(Följande textavsnitt utgör avslutningen
av Maria Langs deckare Mördaren ljuger inte ensam från 1949. I
den utgåva jag använt omfattar texten sidorna 182 tom 192. Det intressanta i
romankonstruktionen är hur mördaren först beskrivs som abnorm i sin sexualitet,
sedan själv förklarar att den är helt naturlig för att till sist ta livet av
sig. Det var ett vanligt sätt att hantera homosexualitet i litteraturen vid
denna tidpunkt. Utlagt på internet 2005-02-21 av Jan Magnusson.)
---
Det var länge tyst. Endast
fotogenlampornas susande och regnets ilskna smattrande ackompanjerade våra
tankar. Einars och mina ögon möttes tvärs över rummet, och vi var tacksamma att
mardrömmen nalkades sitt slut.
Vivekas röst kom oss att alla rikta våra
blickar mot den skrynkliga figuren i soffan. Hon lät lugn och nästan glad.
— Du har gjort ett beundransvärt jobb,
och ingen uppskattar det bättre än jag. Men du har tagit miste på en mycket
fundamental punkt. Det är sant att jag mördade Marianne i ett anfall av
svartsjuka. Men det var inte Rutger jag älskade. Det var Marianne.
Femtonde kapitlet
— Ja, jag ser
vad ni tänker, men nu gör det mig äntligen detsamma. I åratal har jag förställt
mig inför vänner och föräldrar, men nu orkar jag inte längre. Förresten vet jag
inte vad det numera skulle tjäna till. Just dem, som jag ville skona, har jag
ju redan tillfogat en många gånger större sorg.
Jag begär inte att ni ska förlåta mig
och inte ens att ni ska kunna förstå mig. Men om ni är så intresserade att ni
vill höra mitt komplement till Christers förklaring så ska jag försöka ge er
det.
En psykoanalytiker skulle naturligtvis
säga att jag borde gå tillbaka till mina spädaste barnaår för att där hitta
fröet till det träd, som nu har burit så onda frukter. Men jag är just inte
medveten om att jag har upplevat något annat och mer uppseendeväckande än mina
två bröder gjorde. Och de har gudilov utvecklat sig fullkomligt borgerligt och
normalt; båda sitter i denna stund i var sin prästgård, omgivna av dyrkande
fruar och blomstrande barnskaror. Naturligtvis behandlade både de och alla
andra mig alltid mera som en pojke än som flicka, och jag tror nog att jag
hyste ett visst förakt för mitt eget kön. Men jag levde ett friskt och alldeles
ohämmat liv, och jag kan inte hitta, något som har varit komplexskapande eller
ägnat att förvrida mina naturliga instinkter.
Därför förmodar jag helt enkelt att mina
instinkter redan från början var — vad ni skulle kalla abnorma. Visserligen är
inte ärftlighetsteorien ett enda dugg mer givande än den, som bygger på de
skakande upplevelserna i barndomen, för båda mina föräldrar är kärnsunt
bondfolk, vars nästan enda fel är att de är så intensivt riktiga och vanliga.
Att min far är en studerad karl och till och med har avancerat till prost har
inte nämnvärt inverkat på den punkten. Kanske är jag ett sådant där barn, som
blev bortbytt i vaggan och hamnade hos fel föräldrar — vi tror på gammalt
skrock uppe i Hälsingland.
För första
gången jag började förstå att jag i ett mycket väsentligt avseende var olik
mina flickvänner var på en gymnasistbal i Gävle. Jag hade faktiskt två
inbjudningar att välja emellan; pojkarna var inte sådana att de bara fäste sig
vid skönhet, utan de uppskattade också en flicka, som var bussig och
"kul", och det ansågs jag vara. Nå, jag hade valt att gå med en
ljuslockig och mycket populär yngling, som för ögonblicket trodde att han var
den enda människa i Europa, som helt hade genomträngt Schopenhauers filosofi.
