(Följande textavsnitt utgör avslutningen av Maria Langs deckare Mördaren ljuger inte ensam från 1949. I den utgåva jag använt omfattar texten sidorna 182 tom 192. Det intressanta i romankonstruktionen är hur mördaren först beskrivs som abnorm i sin sexualitet, sedan själv förklarar att den är helt naturlig för att till sist ta livet av sig. Det var ett vanligt sätt att hantera homosexualitet i litteraturen vid denna tidpunkt. Utlagt på internet 2005-02-21 av Jan Magnusson.)

---

Det var länge tyst. Endast fotogenlampornas susande och regnets ilskna smattrande ackompanjerade våra tankar. Einars och mina ögon möttes tvärs över rummet, och vi var tacksamma att mardrömmen nalkades sitt slut.

Vivekas röst kom oss att alla rikta våra blickar mot den skrynkliga figuren i soffan. Hon lät lugn och nästan glad.

— Du har gjort ett beundransvärt jobb, och ingen uppskattar det bättre än jag. Men du har tagit miste på en mycket fundamental punkt. Det är sant att jag mördade Marianne i ett anfall av svartsjuka. Men det var inte Rutger jag älskade. Det var Marianne.

Femtonde kapitlet

— Ja, jag ser vad ni tänker, men nu gör det mig äntligen detsamma. I åratal har jag förställt mig inför vänner och föräldrar, men nu orkar jag inte längre. Förresten vet jag inte vad det numera skulle tjäna till. Just dem, som jag ville skona, har jag ju redan tillfogat en många gånger större sorg.

Jag begär inte att ni ska förlåta mig och inte ens att ni ska kunna förstå mig. Men om ni är så intresserade att ni vill höra mitt komplement till Christers förklaring så ska jag försöka ge er det.

En psykoanalytiker skulle naturligtvis säga att jag borde gå tillbaka till mina spädaste barnaår för att där hitta fröet till det träd, som nu har burit så onda frukter. Men jag är just inte medveten om att jag har upplevat något annat och mer uppseendeväckande än mina två bröder gjorde. Och de har gudilov utvecklat sig fullkomligt borgerligt och normalt; båda sitter i denna stund i var sin prästgård, omgivna av dyrkande fruar och blomstrande barnskaror. Naturligtvis behandlade både de och alla andra mig alltid mera som en pojke än som flicka, och jag tror nog att jag hyste ett visst förakt för mitt eget kön. Men jag levde ett friskt och alldeles ohämmat liv, och jag kan inte hitta, något som har varit komplexskapande eller ägnat att förvrida mina naturliga instinkter.

Därför förmodar jag helt enkelt att mina instinkter redan från början var — vad ni skulle kalla abnorma. Visserligen är inte ärftlighetsteorien ett enda dugg mer givande än den, som bygger på de skakande upplevelserna i barndomen, för båda mina föräldrar är kärnsunt bondfolk, vars nästan enda fel är att de är så intensivt riktiga och vanliga. Att min far är en studerad karl och till och med har avancerat till prost har inte nämnvärt inverkat på den punkten. Kanske är jag ett sådant där barn, som blev bortbytt i vaggan och hamnade hos fel föräldrar — vi tror på gammalt skrock uppe i Hälsingland.

