5. Mordet på Röhm

SAs terror mot den homosexuella subkulturen efter nazisternas maktövertagande tycks inte ha åtföljts av någon häktningsvåg från den reguljära polisens sida. 1933 ställdes 778 personer inför rätta för ”onaturlig otukt mellan personer av manligt kön”, vilket skall jämföras med ca 700 per år 1930—32.

Paradoxalt nog kan just SAs våldsaktioner ha bidragit till att antalet gripna i början höll sig på Weimarrepublikens nivå trots en alltmer nitisk polis; den upplösning av det homosexuella ”ghettot” som blev följden måste ha försvårat polisens möjligheter att spåra upp och gripa misstänkta.

Till detta kom att den gamla § 175 fortfarande var i kraft och att rättsväsendet en tid fortsatte att arbeta enligt gamla rutiner. § 175 lämnade vissa homosexuella handlingar straffria enligt praxis. Straffbarheten avgjordes av om den åtalade hade gjort sig skyldig till ”samlagsliknande” handlingar i lagteknisk mening (ömsesidig onani var t ex inte straffbar).

Detta rättsliga hårklyveri hade 1931 gjort det möjligt för SA-chefen Röhm att vid förhör inför polisen i München deklarera att han visserligen var ”bisexuellt lagd”, men att han aldrig hade gjort sig skyldig till brott mot § 175. Enligt polisrapporten yttrade Röhm:

De misstankar i sedligt avseende som lagts mig till last bestrider jag bestämt. [---] Jag medger att jag för länge sedan i ett hus på Barerstrasse på övre våningen (trapphuset) med en för mig till namnet okänd yngling utövat ömsesidig onani. För denna sexuella handling skänkte jag grabben 10 eller 15 riksmark. [---] Vad gäller min sexuella inriktning erkänner jag mig vara bisexuellt lagd och har i detta avseende ofta haft att göra med unga grabbar. Straffbart umgänge enligt § 175 ägnar jag mig inte åt. Dessa unga grabbar med vilka jag utövade dessa onaturliga handlingar lärde jag oftast känna på Centralstationen. De var redan förut kända för mig som ”Strichjungen”.

Rapporten från förhöret med Röhm publicerades 1931 i sin helhet av den vänsterinriktade kvällstidningen Welt am Abend. ”En synnerligen grov smaklöshet”, för att tala med Richard Linsert. Han syftade då på den kränkande publiceringen och inte på Röhms umgänge med ”Strichjungen” (prostituerade pojkar). WHKs konsekventa ståndpunkt var att det inte fanns någon anledning att speciellt slå ner på den manliga prostitutionen, så länge den kvinnliga de facto var accepterad.

Men den sortens jämlikhetstänkande var lika främmande för nazisterna efter maktövertagandet som före. Den uteblivna häktningsvågen mot homosexuella hade troligen i stället att göra med maktpolitiska överväganden. Det låg helt enkelt inte i Hitlers intresse att under konsolideringen av Tredje Riket dra igång en större antihomosexuell kampanj, som ytterst måste väcka frågor om stabschefen Röhms ställning.

Hitler behövde den militärt begåvade Röhm i ledningen för sina revolutionstrupper. Att under sådana förhållanden gå ut och brännmärka homosexualitet som en ”ogermansk” företeelse som skoningslöst måste bekämpas kunde vara politiskt riskabelt: ”Gör jag det måste man egentligen vänta sig att jag tar itu med Röhm och stöter ut honom”, hade Hitler redan 1930 konstaterat i sitt samtal med Wagener.

Det hindrade inte att nazistiska myndigheter snart tog lokala initiativ för att ”likrikta” kärlekslivet i Tredje Riket. På hösten 1933 infördes sålunda två nya fångkategorier i koncentrationslägret Fuhlsbüttel utanför Hamburg: ”sutenörer och homosexuella”. I november 1933 uppmanade stadens myndigheter polisen att ”särskilt ge akt på transvestiter och i erforderliga fall föra dem till koncentrationsläger”.

Samtidigt som nazisterna på detta sätt lokalt förberedde ”lösningen av homosexfrågan” i Tredje Riket, började anti-fascisterna blåsa nytt liv i den gamla Röhm-kampanjen. Det skedde sedan Hitler förbjudit kommunistpartiet och hotat socialdemokraterna med samma öde om de inte lydde honom.

Efter riksdagshusbranden den 27 februari 1933, som Hitler skyllde på ”kommunisterna”, hade den nya naziregimen förklarat fullt krig mot vänstern. De kommunister och vänstersocialister som inte hann fly utomlands internerades i koncentrationsläger där många misshandlades till döds redan de första månaderna.

Det var som om de antifascistiska exilgrupperna inför denna utveckling bestämde sig för att den nazistiska djävulen nu bara kunde drivas ut med hjälp av Belsebub, dvs med lika ”goebbelska” propagandametoder som nazisterna själva använde.

I Paris utarbetade en grupp Kominterntrogna journalister kring den legendariske ”röde tidningskungen” Willy Münzenberg en vitbok om händelserna i Tyskland. Den fick namnet Braunbuch, Bruna boken, och översattes på rekordtid till ett tiotal språk, däribland svenska. Som antifascistisk pamflett hade Bruna boken stora förtjänster. För första gången dokumenterades här i samlad form nazisternas våldsvälde, som det utvecklats efter riksdagshusbranden. Bruna boken smugglades in i Tyskland i miniatyrkopior och fick stor politisk betydelse för motståndsrörelsen i och utanför Tyskland, i ett läge där Hitlers terrormetoder skapat missmod och demoralisering.

