Göteborg 2000-02-04

Från tragiskt öde till fritt vald livsstil

- Bögar och lesbiska i det sena nittonhundratalets litteratur

Magnusson, Jan, "Från tragiskt öde till fritt vald livsstil. Bögar och lesbiska i det sena nittonhundratalets svenska litteratur", i: Homo i folkhemmet. Homo- och bisexuella i Sverige 1950-2000, sid. 59-75, Göteborg, Anamma, 2000

Litteratur med likakönad kärlek som tema är oerhört rikt representerad i efterkrigstidens litteratur. Den röner ofta stor uppskattning i sin samtid, men faller sedan i glömska. Denna artikel nämner bara några få exempel på denna rika textskatt. För att göra en kort översikt rättvisa har jag delat upp texterna i åtta olika grupper. Inom dessa grupper sker sedan en förändring. Nya grupper tillkommer dessutom. Jag ger ett par exempel på romaner inom varje grupp.

Den tes jag kommer att driva i denna artikel är att litterära skildringar av homosexuella män och kvinnor har gått från en medicinsk diskurs till en samhällsvetenskaplig. Med gaylitteratur, lesbisk litteratur eller litteratur med likakönad sexualitet som ämne menar jag att detta tema skall finnas explicit i romanens text. Med diskurs menar jag, i Foucaults efterföljd, ett samtal om ett visst ämne som upprättar ett maktförhållande.

Romaner från nittonhundratalets början fram till ungefär sjuttiotalet beskriver ofta den homosexuella huvudpersonen som ett tredje kön, en sjuklig och olycklig avvikelse från en heterosexuell norm. Romaner med homosexuella huvudpersoner konstrueras inom samma heteronormativa, diskursiva miljö som andra texter. Dessa böcker skapar föreställningen att likakönad kärlek leder till ond bråd död, ty så slutar det oftast för huvudpersonen.

Sextiotalets fria och liberala sexualsyn, som är tillåtande mot alla sorters sexualitet och sjuttiotalets radikalism leder till en förändring i beskrivningen av romanpersonerna. Nu överger man heterosexualiteten som kvävande och förtryckande norm och skiftar fokus från Varför? till Hur! Hur skall man leva ett gott homosexuellt liv? Hur kan det komma sig att likakönad sexualitet inte finns representerad i den samhälleliga kontexten annat än i samband med kriminalitet och sjukliga drifter? Från sjuttiotalet och framåt växer en stark homokultur fram. Romanpersonerna i den likakönad kärlekens romaner blir mer och mer delaktiga i en egen kultur, en egen livsstil. Den nya homosexuella romanen förändrade inte bara levnadsförloppet för den homosexuelle romanpersonen utan också de ramar inom vilka romanens händelseförlopp utformas.

En intressant fråga, sett ur det begynnande tjugohundratalets synvinkel är, hur kunde heterosexualiteten som norm undertrycka den likakönade kärlekens uttrycksformer så länge och så totalt? Ett av flera svar är att homosexualiteten avhandlades inom medicin och sexualvetenskaper. Naturvetenskapen var låst i tudelningen Natur/Onatur. Antingen tillhörde den homosexuella individen den ena eller andra kategorin. Heterosexualiteten representerade det naturliga och homosexualiteten det onaturliga. Nu vet vi att även naturen och djuren utvecklar ett homosexuellt beteende. Vi vet också att individers egenskaper konstrueras i relation till andra. Ett socialt samspel utvecklas, där homosexualiteten är avhängig av heterosexualiteten och heterosexualiteten formas i relation till homosexualiteten. Det är det heteronormativa tänkandet i det vetenskapliga samfundet som skapar föreställningen om heterosexualiteten som det enda tänkbara sexuella beteendet. Denna sociala tankeform övertar forskarna, utan att ifrågasätta den, från den samhälleliga överbyggnadens religiösa föreställningar. Först när det heteronormativa tvångets fråga varför en individ blir homosexuell avfärdas som irrelevant, kan en deskriptiv, vetenskaplig diskurs utvecklas.