För första gången jag började förstå att jag i ett mycket väsentligt avseende var olik mina flickvänner var på en gymnasistbal i Gävle. Jag hade faktiskt två inbjudningar att välja emellan; pojkarna var inte sådana att de bara fäste sig vid skönhet, utan de uppskattade också en flicka, som var bussig och "kul", och det ansågs jag vara. Nå, jag hade valt att gå med en ljuslockig och mycket populär yngling, som för ögonblicket trodde att han var den enda människa i Europa, som helt hade genomträngt Schopenhauers filosofi. Efter dansens slut utredde han på en bänk i Boulognerskogen hurusom livet endast är olust, elände och ett aldrig mättat begär. Jag har aldrig fått klarhet i vilka associationer det var som plötsligt drev honom att kyssa mig, men jag vet att Schopenhauer skulle ha blivit nöjd med min reaktion inför den första kyssen. Olust är ett alltför milt ord; jag kände äckel och avsky både för honom och mig. själv. Jag rusade vilt upprorisk hem till det rum, som jag delade med en klasskamrat, en mörk och eterisk liten varelse med tyskt påbrå och mycket exalterad läggning. Jag beundrade henne kolossalt — för hennes skönhet, för hennes nyckfullhet, för allting. När jag nu kom instormande med gråten i halsen fann jag henne fullt upplöst i tårar på sin säng. Jag glömde mina egna bekymmer och ägnade mig åt att trösta henne i hennes kärlekssorg. Och så hände det. På sitt vanliga impulsiva sätt slog hon armarna om mig och kysste mig varmt mitt på munnen. "Du är en raring! Vad skulle jag göra utan dig." Naturligtvis vill jag inte påstå att jag just i den stunden fattade hela vidden av mitt problem. Men jag fattade att jag hade upplevat något mycket egendomligt. Jag hade funnit en kyss, som halva den kvinnliga gymnasistkåren skulle ha avundats mig, rent fysiskt motbjudande medan kyssen numro två hade tänt en fullständig feber i mitt blod. Det följande året var ingenting mindre än helvetiskt. Jag grubblade över mig själv under de långa nättema och de ännu längre timmarna i skolan, jag blev tvär och konstig mot min rumskamrat, och just därför att både min kropp och själ ropade efter henne ansträngde jag mig våldsamt att bli förälskad i en knubbig gosse med glasögon — hos den filosofiske hade jag givetvis inte längre några chanser. Jag tror att det värsta var känslan att inte ha någon att tala med, att stå utanför kamratkretsen med dess förtroenden och utbytanden av hemliga tankar och drömmar.

Uppsala blev en befrielse i många avseenden. Jag upptäckte att jag inte var så ensam som jag hade trott utan att jag hade förvånande många gelikar i både kvinnliga och manliga kretsar. Jag blev förälskad, och för första gången upplevde jag saligheten i att finna min kärlek besvarad. Jag fick tala ut om mina problem, och min väninna, som var oroad av allt mitt grubbel, skickade mig både till en läkare — som bara sa att om jag nu var sådan så var jag det och han kunde ingenting göra — och till en psykoanalytiker, som däremot hjälpte mig en hel del. Han rådde mig att öppet försöka följa min personliga linje; jag har alltifrån barndomen vant mig alltför mycket vid ärlighet för att jag i längden skulle stå ut att leva ett liv i ständig förställning. Jag visste att han hade rätt, men jag visste också att om man i min hemsocken fick nys om sanningen skulle min far snart vara tvungen att lägga ner sitt prästämbete i den församlingen. Jag vet inte varför religiösa människor är mer intoleranta än andra, men jag har genom bitter erfarenhet lärt mig att det är så. Jag var också övertygad om att ärlighet i det här fallet skulle betyda att jag förde in en förkrossande sorg i mina gamla föräldrars liv, och så måste jag ändå välja lögnen och halvsanningen när jag var hemma och försiktigheten i min livsföring borta.

Uppsalas utpräglade småstads- och skvallermentalitet var också anledningen till att jag efter min magisterexamen flyttade över till Stockholm. Där träffade jag Marianne.

Jag behöver knappast ödsla ord på att förklara att hon blev den stora kärleken i mitt liv. Själv tillhörde hon den typ, som jag tyvärr alltid har haft oturen att dras till, den som aldrig finner riktig ro någonstans utan som både är ambivalent i sitt förhållande till könen och ganska trolös i sitt förhållande till individen. Trots att hon hade hållit ihop med Rutger i flera år visade hon .snart ett allt mer eggande intresse för mig …

Ni har talat och frågat så mycket om vad som egentligen hände i maj förra året. Nu förstår ni det. Rutger upptäckte — på ett obehagligt påtagligt sätt — att Marianne bedrog honom, och han såg också med vem. Jag undrar inte alls på att han reagerade så våldsamt som han gjorde. Däremot hade jag inte räknat med att Marianne skulle ta brytningen så djupt.