Efter dansens slut utredde han på en bänk i Boulognerskogen hurusom livet
endast är olust, elände och ett aldrig mättat begär. Jag har aldrig fått
klarhet i vilka associationer det var som plötsligt drev honom att kyssa mig,
men jag vet att Schopenhauer skulle ha blivit nöjd med min reaktion inför den
första kyssen. Olust är ett alltför milt ord; jag kände äckel och avsky
både för honom och mig. själv. Jag rusade vilt upprorisk hem till det rum, som
jag delade med en klasskamrat, en mörk och eterisk liten varelse med tyskt
påbrå och mycket exalterad läggning. Jag beundrade henne kolossalt — för hennes
skönhet, för hennes nyckfullhet, för allting. När jag nu kom instormande med
gråten i halsen fann jag henne fullt upplöst i tårar på sin säng. Jag glömde mina egna
bekymmer och ägnade mig åt att trösta henne i hennes kärlekssorg. Och så hände
det. På sitt vanliga impulsiva sätt slog hon armarna om mig och kysste mig varmt mitt på munnen. "Du
är en raring! Vad skulle jag göra utan dig." Naturligtvis vill jag inte
påstå att jag just i den stunden fattade hela vidden av mitt problem. Men jag
fattade att jag hade upplevat något mycket egendomligt. Jag hade funnit en
kyss, som halva den kvinnliga gymnasistkåren skulle
ha avundats mig, rent fysiskt motbjudande medan kyssen numro två hade tänt en
fullständig feber i mitt blod. Det följande året var ingenting mindre än
helvetiskt. Jag grubblade över mig själv under de långa nättema och de ännu
längre timmarna i skolan, jag blev tvär och konstig mot min rumskamrat, och just därför att både
min kropp och själ ropade efter henne ansträngde jag mig våldsamt att bli
förälskad i en knubbig gosse med glasögon — hos den filosofiske hade jag
givetvis inte längre några chanser. Jag tror att det värsta var känslan att
inte ha någon att tala med, att stå utanför kamratkretsen med dess förtroenden
och utbytanden av hemliga tankar och drömmar.
Uppsala blev en befrielse i många
avseenden. Jag upptäckte att jag inte var så ensam som jag hade trott utan att
jag hade förvånande många gelikar i både
kvinnliga och manliga kretsar. Jag blev förälskad, och för första gången
upplevde jag saligheten i att finna min kärlek besvarad. Jag fick tala ut om
mina problem, och min väninna, som var oroad av allt mitt grubbel, skickade mig
både till en läkare — som bara sa att om jag nu var sådan så var jag det och han
kunde ingenting göra — och till en psykoanalytiker, som däremot hjälpte mig en
hel del. Han rådde mig att öppet försöka följa min personliga linje; jag har
alltifrån barndomen vant mig alltför mycket vid ärlighet för att jag i längden
skulle stå ut att leva ett liv i ständig förställning. Jag visste att han hade
rätt, men jag visste också att om man i min hemsocken fick nys om sanningen
skulle min far snart vara tvungen att lägga ner sitt prästämbete i den
församlingen. Jag vet inte varför religiösa människor är mer intoleranta än
andra, men jag har genom bitter erfarenhet lärt mig att det är så. Jag var
också övertygad om att ärlighet i det här fallet skulle betyda att jag förde in
en förkrossande sorg i mina gamla föräldrars liv, och så måste jag ändå välja
lögnen och halvsanningen när jag var hemma och försiktigheten i min livsföring
borta.
Uppsalas utpräglade småstads- och
skvallermentalitet var också anledningen till att jag efter min magisterexamen
flyttade över till Stockholm. Där
träffade jag Marianne.
Jag behöver knappast ödsla ord på att
förklara att hon blev den stora kärleken i mitt liv. Själv tillhörde hon den
typ, som jag tyvärr alltid har haft oturen att dras till, den som aldrig finner
riktig ro någonstans utan som både är ambivalent i sitt förhållande till könen
och ganska trolös i sitt förhållande till individen. Trots att hon hade hållit
ihop med Rutger i flera år visade hon .snart ett allt mer eggande intresse för
mig …
Ni har talat och frågat så mycket om vad
som egentligen hände i maj förra året. Nu förstår ni det. Rutger upptäckte — på
ett obehagligt påtagligt sätt — att Marianne bedrog honom, och han såg också
med vem. Jag undrar inte alls på att han reagerade så våldsamt som han gjorde.
Däremot hade jag inte räknat med att Marianne skulle ta brytningen så djupt.