Mina exempel på romanpersonernas utveckling börjar i det tidiga nittonhundratalet.

Grupp ett: Den nobla/es, ärliga/es och beklagansvärde/as patologiska drama

Strindbergs dotter Karin Smirnoff försökte skapa sig en ställning som dramatiker. Ett av de dramer hon skrev fick titeln Ödesmärkt. Det sattes inte upp förrän 1999, trots att det publicerats 1923. Bo Bergman har i egenskap av litterär rådgivare gett ett utlåtande om pjäsen. Ett avsnitt ur utlåtandet refereras i utgåvans baksidestext. Ett heteronormativt synsätt förhärskar.

”Stycket är ett fall ur det erotiska livets sjukdomsjournal. Mannen det gäller tar sig av daga sedan han förgäves sökt bekämpa sin dragning till en gosse, som han själv engång räddat ur perversa kretsar. När gossen förälskar sig i en ung flicka, tappar räddaren sin själsliga balans, marterad av svartsjuka. Den beklagansvärde är tecknad som en alltigenom nobel och ärlig och klarsynt man, och hans patologiska drama är trist och gripande som en hopplös invärtes strid mot sin egen natur. Alla skådespelets figurer äro levande och säkert givna, och dialogen har alltid det talande ordets fall. Även som dramatisk komposition står sig stycket gott.”

Vi får här en klar inplacering av homosexualiteten som något patologiskt och beklagansvärt. Huvudpersonen, Anders Hagman, tar livet av sig inte bara en utan två gånger. Detta var standardslutet för berättelser om bögar och lesbiska. Han/hon åker död ut på sista sidan eller framsläpar sitt liv i olycka.

Vid beskrivningen av skönlitteraturen i Sverige måste man ta hänsyn till den översatta litteraturen. De översatta böckerna spelar en viktig roll inom den homosexuella traditionen. Många influenser kommer från andra länder.

En av de viktigaste romanerna inom den lesbiska litteraturen översätts 1932. Radclyffe Halls bok Ensamhetens brunn (The Well of Loneliness, 1928) bildar epok. I romanen beskrivs en ung pojkflickas, Stephen Gordon, liv från födelsen till en framstående position som författare. Stephens karaktär är kalkerad på sexualforskaren Ulrichs föreställningar om lesbiska kvinnor och homosexuella män som ett tredje kön mellan man och kvinna. Det är naturvetenskapen, representerad av medicinen, som står för den bakomliggande modellen vid utformningen av den litterära gestalten. Den medicinska diskursen finns också explicit inskriven i romanen. När Stephens far har dött finner hon några böcker i biblioteket, som placerats bakom de andra.

”I nästa ögonblick hade hon en av dem i sin hand och tittade på författarens namn: Krafft-Ebing. Den författaren hade hon aldrig förr hört talas om. /…/ Plötsligt lade hon ifrån sig boken och började tala högt - hon talade till sin far:

Du visste det! Du visste det hela tiden, men av medlidande ville du inte säga mig något. O, pappa… och det finns så många av oss - tusentals eländiga, utstötta varelser som inte har någon rätt till kärlek, ingen rätt till medlidande, därför att vi är abnorma, vidrigt abnorma och avskyvärda - Gud är grym som skapat oss sådana!”

Boken slutar med att Stephen ger upp sin kärlek till Mary för att Martin skall kunna gifta sig med henne. Heteronormativiteten segrar och Stephen ber patetiskt till Gud att även ”vi”, det vill säga homosexuella, skall ha rätt att leva. Ensamhetens brunn skapade epok och många romaner skrevs i dialog med denna lesbiska klassiker.

Vi kan alltså se hur ett heteronormativt tänkande dominerar de språkliga mönster som författare använder för att beskriva homosexuella romanpersoner. Homosexualiteten måste förklaras, eftersom den utgör en avvikelse från normen.