Jag följde henne som ni vet till Paris, och jag hoppades att vistelsen där skulle komma henne att glömma Rutger. Men hon återvände för en månad sedan fast besluten att försöka få till stånd ett nytt sammanträffande med honom. Men om hon var förälskad i Rutger så var jag galen i henne, och de scener, som utspelades mellan oss innan hon fick mig med sig hit, är väl egentligen den yttersta förklaringen till vad som sedan hände.

Och nu ska jag gärna tala om vad det var som hände. Det är skönt att äntligen få tala ut.

Ytligt sett började det hela med att Ann snällt och artigt demonstrerade Ön för mig på torsdagseftermiddagen. Jag fick nämligen då en redig överblick över lokaliteterna även om ingen av oss just då begrep att det skulle komma att bli mig till stor nytta.

Jag visste mycket riktigt att Marianne var ute med Rutger på natten, men Christer har fel om han tror att jag redan då låg och tänkte på mord. Fullt så usel som han vill göra mig är jag inte, och när jag dödade skedde det inte på grund av någon kall beräkning utan därför att behärskningen under några sekunder svek mig och jag såg världen i rött.

Mariannes plötsliga beslut att resa kom som ett åskslag för mig, och när vi blev ensamma på vårt rum, inte för att "packa" utan för att säga adjö till varandra, ställde jag till ett storartat uppträde. Jag fordrade att åtminstone få följa henne till Forshyttan så att vi hann tala ut med varandra. Hon gick till sist med på det — att hon sedan för Jojje uppgav att hon skulle fara med Rutger visste jag ingenting om. Jag råkade emellertid bli vittne till hennes och Jojjes ömma avsked, och det var droppen i min redan fulla känslobägare. Att hon föredrog Rutger, som hon ju ändå hade tillhört i många år, det kunde jag acceptera, men att hon kladdade med varje vacker karl, som korsade hennes väg, blev mig för starkt. Jag väntade längre ner på stigen, och när hon bara för att retas och plåga mig talade om att hon tänkte resa direkt från Stockholm till Jojje i Båstad kände jag mig vitglödgad. Jag såg henne vända mig ryggen och kokett ordna sitt hår, och jag kände min fot stöta mot en sten. Sedan måtte jag ha slagit till henne med stenen, för hon föll i en hög vid mina fötter. Och då tog jag henne om halsen så som jag ofta gjort för att visa henne, vilken smal och vacker hals hon hade... Jag smekte henne till döds... Den röda scarfen lade jag bara dit efteråt för att dölja de fula märken jag hade gjort ...

Jag släpade henne upp till en stor gran och gömde henne där. Så gick jag hem och tog tre sömntabletter. Jag sov från två till sex, och på kvällen var jag för sömnig för att kunna tänka. Men på natten vaknade jag vid tretiden. Jag förstår nu att det var Puck och Eje, som väckte mig. Jag beslöt att föra bort Marianne från Ön till något tryggare ställe. Först gick jag emellertid en runda för att konstatera att alla låg och sov. Jojjes fönster stod öppet, och jag retirerade hastigt när jag såg att han rörde sig.

Den röda scarfen stoppade jag mycket riktigt i fickan för att inte tappa den, och så bar jag Marianne ner till ekan. Där vände jag emellertid upp och ner på hennes väska så att allting föll ut. Det var därför jag måste ösa båten — för att förvissa mig om att jag inte glömt något läppstift eller visitkort. Hårspännet upptäckte jag emellertid inte, det måtte ha legat i andra ändan av ekan …

När Christer anlände förstod jag ju vad klockan var slagen, och jag beslöt att inte ge upp utan strid. Jag tyckte egentligen inte att jag hade gjort något orätt; Marianne hade plågat mig så länge att det närmast kändes som när man har dragit ut en värkande tand. Jag hade under förhören god hjälp av att jag sedan många år tillbaka vant mig att i väsentliga sammanhang ljuga och ändå se folk i ögonen. Men jag begick en blunder vid middagen när jag talade om att Marianne yppat sina Båstadsplaner för mig. Och jag tyckte att Christer i sin fina rekonstruktion av händelserna underskattade den goda Jojje en smula. Om Christer endast med stöd av referat i andra hand kunde räkna ut hur graverande den repliken var för mig borde han ha förstått att den kom det att röra sig till och med i Jojjes hjärna. Han hade klockan ett talat med Marianne om saken, Christer hade för länge sedan inpräntat i oss att Marianne förmodligen gick direkt från mötet med honom till sin död — dummare var han verkligen inte än att han spärrade upp ögon och öron när jag visade mig ha talat med Marianne senare än han. Jag läste misstankarna i hans ansikte, och det var delvis därför jag försäkrade mig om revolvern.