Men i Bruna boken grep Münzenberg och hans stab dessvärre också till propagandistiska ”nödlögner” för att motbevisa nazisternas beskyllningar mot Komintern i samband med riksdagsbranden. Enligt principen angrepp är bästa försvar, lade Bruna boken skulden för riksdagshusbranden på nazisterna själva. Den holländske anarkist som gripits på bar gärning i den brinnande byggnaden, Marinus van der Lubbe, påstods ha varit ”nazisternas redskap”.

Teorin om en nazistisk sammansvärjning låg onekligen nära till hands med tanke på hur nazisterna utnyttjade branden politiskt. Teorin hade bara en avgörande svaghet - den var av allt att döma felaktig. I Bruna bokens konspirationsidéer var lika dåligt underbyggda som nazisternas. Allt tillgängligt faktamaterial tyder på att van der Lubbe, - en ung arbetarradikal från Leyden i Holland, verkligen talade sanning när han vid polisförhören sa sig ha anlagt branden på eget initiativ. Han hade med sin ”direkta aktion” velat protestera mot den politiska utvecklingen i Tyskland och tänt på riksdagshuset i den naiva förhoppningen att de tyska arbetarna skulle komma att resa sig om bara någon gav en ”signal”:

Jag ville visa de tyska arbetarna, ge dem en förebild, eller en signal om man så vill; de skulle på så sätt inspireras till att äntligen genomdriva sina rättigheter.

Ett för Komintern pinsamt faktum var att van der Lubbe bevisligen hade varit medlem av det holländska kommunistpartiet (även om han några år före branden gått ur partiet och börjat sympatisera med en anarkistisk vänstergrupp, ”rådskommunisterna”).

Nazisterna hade således trumf på hand i sina försök att inför världsopinionen ställa ”den internationella kommunismen” vid skampålen för riksdagshusbranden. Men trots det dåliga utgångsläget lyckades Komintern med konststycket att i en lika skicklig som skrupelfri propagandakampanj ”vända riksdagshusbranden mot nazisterna själva.

I brist på bevis för ett samröre mellan nazisterna och van der Lubbe, svarvade Bruna boken ihop en rövarhistoria om att van der Lubbe var homosexuell och att ett vittne sett hans namn uppskrivet på SA-chefen Röhms ”kärlekslista”. van der Lubbe (som skadat synen i en arbetsolycka) beskrevs i Bruna boken som ”en liten halvblind glädjegosse”. Hans roll som politisk vänsteraktivist och arbetarkämpe i Leyden förtegs. I stället hette det i Bruna boken helt sanningslöst:

van der Lubbes homosexuella förbindelser med nationalsocialistiska ledare och hans materiella beroende av dem gjorde honom foglig och benägen att åta sig mordbrännarens roll.

van der Lubbe som själv satt fängslad i Berlin kunde inte försvara sig mot dumheterna. Men i Holland utgav van der Lubbes rådskommunistiska vänner en ”motbok” till Bruna boken, kallad Roodboek (Röda boken), som på punkt efter” punkt visade att Kominterns uppgifter om van der Lubbe var rena propagandakonstruktioner.

Det bekymrade dock inte Münzenberg och hans stab så mycket, eftersom ”Röda boken” bara utkom på holländska, till skillnad från Bruna boken som spreds i massupplagor över hela världen. Åklagaren avfärdade under riksdagsbrandsprocessen i Leipzig påståendet om van der Lubbes homosexuella förhållande till Röhm som en ren uppfinning. Men i del II av Bruna boken gav Münzenberg-trusten svär på tal; nazisterna avkrävdes bevis för att de var oskyldiga och Bruna boken del II insisterade på — väl vetande vilka ömma tår man trampade på — att Ernst Röhm skulle inkallas som vittne i rättegången.

Med en advokatyr som kunde ha fått till och med en nazi-jurist att rodna hette det i del II av Bruna boken:

Domstolen har inte följt detta spår som leder till nazisterna. Då detta endast kunde avse att skydda nazisterna, har domstolen därmed bekräftat att van der Lubbe stått i förbindelse med homosexuella nazistledare.

Med den sortens logik kunde praktiskt taget allt bevisas, vilket Münzenberg och hans gäng var väl medvetna om. Sanningen hade vid det här laget visat sig vara en högst tänjbar och relativ sak även i det antifascistiska lägret. Goebbels hade i Münzenberg funnit om inte sin överman så dock en värdig medtävlare i konsten att ljuga på ett politiskt effektfullt sätt.

Men det var inte bara Kominterns propagandacentral i Paris som spelade på antihomosexuella stämningar i kampen mot nazisterna. Klaus Mann. han som senare skulle skriva Mephisto, tvingades 1934 konstatera att homosexualitet blivit ett skällsord i ”de flesta antifascistiska och nästan alla socialistiska kretsar”.

