LÄKARTIDNINGEN

Nr 7 – Vol 101 - 12 februari 2004, sid 585

Läkartidningen för 70 år sedan:

Homosexualitet – en sjukdom

Homosexualiteten är för individen själv och för samhället i övrigt en icke önskvärd sjukdom eller abnormitet som bör bekämpas – sådan var synen för 70 år sedan, uttryckt bland annat i en bokanmälan i Svenska Läkartidningen 1/1934. Boken, skriven av underläkaren Gunnar Nycander, Stockholm, var föranledd av en riksdagsmotion om liberalisering i strafflagen rörande homosexuella gärningar.

Recensenten, professor emeritus Henry Marcus, Stockholm, kritiserar liksom Nycander de medicinska skäl som anförts i motionen, dvs att »homosexualiteten är en medfödd, specifik konstitutionell egenskap, organiskt betingad genom abnorma hormonala funktioner«. Marcus anser i stället att psykiska faktorer dominerar för uppkomsten av homosexualitet.

»Med särskild tillfredsställelse finner ref. att förf. med Kraepelin betonar att den homosexuella konstitutionen icke är en specifik sådan utan sannolikt densamma, ur vilken utpräglade schizofrena eller andra psykopatiska tillstånd och drifthandlingar utvecklas, något som väl överensstämmer med ref:s egen, på mångårig erfarenhet vunna, uppfattning.« Marcus instämmer också i Nycanders uppfattning att »homosexualitetens uppkomst huvudsakligen betingas av yttre omständigheter (vanor, förförelse)«, men att detta sjukliga tillstånd visat sig svårbehandlat med tillgänglig terapi. Både recensent och författare betonar emellertid att det är abnormiteten, inte »den abnorme«, som bör bekämpas.

Uppfostringsarbete krävs

»Helt utan försvarsmedel stå vi emellertid icke, vilket av förf. framhålles i slutkapitlet i hans synnerligen läsvärda och stilistiskt välskrivna arbete. Ty då miljöpåverkan kan ha ett dåligt inflytande, kan den säkerligen också ha ett gott genom t. ex. uppfostringsarbete och ungdomsskydd«, framhåller Marcus.

Han slutar: »Och då abnormitetens spridning i synnerligen stor utsträckning förmedlas av icke abnorma, de s. k. Pseudo-homosexuella, vilka av helt andra skäl än ett sjukligt driftliv utöva de homosexuella handlingarna, ökas ytterligare det fält, varpå denna icke önskvärda sjukdom i samhället kan och bör bekämpas.«

Det kan nämnas att det skulle dröja ända till 1979 innan homosexuella i Sverige inte längre ansågs sjuka – detta på initiativ av Barbro Westerholm som då just tillträtt posten som generaldirektör för Socialstyrelsen.

Uno Käärik
politisk redaktör, Läkartidningen