Samtidigt var jag orolig för att jag ännu hade den röda scarfen i behåll. Jag tänkte försöka göra mig av med den under natten, men det var, som alla vet, en mycket orolig natt. Jag låg vaken och lyssnade till alla ljud, och inte förrän vid fyratiden vågade jag ge mig i väg. Det lät som om någon förföljde mig, och jag kramade min revolver, men inte förrän jag hunnit upp på själva. Stupet och just stod i begrepp att kasta scarfen i sjön trädde Jojje fram. Han lyckades slita scarfen ifrån mig, och när jag hotade honom med revolvern rusade han ut på branten för att kasta sig i sjön. Jag antar att jag sköt i samma ögonblick som han tog språnget.

Nu tyckte jag att det hela var otäckt, och under måndagen blev jag ordentligt skrämd av Christers förhör. Dessutom visste jag ju att min frihet hängde på en enda människas tystnad; om Rutger så mycket som antydde vad han visste om mig och Marianne skulle strålkastarljuset omedelbart riktas mot mig. Jag förstod inte varför han teg; jag förstod inte att han var så djupt sårad och äcklad av Mariannes förhållande till mig att han inte ville tala om det ens när det gällde att sätta fast en mörderska. Och när jag vid åttatiden på kvällen gillrade min fälla i källaren så visste jag — om jag ska vara fullt uppriktig — inte om jag verkligen skulle använda den själv för att på så sätt avvända misstankarna eller om jag skulle låta honom gå i den. Så fort vi började spela insåg jag emellertid att jag inte ville medverka till ännu ett mord, och så gick jag ut vid första lämpliga tillfälle — Christers rekonstruktion var ytterst skarpsinnig och fullkomligt riktig. Jag visste att jag måste falla handlöst den sista biten om jag inte skulle bli genomskådad, och jag önskade i det ögonblicket nästan att min fälla skulle fungera som en verklig dödsfälla …

Jag vet inte om jag har så mycket att tillägga. Anns självmordsförsök — för naturligtvis var det självmord — hade jag ingen aning om. Men givetvis är jag medveten om att jag genom min blotta existens har satt den händelseräcka i gång, som ledde fram till hennes handling ...

Nu när det hela är över och jag har försvunnit ur er åsyn kommer ni att säga: alltihop var egentligen så enkelt. Hon var en onormal människa med onormala böjelser, som till sist drev henne till två mord. Jag är ändå inte så säker på att det är så enkelt. Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till svåra brott berodde inte på att den var särpräglad. Däremot har det kanske spelat en roll att samhället och min omgivning har varit sådana att jag har tvingats att leva ett i viss mån oärligt och osant liv. Det kan aldrig leda till något gott för någon människa ...

Det dröjde länge innan någon talade eller rörde sig. Det var som om ett stilla lugn hade fallit över oss. Rutger hade långsamt sträckt på sig och fått ny glans i ögonen. Genom sin franka och ärliga bekännelse hade Viveka skurit hål även på gamla bölder. Om nu bara Ann fick leva ...

Min hjärna arbetade med att plocka in de sista bitarna i puzzlet, och jag undrade häpen varför jag inte tidigare anat hur bilden skulle komma att se ut. Där var Pyttans instinktiva reaktion inför Viveka: "jag vill inte vara ensam med henne, det känns så konstigt", där var Rutgers motvilja mot att Pyttan låg i hennes rum och den egendomliga blick han givit Viveka över Anns avsvimmade kropp, där var Lils spontana försäkran att Viveka var den enda kvinna, som tyckte om Marianne, för "hon räknades inte". Och där var först och sist Rutgers dunkla ord om den obehagliga slutscenen med Marianne ... Varför var man alltid så benägen att bedöma andra människor efter sin egen enkelspåriga bana? Varför hade man inte sinne och känsla för sina medmänniskors dolda problem?