Jag följde henne som ni vet till Paris,
och jag hoppades att vistelsen där skulle komma henne att glömma Rutger. Men
hon återvände för en månad sedan fast besluten att försöka få till stånd ett
nytt sammanträffande med honom. Men om hon var förälskad i Rutger så var jag
galen i henne, och de scener, som utspelades mellan oss innan hon fick mig med
sig hit, är väl egentligen den yttersta förklaringen till vad som sedan hände.
Och nu ska jag gärna tala om vad det var
som hände. Det är skönt att äntligen få tala ut.
Ytligt sett började det hela med att Ann
snällt och artigt demonstrerade Ön för mig på torsdagseftermiddagen. Jag fick
nämligen då en redig överblick över lokaliteterna även om ingen av oss just då
begrep att det skulle komma att bli mig till stor nytta.
Jag visste mycket riktigt att Marianne
var ute med Rutger på natten, men Christer har fel om han tror att jag redan då
låg och tänkte på mord. Fullt så usel som han vill göra mig är jag inte, och när
jag dödade skedde det inte på grund av någon kall beräkning utan därför att
behärskningen under några sekunder svek mig och jag såg världen i rött.
Mariannes plötsliga beslut att resa kom
som ett åskslag för mig, och när vi blev ensamma på vårt rum, inte för att
"packa" utan för att säga adjö till varandra, ställde jag till ett
storartat uppträde. Jag fordrade att åtminstone få följa henne till Forshyttan
så att vi hann tala ut med varandra. Hon gick till sist med på det — att hon
sedan för Jojje uppgav att hon skulle fara med Rutger visste jag ingenting om.
Jag råkade emellertid bli vittne till hennes och Jojjes ömma avsked, och det
var droppen i min redan fulla känslobägare. Att hon föredrog Rutger, som hon ju
ändå hade tillhört i många år, det kunde jag acceptera, men att hon kladdade
med varje vacker karl, som korsade hennes väg, blev mig för starkt. Jag väntade
längre ner på stigen, och när hon bara för att retas och plåga mig talade om
att hon tänkte resa direkt från Stockholm till Jojje i Båstad kände jag mig
vitglödgad. Jag såg henne vända mig ryggen och kokett ordna sitt hår, och jag
kände min fot stöta mot en sten. Sedan måtte jag ha slagit till henne med
stenen, för hon föll i en hög vid mina fötter. Och då tog jag henne om halsen
så som jag ofta gjort för att visa henne, vilken smal och vacker hals hon
hade... Jag smekte henne till döds... Den röda scarfen lade jag bara dit
efteråt för att dölja de fula märken jag hade gjort ...
Jag släpade
henne upp till en stor gran och gömde henne där. Så gick jag hem och tog tre
sömntabletter. Jag sov från två till sex, och på kvällen var jag för sömnig för
att kunna tänka. Men på natten vaknade jag vid tretiden. Jag förstår nu att det
var Puck och Eje, som väckte mig. Jag beslöt att föra bort Marianne från Ön
till något tryggare ställe. Först gick jag emellertid en runda för att
konstatera att alla låg och sov. Jojjes fönster stod öppet, och jag retirerade
hastigt när jag såg att han rörde sig.
Den röda scarfen stoppade jag mycket
riktigt i fickan för att inte tappa den, och så bar jag Marianne ner till ekan.
Där vände jag emellertid upp och ner på hennes väska så att allting föll ut.
Det var därför jag måste ösa båten — för att förvissa mig om att jag inte glömt
något läppstift eller visitkort. Hårspännet upptäckte jag emellertid inte, det
måtte ha legat i andra ändan av ekan …
När Christer anlände förstod jag ju vad
klockan var slagen, och jag beslöt att inte ge upp utan strid. Jag tyckte
egentligen inte att jag hade gjort något orätt; Marianne hade plågat mig så
länge att det närmast kändes som när man har dragit ut en värkande tand. Jag
hade under förhören god hjälp av att jag sedan många år tillbaka vant mig att i
väsentliga sammanhang ljuga och ändå se folk i ögonen. Men jag begick en
blunder vid middagen när jag talade om att Marianne yppat sina Båstadsplaner
för mig. Och jag tyckte att Christer i sin fina rekonstruktion av händelserna
underskattade den goda Jojje en smula. Om Christer endast med stöd av referat i
andra hand kunde räkna ut hur graverande den repliken var för mig borde han ha
förstått att den kom det att röra sig till och med i Jojjes hjärna. Han hade
klockan ett talat med Marianne om saken, Christer hade för länge sedan
inpräntat i oss att Marianne förmodligen gick direkt från mötet med honom till
sin död — dummare var han verkligen inte än att han spärrade upp ögon och öron
när jag visade mig ha talat med Marianne senare än han. Jag läste misstankarna
i hans ansikte, och det var delvis därför jag försäkrade mig om revolvern.
