla sig upp Snubblande gick han tillbaka mot klostret. Det syntes inte längre några gnistor över taket. Elden tycktes ha slocknat. Konstapeln satte ifrån sig geväret, tog lyktan och ställde sig på tröskeln till salen. Det var mörkt överallt.

— Marceau, är du där, frågade han.

Till slut upptäckte han en formlös massa på golvstenarna. Genom hettan hade spisens huv störtat in och begravt hängmattan under grus och spillror. Konstapeln gick närmare.

— Marceau, du finns väl inte där under? Natten genljöd länge av hans svaga klagan medan han gick från den ena ändan av salen till den andra och bar tegelsten som han staplade upp i en hög. Det gick allt långsammare och långsammare — allteftersom tröttheten övermannade honom.

/.../

— Å, vad det är skönt, mumlade en av gubbarna Vad man har det bra här i solen. Titta, där kommer trädgårdsmästarens pojke dragande.

Genom allén närmade sig en pojke på femton släpande en spade efter sig i gruset. Hans sammetsbyxor slöt tätt om höfterna på honom. Den vita tröjan lämnade hans solbrända hals och de muskulösa armarna bara. När han gick förbi bänken vände han sitt mörklockiga huvud mot gubbarna.

— Det är till att värma sig, skrattade han.

— Som du ser, min gosse, svarade herden allvarligt.

Pojken satte spaden i ett trädgårdsland, spottade i nävarna och vände sig på nytt mot bänken.

— Är det ingen som vill hjälpa mig? Gubbarna smålog godmodigt. Men Pappa Jules beredde sig genast att stiga upp.

— Jo. Jag kommer, sade han.

— Det var snällt av farfar. Ni är minsann inte lat, ni!

— Va ska jag göra?

— Vänta lite. Jag ska först ta upp potatisen med spaden. När jag har grävt upp en rad så kan ni samla ihop dem.

Han arbetade en stund under tystnad. Så lyfte han upp huvudet förvånad över att gubben inte sade någonting.

Vill ni börja plocka upp dem med detsamma? frågade han.

Pappa Jules föll på knä. Han körde ner händerna i jorden, tog upp en potatis och räckte den mot pojken som stod och såg på honom lutad mot sin spade. Hans gamla ansikte uttryckte ängslig förvåning. Och han mumlade med tonlös stämma:

— Marceau, min lilla duva, är det du? pojken tittade bestört efter någon vålnad vid sin sida.

— Jag är inte Marceau, svarade han.