Grupp två: Kriminalitet och prostitution

En mycket stark linje i femtio- och sextiotalets litterära beskrivningar av homosexualiteten gäller dess förankring i kriminalitet. År 1944 avkriminaliserades homosexuella handlingar mellan vuxna. Synen på den homosexuelle som kriminell levde kvar längre och inom skönlitteraturen använder man sig av de beskrivningsmodeller som samhället i övrigt brukar, för att konstruera romankaraktärer. Ett exempel på denna typ av romaner är Nils Hallbecks Grabb på glid (1949). Boken handlar om den unge Pedro som kommer på glid mot kriminalitet och prostitution. Han börjar sitt arbetsliv som springpojke och befinner sig i krig med läroverksungdomarna, siskorna. Men efter ett tag har han inte längre kvar sitt arbete. Han har stulit tusen kronor och sjukskrivit sig länge. Boken skildrar hur klassklyftor och lusten efter lyx leder till att Pedro prostituerar sig och gör inbrott för att klara sitt uppehälle utan arbete. Det sociala arvet betingar huvudpersonens handlande. Fadern hade varit en skälm och spjuver. Modern vidareförmedlar denna bild av fadern och den blir en del av Pedros självförståelse.

”Det är klart att jag har nåt att sälja också. Mitt vackra ansikte, som morsan sa. Man får ju knappt gå i fred. Femtio spänn skulle jag kunna göra om dan. Enkel match. Med mitt utseende. Och då skulle man ju klara sej. Men det är det äckligaste jag vet. Fast dom andra killarna tycker ju inte att det är nåt. Dom gör det för bara ett par spänn.”

Monologen fortsätter och den slutar med att Pedro tycker att ”det” är det äckligaste han vet, det vill säga att vara tillsammans med karlar. Men till slut blir det ändå så. Boken slutar med att Pedro går till sjöss. Romanens huvudhandling utgörs av den process Pedro genomgår. Boken har motton av Walt Whitman och Langston Hughes, som placerar in den i en homoerotisk kanon. Bokens tematik kommer också fram i en rad funderingar kring homosexualitet och normalitet. Pedro är en heterosexuell grabb som lockas till avvägar. Dessa avvägar är genomgående negativt beskrivna och inte något att längta till.

En annan typ av kriminalitet representeras av Jean Genets romaner, som översätts under femtiotalet. I Tjuvens dagbok (1952) (Journal du Voleur, 1948) bekänner sig huvudpersonen oförblommerat till tjuvarnas värld. Den småborgerliga anständigheten har funnit sin antites. När huvudpersonen talar om sin författartalang säger han:

”Min talang är den kärlek jag hyser till det som fängelsernas och straffkoloniernas värld är sammansatt av. Inte så att jag vill förändra dem och föra dem ända fram till ert liv, inte heller vill jag se på dem med överseende och medlidande: jag tillerkänner tjuvar, förrädare och mördare, missdådare och skurkar en djup skönhet - en djupetsad skönhet - som jag inte finner hos er.”

Genets skrifter är lovsånger till mordängeln som också är förrädare. När huvudpersonen i Tjuvens dagbok har mött en ung man vid namn Lucien blir han betagen av att Lucien höll ihop med Gestapokillar.

”Åter en gång var jag i en svindlande virvels centrum. Den franska Gestapon inneslöt två fascinerande element: förräderiet och stölden. Om man därtill lade homosexualiteten skulle den bli något strålande och oantastligt.”

Den heteronormativa världen finner hos Genet en antihjälte. Hans romaner gestaltar en omvänd värld. Den homosexuelle är hjälte. Hjältetypen är emellertid så förnedrad att den knappast kan upphöjas till samhällelig norm. Homosexualiteten är här intimt förenad med lasten och brottet. ”Att Genets mystik bottnar i miljöskador som betingat en ovanligt utpräglad masochistisk inställning till tillvaron och medmänniskorna är inte svårt att se.” skriver Gunnel Vallquist i en nedsablande recension i BLM.