I en artikel om ”Homosexualitet och fascism” i emigranttidningen Die Weltbuhne protesterade Klaus Mann mot ”det misstroende och avståndstagande från allt homoerotiskt” som börjat breda ut sig i det antifascistiska lägret. Han undrade hur det kunde komma sig, att ordsammanställningar som ”mördare och pederaster” plötsligt blivit lika vanliga i den antifascistiska pressen som ”folkförrädare och judar” i den nazistiska.199 Och han gav ett drastiskt exempel:

Ingen mindre än Maxim Gorkij har tillskrivits den förbluffande satsen: ”Utrota alla homosexuella - så försvinner fascismen!” Tyvärr är det inte omöjligt att denna den socialistiska litteraturens påve verkligen har sagt så. Sådan är stämningen.

[...] Man håller på att göra ”den homosexuelle” till syndabock - till något av antifascisternas ”jude”. Det är avskyvärt. Att ha den erotiska läggningen gemensam med ett par banditer gör en inte till bandit. Jag slår på intet sätt in öppna dörrar när jag konstaterar denna självklarhet. Många samtal och läsning av många högst ovärdiga tidningsavsnitt bevisar att detta konstaterande är nödvändigt.

Homosexualiteten kan inte ”utrotas” - och kunde den det skulle mänskligheten bli fattigare och berövas något oersättligt.

Den homosexuelle som antifascisternas ”jude” - Manns iakttagelse var slående. Från 30-talet och framåt fanns det knappt någon händelse med anknytning till Nazityskland som inte i den antifascistiska propagandan tillskrevs en homosexuell bakgrund - precis som nazisterna spårade ”judar bakom allt”. Riksdagshusbranden är nämnd, ett annat exempel är förspelet till Kristallnatten 1938, juden Grynsczpans dödsskjutning av en tysk ambassadtjänsteman i Paris.

Sammantagna blev de olika antifascistiska ”vitböckerna” till en samling ”Sions vises protokoll” på det homosexuella området som gav intryck av att homosexuella låg bakom fascismen och allt annat elände här i världen.

Att nazisternas motståndare bekämpade fascismen och antisemitismen med en antihomosexualitet som var lika paranoid och gemen som judehatet, är ett politiskt faktum som kan vara svårt att smälta. Historikern och författaren Harry Wilde har skeptiskt ifrågasatt om Maxim Gorkij verkligen kan ha stått för det uttalande om utrotning av homosexuella som Klaus Mann tillskriver honom. ”Kännare av sovjetiska förhållanden bestrider hur som helst att Gorkij skulle kunna ha sagt något sådant”, skriver Wilde i Das Schicksal der Verfemten.

Men går man till Izvestija den 23 maj 1934 finner man ”verkligen en artikel av Maxim Gorkij där han med gillande citerar det makabra ”talesättet” (även om han inte framställer sig som upphovsmannen till det). Under den i sammanhanget ironiska rubriken ”Proletär humanism” diskuterar Gorkij fascismens skadliga inflytande på Europas ungdom:

Dussintals, för att inte säga hundratals, fakta vittnar om det förödande och fördärvliga inflytande som fascismen har på dagens ungdom. Bara att nämna dessa fakta är motbjudande, ja man drar sig för att ens lägga på minnet alla de vidrigheter som bourgeoisien alltmer nitiskt och rikligt producerar. Jag vill emellertid peka på, att i det land där proletariatet modigt och framgångsrikt gripit makten, är homosexualiteten, som ju fördärvar ungdomen, ansedd som ett socialt brott som bestraffas, medan den i de stora filosofernas och vetenskapsmännens och musikernas ”kulturland” får härska fritt och obestraffat. Redan har man myntat det sarkastiska talesättet: ”Utrota de homosexuella så försvinner fascismen.”

Gorkij ”glömde” att nämna att de sovjetiska lagarna mot homosexualitet införts helt nyligen av Stalin. Han förteg också att det Tyskland, som han ironiskt kallade ”de stora filosofernas och vetenskapsmännens och musikernas kulturland”, redan börjat placera homosexuella i koncentrationsläger efter genomgånget fängelsestraff. De fascistiska perversionerna låg sannerligen på ett annat plan än Gorkij ville ha det till.

Artikeln ”Proletär humanism” var inte bara ett lågvattenmärke i det antifascistiska propagandaflödet, utan också en tragisk symbol för den reaktionära utvecklingen i Sovjetunionen under Stalin. Revolutionen 1917 hade från början inneburit en revolution också på det sexuella området. ”Den stora omvälvningen” handlade inte bara om mer bröd och bättre bostäder åt det ryska folket, utan också om ett steg mot ”det nya livet”, en total social och kulturell förändring av samhället.

Det nya livet skulle omfatta även homosexuella. Eller som Wilhelm Reich uttryckte det: den unga Sovjetstaten ville bryta ned ”de murar som skilde de homosexuella från samhället.

All särlagstiftning mot homosexualitet avskaffades, vilket innebar ett enastående framsteg även internationellt sett. Även för många homosexuella blev Sovjetunionen något av ett ”hjälteland”.

I praktiken blev dock målsättningarna med reformen — att rasera murarna mellan homosexuella och andra samhällsmedborgare — aldrig förverkligade. Enstaka caféer och träffpunkter växte upp i Moskva, poeten Michail Kuzmin gav ut en homoerotisk diktsamling osv. Men några homosexuella organisationer som kunde skapa opinion och arbeta för att bryta ner kvardröjande fördomar bildades aldrig. Motståndet var därför svagt när Stalins sociala kontrarevolution 15 år senare kom att rikta sig mot de nyvunna rättigheterna.