Jag väcktes ur dessa grubblerier av ett rop från överkonstapel Berggren, och nästa ögonblick var det ett febrilt liv i det nyss så stilla rummet. Viveka hade helt omärkligt sjunkit samman i soffhörnet. Christer och överkonstapeln skakade henne häftigt, och hon såg upp med ett svagt leende:

— Det är inte farligt. Det är bara ett par tabletter … Det slog oss med ens att hon mot slutet av sin berättelse talat allt långsammare och med ständigt växande svårighet; tydligen hade hon redan då kämpat mot sömnen. Doktorn tillkallades från sängkammaren, men Viveka skakade sakta på huvudet:

— Det tjänar ingenting till, doktorn. Min medicinargosse har inte svikit mig ...

Doktorn konstaterade förtvivlad att hon redan sov och att inga enklare kräkmedel skulle vara till någon nytta här. Enda möjligheten vore att försöka nå ett sjukhus för att få henne magpumpad. Han yrkade på att man genast skulle fara; Ann var så pass återställd att han vågade lämna henne i vår vård.

Det blev ett hårt arbete för karlarna innan de fick flott motorbåten i mörkret och blåsten — regnet hade äntligen upphört. För första gången på många dagar opponerade sig ingen mot att Rutger själv förde båten in till Uvfallet. Med den sovande Viveka i famnen steg överkonstapeln ombord, och vi sade ett tyst farväl till honom, doktorn och konstapel Svensson. Vi lyssnade länge efter motorsmattret, och Pyttan viskade huttrande:

— Varför anstränger de sig så rysligt att hålla henne vid liv? Jag hoppas att medicinargossen har gjort sin sak ordentligt ...

Jag tror att också vi andra kände oss tacksamma när vi fick veta att hon hade dött innan man hunnit över sjön.

Trots allt sov jag djupt och drömlöst, och när jag följande förmiddag steg ut i det bländande solskenet var jag på något underligt sätt oförmögen att fatta att de senaste dygnens händelser och avslöjanden varit verkliga. För precis en vecka sedan hade vi begynt vår samvaro på Lillborgen i sorglöshetens och uppsluppenhetens tecken, och i går kväll hade det hela slutat där inne i sällskapsrummet som en otäck påträngande mänsklig tragedi. Jag orkade inte längre känna efter vad jag egentligen kände.

Jag fick frukost hos Pyttan i köket och frågade henne hur det var med Ann.

— Hon är ruskigt förkyld, men annars mår hon faktiskt riktigt bra.

Pyttans ögon var lugna och klara. Så suckade hon lätt.

— Det låter naturligtvis hemskt om jag säger att jag strängt taget går omkring och är väldigt glad. Men det har legat som en mara över mig de här dagarna; längst inne trodde jag nog ibland att det var Rutger, som hade gjort det. Och nu ... Du förstår mig, säg?

Jag nickade.

— Vi känner det nog som en lättnad allihop.

Hon böjde sig fram över bordet och tillade en smula skyggt.

— Det var i alla fall skönt att hon fick dö.

— Ja. Jag undrar vad det var hon tog in ...

— Christer säger att han inte vet det. Och vad han absolut inte förstår är när hon svalde tabletterna. Kanske verkade de så långsamt att hon kan ha tagit dem redan innan han började sitt stora förhör. Men hon ska visst obduceras ...

Jag gick genom sällskapsrummet och fann Eje och Rutger inne i biblioteket. På skrivbordet låg några fullskrivna pappersark.

Rutger följde min blick och sade långsamt:

— Jag försöker att skriva till de båda gamla uppe i Hälsingland. Men det är till och med svårare än jag hade trott.

De allvarliga grå ögonen vilade på den lilla Eros-figuren, och plötsligt sträckte han sig fram och tog den i handen.

— Grekernas Eros! För dem var den form av kärlek, som Viveka omfattade, den enda riktiga och värdiga. Man dömer människor alltför lätt, gör man inte?