En svensk författare som tagit starka intryck av Genet är Ronnie Busk. Han skrev en roman som vann Bonniers pristävling år 1969. Änglaskuggor kopierar Genets persongalleri och upphöjer brottet till en sexuell njutning. Clas Holzer har fått en borgerlig uppfostran men lever sitt liv som tjuv och homosexuell. Vid ett intjål i en villa kommer Clas och Bunny upp till sovrummet:

”- Jag har spunnit på dig länge, viskade jag hest med min heta andedräkt mot hans bröst. Han andades långsamt, djupt, men hjärtat ökade febrilt. Han gav till ett abrupt, lekfullt skratt.”

Sedan ligger de med varandra. Den tredje inbrottskillen ropar ”sinnesrubbade bögdjävlar” när han hittar Clas och Bunny i sängen.

Romanerna i denna grupp uppehåller sig inte vid homosexualitetens orsaker utan beskriver i stället ett naket händelseförlopp, där sexuella handlingar i sig är det mest intressanta. Hjälten i dessa romaner är en social förlorare som genom sina handlingar blir en spännande romanhjälte. Heteronormativiteten är aldrig på allvar hotad.

Grupp tre: Den pornografiska traditionen

Den viktigaste historiska länken för romaner med homosexuellt motiv finner vi i den pornografiska traditionen. Här kan trådarna dras långt tillbaka i tiden. Den pornografiska berättelsen är till sin uppläggning ointresserad av handling och orsaksförhållanden. Det viktigaste i den pornografiska novellen är långa, varierade och utförliga skildringar av sexualakter. Språket är oftast enkelt och rakt på sak med utnyttjande av många könsord. Eftersom sexualakterna inte kan varieras i det oändliga blir upprepningar och omtagningar vanliga i denna typ av litteratur. Nils Hallbeck (pseudonym Jan Hogan) skriver en rad pornografiska alster.

Män som mötas från 1965 nådde en viss popularitet. Då hade sexliberalismen börjat genomsyra den svenska bokutgivningen och en lång bokserie som Kärlek 1-14 (1965-1970) under redaktion av Bengt Anderberg börjat utges. Henry Millers Sexus hade blivit en stor succé. Carl Regman, som redigerat Män som mötas, försvarar utgivningen med tidstypiska hänvisningar till de frigjorda sexskildringar som kommit på modet.

”Jag vill hävda rätten för de homofila att vara annorlunda och få en litteratur som tillfredsställer deras behov av berikande upplevelser, av lust och njutning, lika väl som de ”normala” heterosexuella kan hämta tröst ur en överflödande rik litteratur om deras kärleksart.”

Att sedan Män som mötas inte håller den kvalitet som Kärleksserien höll är en annan historia. Sextiotalets liberala och progressiva sexualsyn gör att sexskildringar blir stående inslag i den etablerade litteraturen. I stället för en självcensur hos författarna som utelämnar explicita sexscener blir erotiska skildringar ett måste i den litteratur som publiceras från sjuttiotalet och framåt. Här sker ett genombrott som är viktigt för utvecklingen av den homoerotiska romanen. Det blir möjligt att beskriva sexualitetens faktiska förlopp även för homosexuella och inte dölja det viktigaste i det outsagda.

Grupp fyra: Guds förkastelsedomar

Många romangestalter brottas med sin tro. För homosexuella hjältar och hjältinnor blir denna brottning särskilt svår eftersom Bibeln så uttryckligt fördömer den synd som bedrevs i staden Sodom. Sodomit var en äldre beteckning för homosexuell, som också innefattade sex med djur. Att en homosexuell romanperson tror på den kristne guden, som fördömer den kärleksform man valt finns som problemkomplex i många romaner. En av dessa romaner är Kontradans (1969) av Eva Alexandersson. Huvudpersonen Eva söker den helgjutna kärleken och förälskar sig i Claudia. Eva känner både ångest och himlastormande glädje inför denna kärlek.

”Du visste att jag led när du vände dig till den gud du bekände dig till, den absoluta sanningen. Du trodde liksom jag att du gjorde orätt mot denne gud när du älskade mig.”