I början på 30-talet började homosexualitet att stämplas som ”ett dekadensfenomen hos den fascistiska borgeoisin”. Angiveri, spionage och utrensning av homosexuella ur kommunistpartiet blev snart vanliga företeelser. I januari 1934 kulminerade det hela med (olagliga) massarresteringar av homosexuella i Moskva, Leningrad, Charkov och Odessa.

Arresteringarna orsakade närmast panik bland Sovjets homosexuella och en självmordsvåg drog genom Röda Armén.

I mars 1934 utfärdade Stalin en provisorisk förordning där allt sexuellt umgänge mellan män betraktades som ett ”socialt brott” som straffades med fängelse. Ungefär samtidigt inleddes en kult av den ryska modern och Familjen, aborter förbjöds, skilsmässor försvårades osv.

Stalin skyndade sig med andra ord att genomföra reformer som redan införts eller stod på dagordningen i Tredje Riket. Man kan nästan inte undgå intrycket att de båda despoterna hela tiden sneglade på varandra och tävlade i att vara värst när det gällde att förfölja homosexuella och andra ”urartade element” — bara för att sedan kunna beskylla motståndaren för omoral och slapphet.

Men trots den viktiga roll som baklängesreformerna i Sovjetunionen spelade, vore det ett stort misstag att göra Komintern ensamt ansvarigt för de homofobiska stämningar som nu drog genom den antifascistiska rörelsen. Socialdemokraterna hade ju faktiskt dragit igång det hela genom sin Röhmkampanj 1931-32. Uppenbarligen var det en oemotståndlig frestelse i vitt skilda politiska läger, från vänster till höger, att använda homosexualitet som politiskt slagträ.

Till och med syndikalisterna kastade sitt berömda frisinne överbord. I Bruna pesten, en antifascistisk broschyr som utkom på svenska 1934, beskrevs Röhm på följande sätt:

Röhm. Högsta chef för SA- och SS-formationerna är homosexualist och i hög grad pervers. Hans brev till homosexuella vänner och till ynglingar som han ”brukat” för sina drifter röja sinnessjukdom och han har en gång förklarats otillräknelig. Nu är han Hitlers högste militärchef!

Samma broschyr noterade visserligen inspärrningen av ”sedlighetsförbrytare” i koncentrationsläger - men inte för att protestera mot denna nazipraxis, utan för att häckla Röhm &Co:

Sedlighetsförbrytare skall enligt nyligen utfärdad nazistisk lag interneras i koncentrationsläger efter avtjänat straff. Heines och Röhm borde vara de första som drabbades av denna lag!

Det var ett mycket tveeggat propagandasvärd den antifascistiska rörelsen svingade. I juni 1934 lät Hitler mörda Röhm, Heines och andra SA-ledare under den uttryckliga motiveringen att de genom sin homosexualitet blivit en fara för det tyska folket. Morden innebar blå att hela ”vänsteroppositionen” inom nazistpartiet utplånades, något som den antifascistiska rörelsen av flera skäl hade anledning att beklaga.

Junimorden brukar beskrivas som ett led i Hitlers strävan att stabilisera den nazistiska ”revolutionen” och säkra sin egen maktställning. Det ständiga talet om ”en andra revolution” från SAs sida hotade Hitlers påbörjade samarbete med krigsmakten, ämbetsmannaskikten och näringslivet.

Alliansen hotades också av att Röhm ville bygga ut SA till en väldig milisarmé som skulle ersätta krigsmakten, vilket stod helt i strid med Hitlers, generalernas och industrins visioner. En milisarmé räckte nog till för att försvara gränserna — men den var mindre lämplig för krigiska erövrarplaner och gav dåligt underlag för tung rustningsproduktion.

Till dessa politiska motsättningar måste man lägga en faktor som oftast förbises i litteraturen om Junimorden: den centrala roll som Röhms homosexualitet spelade i den antifascistiska propagandan. Visserligen hade Hitler skrivit i Mein Kampf: ”Den som på morgonen öppnar de judiska tidningarna och inte finner sig beljugen, har inte använt den föregående dagen väl, ty hade han gjort det skulle han ha förföljts, baktalats, smutskastats och skymfats av judarna.” Men när det gällde Röhms homosexualitet kunde inte ens Hitler förneka att ”judepressen” talade sanning.

Kanske var det just Röhms eviga roll som homosexuell seriefigur i utlandspropagandan som Hitler syftade på, när han efter junimorden beordrade sina SA-ledare att vara ”män och inte löjliga apor”. Det måste ha retat gallfeber på nazisterna att stillatigande tvingas åse hur antifascisterna tog den ”sunda folkmoralen” och de antihomosexuella slagorden på entreprenad. Alltmedan nazistpartiet av hänsyn till Röhm måste spara på det homofobiska krutet på ett sätt som kunde ge, och gav, anledning till missförstånd.