— Jo, instämde jag, jag har tänkt på samma sak. I vilka gestalter han än uppträder tycks han i alla fall bringa lidande och sorg. . .

— Inte alltid. Han kan bringa lycka och liv också. Rutgers kraftiga ansikte upplystes av ett vackert leende. Det har varit en sådan lisa för mig under de här dagarna att se er två. För ni tillåter väl att jag gratulerar?

Det tillät vi fast vi inte kunde begripa hur han hade upptäckt vår hemlighet. Han skrattade och sade att den förmodligen varit den sämst dolda av alla veckans mysterier. Därpå blev han på nytt allvarlig.

— Jag har talat ut med Ann. Hon mindes inte mycket mer än att hon hade gått ut i bara klänningen i ovädret därför att hon på något sätt måste få ett slut på sitt grubbel och sin oro. Hon trodde att det var jag som var mördaren och att det endast var en tidsfråga när Christer skulle få mig inringad. Och så gick hon "upp på Stupet... Hon älskar mig fortfarande. Hur det är möjligt räcker inte mitt förstånd till för att fatta, men kanske ska jag en gång kunna göra henne lycklig. Jag börjar ana att de känslor jag hyser för henne egentligen är många gånger mer värda än den lidelse, som drev mig till Marianne. Fast det är märkvärdigt att det skulle behövas mord och död för att lära mig det. Tystnaden bröts av Christer, som kom in för att säga adjö. Rutger såg ut över Uvlången, som åter låg inbjudande och spegelblank.

— Jag förstår er. Lillborgen kan knappast längre förefalla som ett lockande semesterställe. Reser ni alla?

— Lil åker med till Stockholm i min bil. Men Carl Herman stannar nog gärna tills tidningarna fått något nytt att intressera sig för. För att vara en berömd 40-talist har han ett ovanligt litet utvecklat sinne för publicitet.

Jag såg frågande på Einar, men han hade tydligen redan bestämt sig för oss båda.

— Vi reser till Skoga i dag. Men vi kommer gärna tillbaka, det behöver Rutger inte oroa sig för.

För en gångs skull var jag inte säker på att jag delade Einars åsikt, men jag opponerade mig inte. I stället traskade jag efter honom ut på gräsplanen, där vi nästan snävade över Carl Herman och Pyttan, vilka både föreföll mycket tänkande och upptagna.

— Vad gör ni? frågade jag med en blick på pennan i Carl Hermans hand. Har Den Store börjat på nästa diktsamling?

— Nej då, han skriver något mycket viktigare. Han författar mitt enskilda arbete.

— Pyttan! förmanade Einar i sin mest pedagogiska ton.

— Det är väl rysligt praktiskt. Då blir uppgifterna åtminstone tillförlitliga.

— Och så blir det färdigt, tillade jag med mina egna enskilda arbeten i dystert minne. Tänk, aldrig begrep jag att man borde ha gjort enskilt arbete om Olle Hedberg i stället för om Wallin. Fast alla moderna författare är kanske inte så tillmötesgående som Carl Herman. Har han avslöjat vad han anser om den fria kärleken?

Pyttans grå ögon strålade.

— Nej, men han har avslöjat något mycket viktigare. Han har erkänt —

— att den här beska medicinen har botat honom från en redan alltför långvarig galenskap beträffande Lil, fullbordade Carl Herman och körde alla tio fingrarna genom det lockiga håret. För övrigt vill jag helst inte störas när jag arbetar!

Men ögonblicket efteråt släppte han pennan och utstötte något som påminde om ett stönande.

... Över gräsplanen kom Lil. Lil i röda lockar och halsbrytande röda klackar med den grönblommiga tyrolerkjolen svepande omkring höfterna. Hon kysste oss alla ömt och smeksamt, och ögonen skimrade sam klar bärnsten.

— Adjö, raringar. Tråkigt att det skulle behöva bli så kortvarigt. Men vi ses i Stockholm i höst. Lova mig det!

Och bakom henne, fullastad med resväskor och halmhattar och hattaskar och solparasoller, knogade fromt och undergivet kommissarie Christer Wijk ...