Så tänker Eva i ett avsnitt som diskuterar normaliteten och det avvikande. Staden Rom blir en medaktör i det litterära dramat som slutar med att de båda älskande skiljs åt. Huvudpersonen Eva klarar inte av separationen från den älskade. Ett sätt att ta sig ur förälskelsen är att skriva boken om Claudia. Men kärleken går inte över. ”Och eros blodröda K är för alltid inbränt i mig mot agapes klarblåa bakgrund. Det gnager och sliter ibland - som ett litet grått djur.” Med dessa ord avslutas boken.

Vi har ovan funnit att Stephen Gordon i Ensamhetens brunn också vänder sig till Gud och beklagar sin belägenhet. Att problematiken är aktuell, och inte något som romanfiktionen lämnat bakom sig, visas med tydlighet av Jonas Gardells romaner. Redan i debuten Passionsspelet från 1985 finns en kristen tematik, något som återkommer i Präriehundarna (1987) och Frestelsernas berg (1995).

Det är den översinnliga kärleken, i citatet ur Kontradans representerat av ordet agape, som blir det ofta ouppnådda målet för en kristen romanfigur. Kristendomen har historiskt sett utgjort det svåraste hindret för att etablera en stark och livskraftig homokultur i Sverige. Försök att omdefiniera Bibelns förkastande av sexualitet och kropp finns. Ola Klingberg försöker i Onans bok (1999) göra Bibelns Onan till sitt skyddshelgon. Bokens slutrader turnerar Camus ord om Sisyphos: ”Man måste tänka sig Onan lycklig”.

Grupp fem: Antikens marmorvita renhet

Hur annorlunda förhåller det sig inte med förvaltandet av den antika grekiska och romerska kulturtraditionen! Det är föreställningen om den likakönade kärleken på grekiskt manér som har fått många homosexuella män och kvinnor att leva vidare och borra djupare i denna traditions rötter. Denna tradition var visserligen starkare under artonhundratalet än under nittonhundratalet, men under den period vi här intresserar oss för finns ett praktexempel på gossekärleken i klassiskt skön romangestaltning. Marguerite Yourcenars roman Hadrianus minnen (Les Mémoirs d’Hadrian, 1951) kommer 1954 i svensk översättning. Boken har en översinnligt skön gestaltning av kärleken mellan den ambitiöse och ständigt resande kejsar Hadrianus (117-138) och ynglingen Antinous, som kejsaren möter på en av sina resor. Hadrianus är en av de stora organisatörerna av det romerska riket. Antinous blir en älskad gestalt, som dör en förtidig död vid en drunkningsolycka i Nilen. Enligt traditionen har han dött i stället för kejsaren, som blivit spådd en snar död just när Antinous omkommer. Hadrianus gör honom till en gudom och för eftervärlden kommer Antinous att bestå i en mängd bevarade statyer från romersk tid. När Yourcenar beskriver hur Hadrianus ser på Antinous skönhet använder hon en dämpad färgskala.

”Att jag ännu ingenting nämnt om hans iögonenfallande skönhet bör inte tolkas som en alltför betagen mans förtegenhet. /…/ Jag kan se ett böjt huvud med svarta lockar, ögon som när de var slutna föreföll sneda, ett ungt, brett, liksom vilande ansikte. Hans veka kropp förändrades ständigt, som en planta, och några av dessa förändringar var tidens verk.”

Denna beskrivningsmodell har hämtat en del av sin självförståelse ur den tyske sjuttonhundratalsesteten Winckelmanns syn på de romerska statyerna och friserna. Enligt honom gestaltade dessa ett svunnet folk av ädel enkelhet och stilla storhet. Det är också tydligt att denna litteratur tillhör den höga genren enligt tidens synsätt. Receptionen av romanen är mycket positiv. ”Med sval sensualism skildras Antinous hemlighetsfulla vandring mellan liv och död, kejsarens vilda smärta samt hans strävan att gudomliggöra den döda älskade, att påtvinga världen hans bild.” skriver Margit Abenius i BLM. Detta skall sättas i relation till de häxjakter på homosexuella som samtidigt bedrivs i svenska massmedia. Enligt en hysteriskt uppjagad tidningsrubrik finns det 10 000 prostituerade män bara i Stockholm. Men inom den sköna litteraturen kan man gestalta homosexualitet utan att förlora omdömet.