Röhm och andra SA-ledare ”höll på att få hela partiledningen misstänkt för en avskyvärd och vidrig sexuell abnormitet”, som Goebbels indignerat uttryckte det. Särskilt sårad kan Goebbels ha blivit av en artikelserie i Pravda våren 1934, där journalisten Koltsov skrev om ”sexuella orgier i de fascistiska länderna” och om ”de homosexuella bröderna på Goebbels propagandaministerium”.

Säkerligen var det heller inte ”bara propaganda” när Hitler efter junimorden inte längre sa sig kunna tolerera att ”miljoner anständiga människor tvingas bära hundhuvudet för och komprometteras av enskilda individer med sjukliga böjelser”; det fanns mer än ett skäl för Hitler att vilja göra sig av med Röhm. Men kanske hade han trots allt avpolleterat sin gamle stridskamrat och ende du-bror på ett mer skonsamt sätt, om han inte hade fått för sig (eller intalats) att Röhm och de homosexuella ”elementen” inom SA planerade en kupp för att ta makten.

Den förste Gestapochefen Rudolf Diels (som var nationalkonservativ och inte nazist) skildrar i sina memoarer Lucifer ante portas vad som tycks ha varit ett av förspelen till junimorden.

Diels och Herman Göring lade i början på januari 1934 fram en rapport för Hitler om ”förvildningen” inom Hitler-Jugend. Enligt rapporten hade ungdomar från Hitler-Jugend på många ställen i landet varit inblandade i våldsamheter och begått brott av olika slag. Dessutom hade Hitler-Jugendpojkar gjort sig skyldiga till ”sedliga förseelser mot varandra”. Homosexualiteten började ”gripa omkring sig” i Hitler-Jugend, som Diels uttryckte det.

Den digra ”brottskatalogen” byggde på insamlade uppgifter från borgmästare och ämbetsmän runtom i landet. Diels berättar i Lucifer ante portas hur Hitler först avfärdade rapporten som ett förtäckt försök från ”småborgerliga byråkrater” att komma åt nazisterna:

- Vad tjänar detta till? Vart vill ni komma? frågade Hitler Göring och slog förargat ihop rapporten. Vad kommer det sig att myndigheterna befattar sig med attacker mot Hitler-Jugend? Tusentals byråkrater har här dragit sitt strå till stacken. Dessa småborgarsjälar utnyttjar detta för att under täckmantel av så kallad saklig kritik lufta sina aggressioner mot oss. Jag vill inte att detta bildar skola. Nej, herr Diels, använd er energi till viktigare sysslor. Hitler-Jugend tar partiet självt itu med!

Hitler var ”högst förgrymmad”, skriver Diels. Men Diels lät sig inte avskräckas utan replikerade:

- Jag föreställer mig att den bristande ledningen och avsaknaden av mål inom Hitler-Jugend, samt matandet av omogna pojkar med revolutionära fraser måste leda till tygellöshet. Att homosexualiteten gripit omkring sig hänger ihop med det okontrollerade ”ledarurvalet”.

Vid denna stickreplik for Hitler upp:

- Och vad har ni att föreslå för att stävja detta? frågade han motvilligt.

- De unga måste ha meningsfull sysselsättning [...] De måste hållas i tyglarna av vuxna. Om man inte vill koppla in lärarna, är äldre SA-ledare mer lämpade för uppgiften än de nuvarande elementen som väljs enligt den dåraktiga principen att ungdom skall leda ungdom.

- Det är rent nonsens. Då blir ju bara bocken satt till trädgårdsmästare!

Med korslagda armar vandrade han i stum upprördhet genom det stora rummet med dess mörka träpanel och stannade plötsligt framför Göring:

- Herr Göring, jag har aldrig förut tagit upp detta ämne med er; men det är ju en visa överallt. Hela denna kamarilla kring stabschef Röhm är ju fullständigt fördärvad. Det vore rena vansinnet att anförtro just dessa människor Hitler-Jugend.

Han gav ifrån sig ett skällande skratt och fortsatte:

- Det hade bara fattats! Varför sysslar ni med dessa harmlösa unga människor. SA är problemet; det är vägröjaren för svinerierna. Där skulle ni allt ta och göra en grundlig undersökning. Det skulle intressera mig!

”Nu hade orden fallit”, skriver Diels. Det tycktes som om det nu ”utbröt ett tumult i Görings inre som han bara till det yttre lyckades tygla”. Göring försäkrade snabbt Hitler att polisen redan hade ”berg av material”:

- Jag har med avsikt inte tagit upp frågan, men herr Diels har ju jämt och ständigt bombarderat oss med SAs kriminella utsvävningar.

- Gott, då skulle jag gärna vilja se en av dessa präktiga promemorior som tar upp förhållandena inom SA; men jag intresserar mig inte bara för vad SA har för sig i landet, utan också för herr Röhm och hans vänkrets, återtog Hitler.

Diels påpekade att en sådan undersökning skulle kunna kosta honom huvudet: ”Vi har ett otal bevis för att klicken kring Röhm är känslig på denna punkt.”

Han syftade bl.a. på att man nyligen funnit liken av två mördade SA-ledare som ”uttalat sig mot Röhmklickens livsföring”. Hitler svarade melodramatiskt: ”Så långt har det alltså gått att polisen inte längre vågar angripa.”

