Förord

För några år sedan satt jag på ett Stockholmskafé och förberedde ett radioprogram om den engelske poeten Wystan Hugh Auden med hans ryske kollega Joseph Brodsky. Vi kom in på ämnet opera, en viktig konstart för dem båda, vi talade om Maria Callas som Brodsky beundrade. Varför är hennes röst så magisk? frågade jag. Brodsky svarade omedelbart: You hear the wound. Jag har ofta tänkt på de orden. I Callas sång hör man såret, den är smärtfyllt skön, ofta befinner den sig på gränsen till det förtvivlade, vansinniga, eller upproriska skriket. Genom hela sin karriär lånade Callas sin röst till sårade kvinnor i operalitteraturen. Det räcker med att lyssna på vansinnesscenen i Donizettis Lucia di Lammermoor, arian »L'altra notte in fondo al mare« ur Boitos Mefistofele, eller sista akten av Ponchiellis La Gioconda för att uppleva storheten hos Callas som sårgestaltare.

Callas är unik, hennes röst liknar ingen annans, hon förmådde göra konst av sitt högst privata sår. Om det vet vi inte mycket men man kan förutsätta att det fanns där, annars hade hon inte kunnat sjunga som hon gjorde. Hon objektiverade sitt sår, delade med sig av det till andra, gripande och samtidigt befriande, sannolikt också för henne själv. Såret blev symbol. Maria Callas använde det i sin konst. I vår kulturhistoria är hon på den punkten bara en i en lång, vindlande och komplex tradition. Såret och sårföreställningar är en del av vår kulturhistoria. Hur då? Den här boken är ett försök till svar.

Direkt eller indirekt handlar alla kapitlen i boken om såret som konst - men också om konsten som sår. De handlar om ett antal konstnärer, författare och musiker och deras verk, som jag valt utifrån personliga preferenser. För några år sedan gav jag ut en essäbok med titeln Sällskap som också den handlade om en samling valfränder. Den här boken hade kunnat heta Sällskap II.

Essäerna är skrivna på olika sätt, kanske ska jag säga att de har olika optik: några har ett kikarperspektiv och är både komprimerade och översiktliga - särskilt titelessän »Sår i myt, kult, bild och diktning«, ett sårkompendium eller sårkollage. Andra, kapitlen om Sapfos fragment 31, Gustav Mahlers Symfoni nr 3 och det avslutande, långa om Vilhelm Ekelund är mer mikroskopiska, närsynta.

Ingenting säger att essäerna bör läsas i den ordning de presenteras, en personlig läsordning kan tvärtom vara en fördel. De bör också kunna läsas fristående från varandra.

 

Skrivandet av boken har möjliggjorts av ett arbetsstipendium från Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål samt av ett resebidrag från Helge Ax:son Johnsons stiftelse.

 

STOCKHOLM I DECEMBER 2004