Samtidigt var jag orolig för att jag
ännu hade den röda scarfen i behåll. Jag tänkte försöka göra mig av med den
under natten, men det var, som alla vet, en mycket orolig natt. Jag låg vaken
och lyssnade till alla ljud, och inte förrän vid fyratiden vågade jag ge mig i
väg. Det lät som om någon förföljde mig, och jag kramade min revolver, men inte
förrän jag hunnit upp på själva. Stupet och just stod i begrepp att kasta
scarfen i sjön trädde Jojje fram. Han lyckades slita scarfen ifrån mig, och när
jag hotade honom med revolvern rusade han ut på branten för att kasta sig i
sjön. Jag antar att jag sköt i samma ögonblick som han tog språnget.
Nu tyckte jag
att det hela var otäckt, och under måndagen blev jag ordentligt skrämd av
Christers förhör. Dessutom visste jag ju att min frihet hängde på en enda
människas tystnad; om Rutger så mycket som antydde vad han visste om mig och
Marianne skulle strålkastarljuset omedelbart riktas mot mig. Jag förstod inte
varför han teg; jag förstod inte att han var så djupt sårad och äcklad av
Mariannes förhållande till mig att han inte ville tala om det ens när det
gällde att sätta fast en mörderska. Och när jag vid åttatiden på kvällen
gillrade min fälla i källaren så visste jag — om jag ska vara fullt uppriktig —
inte om jag verkligen skulle använda den själv för att på så sätt avvända
misstankarna eller om jag skulle låta honom gå i den. Så fort vi började spela
insåg jag emellertid att jag inte ville medverka till ännu ett mord, och så
gick jag ut vid första lämpliga tillfälle — Christers rekonstruktion var
ytterst skarpsinnig och fullkomligt riktig. Jag visste att jag måste falla
handlöst den sista biten om jag inte skulle bli genomskådad, och jag önskade i
det ögonblicket nästan att min fälla skulle fungera som en verklig dödsfälla …
Jag vet inte om
jag har så mycket att tillägga. Anns självmordsförsök — för naturligtvis var
det självmord — hade jag ingen aning om. Men givetvis är jag medveten om att
jag genom min blotta existens har satt den händelseräcka i gång, som ledde fram
till hennes handling ...
Nu när det hela
är över och jag har försvunnit ur er åsyn kommer ni att säga: alltihop var
egentligen så enkelt. Hon var en onormal människa med onormala böjelser, som
till sist drev henne till två mord. Jag är ändå inte så säker på att det är
så enkelt. Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till
svåra brott berodde inte på att den var särpräglad. Däremot har det kanske
spelat en roll att samhället och min omgivning har varit sådana att jag har
tvingats att leva ett i viss mån oärligt och osant liv. Det kan aldrig leda
till något gott för någon människa ...
Det dröjde länge innan någon talade
eller rörde sig. Det var som om ett stilla lugn hade fallit över oss. Rutger
hade långsamt sträckt på sig och fått ny glans i ögonen. Genom sin franka och
ärliga bekännelse hade Viveka skurit hål även på gamla bölder. Om nu bara Ann
fick leva ...
Min hjärna arbetade med att plocka in de
sista bitarna i puzzlet, och jag undrade häpen varför jag inte tidigare anat
hur bilden skulle komma att se ut. Där var Pyttans instinktiva reaktion inför
Viveka: "jag vill inte vara ensam med henne, det känns så konstigt",
där var Rutgers motvilja mot att Pyttan låg i hennes rum och den egendomliga
blick han givit Viveka över Anns avsvimmade kropp, där var Lils
spontana försäkran att Viveka var den enda kvinna, som tyckte om Marianne, för
"hon räknades inte". Och där var först och sist Rutgers dunkla ord om
den obehagliga slutscenen med Marianne ... Varför var man alltid så benägen att
bedöma andra människor efter sin egen enkelspåriga bana? Varför hade man inte
sinne och känsla för sina medmänniskors dolda problem?