Det låg inte så lite hyckleri bakom detta replikskifte. Både Diels och Hitler var väl medvetna om att nazisterna säkrat sin makt just genom SAs blodiga och illegala terror mot allt och alla som stod i vägen för Hitler. Det fanns hela regioner i Tyskland där polisen var överspelad och SA svarade för maktutövandet. Mot denna bakgrund var det knappast förvånande att våldsmetoder kom till användning i uppgörelserna inom och utom SA, ett umgängessätt som säkert inte var begränsat till ”homosexuellt snarstuckna” SA-ledare.

Men både Diels och Hitler var djupt tagna av tanken på den ”homosexuella klicken” som inte ens polisen vågade inskrida mot. Diels berättade bl a för Hitler vad han läst hos Hans Blüher om ”homoerotiska mansförbund”: ”Det är verkligt sammansvurna grupper. Pederasti är en styrka i aktivistiska förband.”

Hitler höll i sin tur en hel timmes ”föreläsning” för Diels om homosexualitetens fördärvliga roll i samhällslivet:

Den hade lett till Greklands undergång. Dess smittsamma verkningar utsträckte sig med säkerheten hos en naturlag till de bästa och manligaste karaktärer när den väl en gång börjat grassera; den uteslöt slutligen just de från fortplantning vars avkomma ett folk är beroende av.

- Ni förstår, sexualiteten är människans starkaste drift. Under dess herravälde, fortsatte han, tiger förnuftet också vid viktiga avgöranden.

Om detta väsen spred sig till statsledningen skulle det framförallt inverka på personalpolitiken. Varje val av medarbetare, från adjutant till minister, skulle därefter ske enligt drifter och lidelser; på det sättet skulle det ledande skiktet snart komma att utgöras av en hop moraliskt fördärvade individer.

Här sammanfattade alltså Hitler för Diels tre av de teman som skulle komma att dominera den antihomosexuella propagandan i Tredje Riket:

— Homosexualitet är en smittsam ”farsot”

— Homosexualitet hotar fortplantningen

— Homosexualitet korrumperar

Tanken att homosexuella personer snart skulle ta över hela statsmaskineriet om de fick hållas hade sin parallell i antisemitismen: även judarna påstods ju verka för sitt världsherravälde genom att i hemlighet välja ut varandra till viktiga offentliga poster.

Men för Hitler var det inte bara homosexualiteten utan själva den erotiska principen som sådan som stod i motsättning till statslivets krav. Även hetero-sexualitet hade varit en korrumperande egenskap om kvinnan hade haft något att säga till om i samhället:

Naturens stora vishet låg i det faktum att den i normala fall hade riktat denna känsla mot det andra könet som inte hade någonting att säga till om i statslivet. De manliga begären kanaliserades på så sätt till ofarliga, och för upprätthållandet av helheten nyttiga områden. Varje dag kunde man iakttaga, hur denna drift även vid normal inriktning kunde leda oss fel, och föra oss på kollisionskurs med våra plikter.

- Förstår ni, om jag har att välja mellan en vacker men inkompetent sekreterare och en duktig men ful, så beslutar jag mig trots allt av naturliga skäl för den vackra men inkompetenta, sa han ordagrant.

Om dessa sällar fick behålla sitt inflytande, skulle med nödvändighet också det nationalsocialistiska statsväsendet falla i händerna på sådana ”kreatur och deras älsklingar”.

Bara några veckor innan detta samtal med Diels hade Hitler skickat följande nyårshälsning till det homosexuella ”kreaturet” Röhm:

Min käre stabschef!

Den nationalsocialistiska rörelsens kamp och den nationalsocialistiska revolutionen möjliggjordes enbart genom SAs konsekventa nedslående av den marxistiska terrorn [...]

Vid slutet av den nationalsocialistiska revolutionens år vill jag därför tacka dig, min käre Ernst Röhm, för. ”de oförgängliga tjänster Du uträttat för den nationalsocialistiska rörelsen och för det tyska folket och försäkra Dig, hur tacksam jag är mot ödet att få beteckna sådana män som Du som mina vänner och kampkamrater. I hjärtlig vänskap och tacksam uppskattning,

Din Adolf Hitler.

Möjligt är att brevet bara var avsett att invagga Röhm i säkerhet. Men det är naturligtvis också tänkbart, om Diels daterar och skildrar samtalet korrekt, att Hitlers beslut att göra sig av med Röhm växte fram just under perioden mellan nyårshälsningen och resonemanget med Diels.

Under våren 1934 tillspetsades motsättningarna mellan SA å ena sidan och SS, riksvärnet och Hitler å den andra. Trots att de revolutionära fraserna retade gallfeber på etablissemanget utom och inom nazistpartiet, utmanade Röhm i tal efter tal (och alltså i ord mer än i handling) sina fiender.

Den 18 april sammankallade han oväntat den diplomatiska kåren och utlandspressen för att bl. a. Meddela:

Vi har inte gjort en nationell utan en nationalsocialistisk revolution, varvid vi lägger speciell vikt vid ordet ”socialistisk”. Där dessa krafter emellertid utöver sitt - nationella tänkande också lärt sig socialismen, och visar det i praktisk handling, så kan de marschera vidare med oss. Där de emellertid menar att vi för deras skull skall göra även de minsta avvikelser från vår konsekventa socialistiska vilja, tar de våldsamt fel. Reaktion och revolution är naturliga dödsfiender.