Grupp sex: Formandet av en ung persons karaktär - bildningsromanen

De flesta romaner i den likakönade sexualitetens kanon har bildningsromanen som mönster. En ung person genomlever prövningar och motgångar innan livet som homosexuell utvecklar sig framför honom eller henne. Ofta läses romanerna som förtäckta självbiografier. Bekännelselitteraturen hör till denna grupp. André Gides självbiografi Om icke vetekornet dör (1946) (Si le grain ne meurt, 1926) likaså. Liksom Bengt Martins romaner om Joakim. I Sodomsäpplet (1968) skildras hur Joakim Mander lever med sin ensamstående mor. Fadern har gått bort och för att dryga ut hyran tar modern en inneboende, Verner. Joakim fattar tycke för Verner och fantiserar kring honom. När Joakim kommer underfund med sina känslor slår han upp ordet homosexuell i Nordisk Familjebok. I sin dagbok antecknar han.

”Det verkar inte så farligt i alla fall. Fast naturligt är det förstås inte. Man är abnorm, står det. Pervers. Jag känner mig inte alls sån och ändå kan jag inte låta bli att tänka på det här. Om jag kunde fråga de andra killarna hur dom känner det. För vad som är allra mest underligt är att jag tänker på Verner varje kväll. När jag gör det där. Och ändå känner jag mig nästan lycklig. Om det skulle var så att jag är en bög får jag väl reda på det på något sätt. Man kanske kan få en spruta mot det?”

Genom den heteronormativa beskrivningen i uppslagsverket konstruerar Joakim förståelsen av sin egen sexuella läggning som något sjukt och onaturligt, som kanske kan botas med en spruta. Följdriktigt försöker han ta livet av sig i slutet av boken. I den följande romanen Nejlikmusslan (1969) försonas Joakim med sin homosexualitet och söker sig till likasinnade, men alltid med rädsla och skräck. Han möter läkaren Björn och etablerar ett förhållande. Han finner ett möjligt liv i teaterns värld.

När Birgitta, i Birgitta Stenbergs roman Kärlek i Europa (1981), lever bohemliv i Europa på femtiotalet uppmanas hon av den beundrade Paul Andersson att bli lite mer manlig i sitt skrivande, att bli lite mer som Selma Lagerlöf. Romanen beskriver utförligt huvudpersonen Birgittas utveckling från ung litteraturälskare till lesbisk butch. Övergången från femme till butch i Birgittas förhållande till Martha ger Birgitta styrka att skriva sin första roman. Den handlar om kärlek mellan två kvinnor och får namnet ”Carol”. Carol är också namnet på en av huvudpersonerna i romanen The Price of Salt (1952) av Claire Morgan (pseudonym för Patricia Highsmith) - en av de första romanerna som beskrev lesbisk kärlek som ett positivt livsval och där romanen slutar lyckligt. Men Birgittas första manuskript möts av ett kompakt manligt motstånd på förlaget och kommer aldrig ut. Denna bildningsroman innehåller en hel värld av homoerotiska referenser. Det handlar inte bara om att Birgitta utvecklas till författarinna, utan också om utvecklandet av en homoerotisk, litterär tradition.

Grupp sju: Sjuttiotalets samhällsomdanande romaner.

Sjuttiotalet var en tid av radikalt ifrågasättande inom kulturdebatten. Vänstern hade fått klar dominans genom en serie händelser under senare hälften av sextiotalet, som brukar samlas under beteckningen sextioåttarörelsen. Romanerna beskriver ofta ett uppbrott ur en borgerlig livsstil och mötet med en ny medvetenhet om världens tillstånd. För många lesbiska och bögar blev medvetandehöjande diskussioner i grupper och på läger del av en livsstil. Man skulle bo i kollektiv, pröva på sinnesutvidgande droger och experimentera med nya samlevnadsformer.