Jag väcktes ur dessa grubblerier av ett
rop från överkonstapel Berggren, och nästa ögonblick var det ett febrilt liv i
det nyss så stilla rummet. Viveka hade helt omärkligt sjunkit samman i
soffhörnet. Christer och överkonstapeln skakade henne häftigt, och hon såg upp
med ett svagt leende:
— Det är inte farligt. Det är bara ett
par tabletter … Det slog oss med ens att hon mot slutet av sin berättelse talat
allt långsammare och med ständigt växande svårighet; tydligen hade hon redan då
kämpat mot sömnen. Doktorn tillkallades från sängkammaren, men Viveka skakade
sakta på huvudet:
— Det tjänar ingenting till, doktorn.
Min medicinargosse har inte svikit mig ...
Doktorn konstaterade förtvivlad att hon
redan sov och att inga enklare kräkmedel skulle vara till någon nytta här. Enda
möjligheten vore att försöka nå ett sjukhus för att få henne magpumpad. Han
yrkade på att man genast skulle fara; Ann var så pass återställd att han vågade
lämna henne i vår vård.
Det blev ett hårt arbete för karlarna
innan de fick flott motorbåten i mörkret och blåsten — regnet hade äntligen
upphört. För första gången på många dagar opponerade sig ingen mot att Rutger
själv förde båten in till Uvfallet. Med den sovande
Viveka i famnen steg överkonstapeln ombord, och vi sade ett tyst farväl till
honom, doktorn och konstapel Svensson. Vi lyssnade länge efter motorsmattret,
och Pyttan viskade huttrande:
— Varför anstränger de sig så rysligt
att hålla henne vid liv? Jag hoppas att medicinargossen har gjort sin
sak ordentligt ...
Jag tror att också vi andra kände oss
tacksamma när vi fick veta att hon hade dött innan man hunnit över sjön.
Trots allt sov jag djupt och drömlöst, och
när jag följande förmiddag steg ut i det bländande solskenet var jag på något
underligt sätt oförmögen att fatta att de senaste dygnens händelser och
avslöjanden varit verkliga. För precis en vecka sedan hade vi begynt vår
samvaro på Lillborgen i sorglöshetens och uppsluppenhetens tecken, och i går
kväll hade det hela slutat där inne i sällskapsrummet som en otäck påträngande
mänsklig tragedi. Jag orkade inte längre känna efter vad jag egentligen kände.
Jag fick frukost hos Pyttan i köket och
frågade henne hur det var med Ann.
— Hon är ruskigt förkyld, men annars mår
hon faktiskt riktigt bra.
Pyttans ögon var lugna och klara. Så suckade hon lätt.
— Det låter naturligtvis hemskt om jag
säger att jag strängt taget går omkring och är väldigt glad. Men det har legat
som en mara över mig de här dagarna; längst inne trodde jag nog ibland att det
var Rutger, som hade gjort det. Och nu ... Du förstår mig, säg?
Jag nickade.
— Vi känner det nog som en lättnad
allihop.
Hon böjde sig fram över bordet och tillade en smula skyggt.
— Det var i alla fall skönt att hon fick
dö.
— Ja. Jag undrar vad det var hon tog in
...
— Christer säger att han inte vet det.
Och vad han absolut inte förstår är när hon svalde tabletterna. Kanske
verkade de så långsamt att hon kan ha tagit dem redan innan han började sitt
stora förhör. Men hon ska visst obduceras ...
Jag gick genom sällskapsrummet och fann
Eje och Rutger inne i biblioteket. På skrivbordet låg några fullskrivna pappersark.
Rutger följde min blick och sade
långsamt:
— Jag försöker att skriva till de båda
gamla uppe i Hälsingland. Men det är till och med svårare än jag hade trott.
De allvarliga grå ögonen vilade på den
lilla Eros-figuren, och plötsligt sträckte han sig fram och tog den i handen.
— Grekernas Eros! För dem var den form
av kärlek, som Viveka omfattade, den enda riktiga och värdiga. Man dömer
människor alltför lätt, gör man inte?