Röhm levde farligt. I maj började de första ”dödslistorna” över SA-ledare cirkulera inom Riksvärnet och Himmlers SS-kår. Om Hitler själv var inblandad i eller ens var medveten om dessa förberedelser för en aktion mot SA är oklart. Kretsar inom krigsmakten och SS tycks i hög grad ha handlat på eget initiativ, och rentav fabricerat ”bevis” för en förestående SA-kupp - allt för att bereda mark för en slutuppgörelse mellan Hitler och Röhm.

Den 28 juni hade Hitler i alla fall bestämt sig för att ge SA-ledarna nådastöten. Han bad då Röhm, som under sommaren bodde på ett hotell i Bad Wiesse, att sammankalla de övriga SA-ledarna till en konferens på hotellet. Röhm, ”som aningslöst såg fram emot detta tillfälle att diskutera igenom saker och ting med Hitler, gjorde som han begärt. Klockan halv sex på morgonen den 30 juni, medan Röhm och några andra SA-ledare ännu låg och sov, anlände Hitler till hotellet, eskorterad av pansarbilar och en motorcykelkolonn från SS.

Enligt Domarus hände följande:

Hitler lät portieren knacka på Röhms dörr. När Röhm öppnade i pyjamas skrek Hitler åt honom:

- Du är häktad!

Röhm togs med fullständig överraskning, klädde på sig utan ett ord och lät sig föras till den lilla hotellvestibulen där han tills vidare fick ta plats mellan två kriminalmän vid kaminen.

I rummet mittemot hade Heines, som hade en homosexuell yngling hos sig, vaknat genom sorlet av röster och försökte när man trängde in hos honom göra motstånd. Hitler flydde försiktigtvis enligt ögonvittnen en bit nedför trappan, men den långe adjutant Bruckner fick snart Heines på andra tankar. Därefter skrämdes också övriga SA-ledare upp i sina rum, häktades och spärrades in i linneförrådet i hotellets souterrängvåning.

Hela affären gick så smidigt att de flesta hotellgästerna inte märkte någonting av det.

SA-ledarna fördes till olika fängelser i närheten. Röhm själv togs till Stadelheimfängelset i München där han fick sitta i avvaktan på Hitlers beslut. (Hitler skall först ha ”benådat” Röhm på grund av dennes insatser för den nazistiska revolutionen.)

Efter sin ”hjältemodiga” aktion for Hitler till München där han personligen avfattade en första presskommuniké, Uttalande från NSDAPs nationella pressbyrå (de avsnitt som syftar på Röhms och andras homosexualitet har här kursiverats; ett kort stycke som avser Röhms umgänge med för Hitler misshagliga personer är uteslutet):

Sedan flera månader tillbaka har vissa element försökt att driva in kilar och skapa motsättningar mellan SA och partiet, liksom även mellan SA och staten. Misstanken om att dessa strävanden utgick från en begränsad klick med en speciell inställning bekräftades mer och mer.

Stabschefen Röhm, som i sällsynt hög grad erhållit ledarens förtroende, icke endast underlät att motarbeta dessa tendenser utan befrämjade dem direkt. Hans kända olyckliga böjelser ledde så småningom till så svårartade komprometterande fakta, att rörelsens ledare och SAs högste ledare själv kom i svåra samvetskonflikter.

[---]

Planmässigt provocerade intermezzon föranledde ledaren att i natt kl. 2 efter inspektion av arbetsläger i Westphalen resa från Bonn till München med flygplan för att ombesörja den omedelbara avsättningen och häktningen av de mest belastade ledarna. Ledaren begav sig personligen i sällskap med ett litet antal följeslagare till Wiesse för att där kväva i sin linda varje försök till motstånd. Vid verkställandet av häktningarna uppstod så moraliskt bedrövliga scener att varje spår av medlidande måste försvinna. Några SA-ledare hade tagit med sig glädjegossar. En person blev överraskad och häktad i den mest vämjeliga situation.

Ledaren gav order om hänsynslöst utplånande av denna pestböld. Han ville icke för framtiden tolerera att miljoner anständiga människor tvingas bära hundhuvudet för och komprometteras av enskilda individer med sjukliga böjelser.

Ledaren gav den preussiske ministerpresidenten Göring order att genomföra en liknande aktion i Berlin och där särskilt rensa ut denna komplotts sammansvurna reaktionärer.

På eftermiddagen kl. 12 höll Führern inför de i München församlade högre SA-ledarna ett anförande i vilket han betonade sin orubbliga samhörighet med SA, men på samma gång förkunnade sitt beslut att från och med nu obarmhärtigt låta utrota och förinta disciplinlösa och ohörsamma individer såväl som asociala eller sjukliga element. Han hänvisade till att tjänsten inom SA var en hederstjänst, för vilken tiotusentals av de modigaste SA-männen offrat sig på det mest hängivna sätt. Han väntade sig av ledaren för varje SA-enhet, att han själv skulle visa sig värdig detta offer, och i sitt förband leva som en förebild. Han hänvisade vidare till, att han under åratal hade skyddat stabschef Röhm mot de grövsta angrepp, men att den senaste utvecklingen tvingade honom att sätta rörelsens och därmed statens bästa över varje personlig medkänsla, och att han först och främst skulle förkväva och omintetgöra varje försök i löjliga kretsar av ärelystna naturer att propagera för en ny omvälvning.