En dansk roman från den här tiden ger uttryck för just uppbrottet från en villatillvaro med medelklassmake och kontrollerat umgängesliv. Huvudpersonen Bente i Uppbrott (1978) (Brud, 1977), en roman av Bente Clod, finner en gemenskap bland kvinnor under vidareutbildning på universitetet. Bente är förskollärare, men vill utveckla sig och göra något annat av sitt liv. I hennes utveckling ingår ett kvinnoläger på Femö och en förälskelse i Jeannette, som går i historiegruppen. Hon bryter upp från förhållandet med Jörgen och upplever en djup kärlek med Jeanette. Här handlar inte romanen om varför Bente är lesbisk utan i stället varieras en fråga som ställdes om och om igen under det radikala sjuttiotalet inom homosexuellas organisationer:

- Jag bryr mig inte om varför jag är homosexuell. Frågan är varför jag inte får vara det!!

Genom att byta fokus från orsak till frånvarande social synlighet förändras också beskrivningsmodellerna. Sexualvetenskapen och medicinen förlorar i auktoritet och samhällsvetenskaperna får bistå med verktyg för att beskriva den likakönade samlevnaden. Dessutom blir beskrivningarna potentiellt samhällsförändrande. Nu gestaltar romanerna den heterosexistiska dominansen i stället för att konstruera den homosexuella individen som en olycklig och ödesmärkt person. Bente kunde som sammanboende med Jörgen finna många exempel på deras heterosexuella livsstil i den omgivande kulturen. Men för lesbiska par gäller inte detta.

”Jeanette och jag ser oss förgäves om efter en nedärvd kultur. Om vi går och ser en film, om vi läser en bok, om vi öppnar tidningen eller hälsar på vänner - så finner vi ingenting som liknar oss. Vi är osynliga, det vi har tillsammans finns skenbart inte någon annanstans. Vi existerar inte i kulturen omkring oss. Vi existerar inte i andra människors medvetande.”

Men just detta förhållande kommer att förändras under de kommande årtiondena. Synligheten i media förändras. Den homosexuelle/a omnämns numera ofta i positiva sammanhang. De homosexuella har under nittiotalet blivit förebilder i stället för kriminella. Denna förändring börjar under sjuttiotalet.

Grupp åtta: Komma ut-romaner

För att en romanperson skall kunna ”komma ut” som homosexuell måste det finnas en social grupp att komma ut till. Denna grupp formeras under sjuttiotalets radikalisering av homosexuellas intresseorganisationer. Lyckade reformer som slopandet av sjukdomsklassifikationen av homosexualitet 1976 och införandet av speciella klassifikationskoder för homosexualitet på biblioteken 1984 blir yttre tecken på den pågående samhällsförändringen. Nu har en öppen homosexuell gruppkultur börjat utvecklas och romanerna kommer att skriva in sig i dessa gruppers livsstil. En typ av böcker som beskriver huvudpersonens uppvaknande till ett homosexuellt liv kallas komma ut-romaner. I dessa romaner är det, liksom i Bente Clods Uppbrott, omvärldens outtalade krav att alla måste var heterosexuella som är det stora problemet, inte huvudpersonens kärleksinriktning. Hit hör till exempel Inger Edelfeldts Duktig pojke, 1983.

I Hans Olssons roman Spelar roll (1993), beskrivs hur Johan Alexander försöker kommunicera sin homosexualitet med sina föräldrar, skolan och kompisarna. Han har många flickor. Kompisarna gillar honom, men sexualiteten blir aldrig riktigt förlöst. Föreställningen att det skulle vara något fel på honom avvisar Johan bestämt.

”Nej, jag kände inte någon ”dragning” till killar, jag ville älska dem. Problemet var att finna den grabb som ville älska mig tillbaka. Hur det än var, det gick inte över för Alexander den Store och det skulle nog inte göra det för mig heller. Varför skulle det göra det?”

Johan läser berättelserna om Alexander den Store som en historisk förebild. Många av hans drömmar och fantasier kretsar kring denne härskare och erövrare. Den litterära gestalten har fått andra problem att fundera över än hur han eller hon har blivit ”sån”.