— Jo, instämde jag, jag har tänkt på
samma sak. I vilka gestalter han än uppträder tycks han i alla fall bringa
lidande och sorg. . .
— Inte alltid. Han kan bringa lycka och
liv också. Rutgers kraftiga ansikte upplystes av ett vackert leende. Det har
varit en sådan lisa för mig under de här dagarna att se er två. För ni tillåter
väl att jag gratulerar?
Det tillät vi fast vi inte kunde begripa
hur han hade upptäckt vår hemlighet. Han skrattade och sade att den förmodligen
varit den sämst dolda av alla veckans mysterier. Därpå blev han på nytt
allvarlig.
— Jag har talat ut med Ann. Hon mindes
inte mycket mer än att hon hade gått ut i bara klänningen i ovädret därför att
hon på något sätt måste få ett slut på sitt grubbel och sin oro. Hon trodde att
det var jag som var mördaren och att det endast var en tidsfråga när Christer
skulle få mig inringad. Och så gick hon "upp på Stupet... Hon älskar mig
fortfarande. Hur det är möjligt räcker inte mitt förstånd till för att fatta,
men kanske ska jag en gång kunna göra henne lycklig. Jag börjar ana att de
känslor jag hyser för henne egentligen är många gånger mer värda än den
lidelse, som drev mig till Marianne. Fast det är märkvärdigt att det skulle
behövas mord och död för att lära mig det. Tystnaden bröts av Christer, som kom
in för att säga adjö. Rutger såg ut över Uvlången,
som åter låg inbjudande och spegelblank.
— Jag förstår er. Lillborgen kan
knappast längre förefalla som ett lockande semesterställe. Reser ni alla?
— Lil åker med
till Stockholm i min bil. Men Carl Herman stannar nog gärna tills tidningarna
fått något nytt att intressera sig för. För att vara en berömd 40-talist har
han ett ovanligt litet utvecklat sinne för publicitet.
Jag såg frågande på Einar, men han hade
tydligen redan bestämt sig för oss båda.
— Vi reser till Skoga
i dag. Men vi kommer gärna tillbaka, det behöver Rutger inte oroa sig för.
För en gångs skull var jag inte säker på
att jag delade Einars åsikt, men jag opponerade mig inte. I stället traskade
jag efter honom ut på gräsplanen, där vi nästan snävade över Carl Herman och
Pyttan, vilka både föreföll mycket tänkande och upptagna.
— Vad gör ni? frågade jag med en blick
på pennan i Carl Hermans hand. Har Den Store börjat på nästa diktsamling?
— Nej då, han skriver något mycket
viktigare. Han författar mitt enskilda arbete.
— Pyttan! förmanade Einar i sin mest pedagogiska
ton.
— Det är väl rysligt praktiskt. Då blir
uppgifterna åtminstone tillförlitliga.
— Och så blir
det färdigt, tillade jag med mina egna enskilda arbeten i dystert minne. Tänk,
aldrig begrep jag att man borde ha gjort enskilt arbete om Olle Hedberg i
stället för om Wallin. Fast alla moderna författare är kanske inte så
tillmötesgående som Carl Herman. Har han avslöjat vad han anser om den fria
kärleken?
Pyttans grå ögon
strålade.
— Nej, men han har avslöjat något mycket
viktigare. Han har erkänt —
— att den här
beska medicinen har botat honom från en redan alltför långvarig galenskap
beträffande Lil, fullbordade Carl Herman och körde
alla tio fingrarna genom det lockiga håret. För övrigt vill jag helst inte
störas när jag arbetar!
Men ögonblicket
efteråt släppte han pennan och utstötte något som påminde om ett stönande.
... Över
gräsplanen kom Lil. Lil i
röda lockar och halsbrytande röda klackar med den grönblommiga tyrolerkjolen
svepande omkring höfterna. Hon kysste oss alla ömt och smeksamt, och ögonen
skimrade sam klar bärnsten.
— Adjö, raringar. Tråkigt att det skulle
behöva bli så kortvarigt. Men vi ses i Stockholm i höst. Lova mig det!
Och bakom henne, fullastad med resväskor
och halmhattar och hattaskar och solparasoller,
knogade fromt och undergivet kommissarie Christer Wijk ...