Hitlers första presskommuniké kretsade alltså kring följande teman:

1. SA och Röhm hade avsiktligt försökt skapa motsättningar mellan SA, partiet och staten.

2. Röhms homosexualitet hade försatt Hitler i svåra samvetskonflikter.

3. Röhm hade förhandlat med Hitlers fiender (enligt det uteslutna avsnittet som pekade ut general Schleicher, Werner von Alvensleben och utländska diplomater).

4. Hela Tyskland hade komprometterats av Röhms och andra SA-ledares homosexualitet.

5. SA-män som inte löd Hitler skulle utrotas och förintas.

6. Homosexuella inom SA skulle utrotas och förintas.

7. SA-ledare måste leva som (heterosexuella) förebilder.

8. Hitler hade till nu försvarat Röhm av personlig medkänsla.

9. Statens och rörelsens väl måste gå före personliga hänsyn.

10. Det måste bli slut på talet om en andra revolution.

Av dessa teman innebar ungefär hälften anspelningar på Röhms och andra SA-ledares homosexualitet. Det var nu Hitlers tur att förfasa sig över Röhms kärleksliv och tala om ”moraliskt bedrövliga scener” i SA-ledarnas sängkammare.

Motdraget från ”mästarna” i homofobisk propagandakonst, exilkommunisterna i Paris, lät inte vänta på sig. I Vita boken, en efterföljare till Bruna boken, beskylldes nazisterna för att ha ljugit ihop historien om ”scenerna” på Röhms hotell:

”De vämjeliga homosexuella scenerna den natten”, om vilka Goebbels talar i sina rapporter, är ett rent påfund som endast har till syfte att höja scenens propagandavärde.

Det var inte märkligt om Vita boken var skeptisk. Hitlers homofobiska utgjutelser tjänade naturligtvis till stor del syftet att väcka moralisk indignation för att rättfärdiga morden och något maskera den politiska bakgrunden. Men ”bara propaganda” handlade det sannerligen inte om. Snarare fick Hitler nu utlopp för en puritansk och homofobisk sida som han tidigare av taktiska skäl gömt undan.

Hitler behövde inte ta till lögner för att få stoff för sina homofobiska kommunikéer. Granskar man rapporterna från den 30 juni noga ser man att de rena ”uppfinningarna” är få och att det mer handlar om moraliserande tonfall och oklarheter än om direkta lögner.

Att SA-ledaren Heines ertappades med en yngling i sitt sovrum när han skulle häktas finns bestyrkt av flera oberoende vittnesmål som avgavs efter kriget. Visserligen multiplicerades detta i Hitlers första presskommuniké till att ”några SA-ledare hade tagit med sig glädjegossar”. Men denna överdrift justerades i nästa meddelande, en ”ögon-vittnesrapport”, där avsnittet i fråga löd:

I Heines rum som låg omedelbart mittemot (Röhms) erbjöds de inträngande en skamlös bild. Heines hade en yngling hos sig. De motbjudande scener som därvidlag utspelade sig vid häktningen av Heines och hans kamrat går inte att beskriva. De kastar ett plötsligt ljus över förhållandena i den hittillsvarande stabschefens omgivning, vars undanröjande vi har det beslutsamma, tappra och oförskräckta handlandet hos ledaren att tacka för.

Exakt vilka ”motbjudande” och ”obeskrivliga” scener som kunde tänkas ha utspelat sig vid häktningen av Heines och hans yngling lämnades åt läsarens fantasi. Troligen handlade det i verkligheten om att Heines och hans älskare inte hann klä på sig innan häktningskommittén klev på i sovrummet - och att Heines trots detta inte drog sig för att göra motstånd.

I en ”dagorder” till den nyutnämnde stabschefen Lutze den 30 juni uppställde Hitler 12 krav på SA som visade att han menade allvar med sina antihomosexuella paroller. Punkt 7 löd:

Jag väntar mig av alla SA-ledare, att de hjälper till att upprätthålla SA som en ren och snygg institution. Framförallt vill jag att varje mor skall kunna överlämna sin son till SA, partiet eller HJ [Hitler-Jugend] utan rädsla för att han där skall kunna bli fördärvad i sedligt eller moraliskt avseende. Jag önskar därför, att alla SA-ledare noga vakar över att förseelser mot § 175 besvaras med omedelbar uteslutning ur SA och partiet. Jag vill ha SA-ledare som är män och inte löjliga apor.

Samma dag avrättades de häktade SA-ledarna. Röhm erbjöds en pistol för att skjuta sig själv. Men han vägrade. Den l juli sköts han ihjäl av två SS-officerare i sin cell, offer för det terrorvälde han själv varit med om att bygga upp. ”Ernst Röhm dog på samma sätt som hundratals revolutionära arbetare och antifascister blivit dödade på hans order”, konstaterade Vita boken.

(Ovanstående text är hämtad ur boken Fångarna med rosa triangel – Homosexualitet i Tredje Riket av Fredrik Silverstolpe, 1984 och 2000. Avsnittet omfattar tjugu trycksidor och har lagts ut på internet 2005-02-25 av Jan Magnusson.)