Den heterosexuella, samhälleliga mytologiapparaten skapar föreställningen om det lyckliga parlivet. Det stora målet för romanerna under åttio- och nittiotalet blir att beskriva hur kärleken uppstår och ett homosexuellt parförhållande utvecklas i ett samhälle där gaykulturen är en självständig och dynamisk del av tillvaron.

Grupp nio: Från tragiskt öde till fritt vald livsstil

Den homosexuella romanpersonligheten har förändrats över tid från femtiotalets eftersläpande syn på sexualiteten som biologiskt ödesbestämd till den fria livsform som utvecklas i romanerna Onans bok (1999) av Ola Klingborg och Stjärnor utan svindel (1996) av Louise Boije af Gennäs.

I den senare boken blir överklasskvinnan Sophie handlöst förälskad i den lesbiska radikalfeministen Kaja. De högst olika sociala miljöerna beskrivs med gräll pregnans. Boije af Gennäs är driven manusförfattare till tevesåpor och vet att utnyttja de klasskillnader som återigen gjort sig synliga i det två tredjedelssamhälle som uppstått ur den ekonomiska krisens Sverige. Sophie går på bal med vännerna på Riddarhuset, men finner kärleken bland Söders huslängor.

”Istället tänkte jag plötsligt på kvarteren där hon bodde. Västra Söder hade varit en uppenbarelse för mig. I dessa trista låginkomsttagarkvarter hade jag aldrig trott att man kunde känna sig så lycklig. Men det gjorde jag, och det var som om min lycka fortplantade sig till husen, träden, människorna. Kvällen före, när jag flydde från Kajas lägenhet, hade plötsligt hela kvarteret förefallit magiskt. /…/ Jag hade mött kärleken på västra Söder, och hela mitt hjärta vidgades vid tanken.”

Förutom berättelsen om kärleken mellan Kaja, som har en förebild i journalisten Mian Lodalen, som vid denna tid arbetade på gaytidningen Reporter, och Sophie, som har en förebild i författarinnan själv, är romanen en kärleksfull Stockholmsskildring. Ingenstans problematiseras den lesbiska kärlekens upphov. I stället beskrivs klubbmiljöer och tidningsredaktioner med samhällsreportagets tydlighet.

Onans bok har på samma sätt en styrka i skildringen av staden Stockholm och New York. Boken beskriver den unge läkaren Peter som avhållit sig från att ha sex under hela tiden han utbildat sig, åtta år. När sexuallivet sedan gör sig påmint då han träffar Christoffer i ett väntrum på Huddinge sjukhus i februari 1990 blir rädslan för AIDS det allt överskuggande problemet. Kan man ha sex utan att bli smittad? Hur skall man ha sex? Frågorna har ingenting med den sexuella läggningens ursprung att göra. De utgör i stället praktiska problem för kärlekens fullkomning.

Insprängt i berättelsen finns hågkomster av tidigare upplevelser. Hur sexualdebuten genomfördes på en sauna i Köpenhamn berättas sakligt. Miljöer och orter är viktiga. Likaså litterära referenser. Genet har varit en inspirationskälla för Peter. Före saunabesöket ligger Peter på en säng i ett hotellrum och tänker.

”Först i fjortonårsåldern insåg jag att mina kompisar inte kände likadant som jag, och att min attraktion till män inte gick särskilt bra ihop med idén om att ha flickvän, gifta sig, skaffa villa och barn. Jag avvaktade, och hoppades att min framskridande pubertet skulle förändra mig. Den hade ju gjort min röst djupare och gett mig hår kring mitt kön; varför skulle den inte också förändra min åtrå?

Nu, ett par år senare när jag låg på en hotellsäng i Köpenhamn ville jag inte bli förändrad, inte just nu - inte på något annat sätt än att jag ville bli vuxnare och manligare, och i huvudet lekte jag med fantasier.”

Här finns inget behov att förklara sig gentemot den heterosexuella majoriteten. Det finns bara en stark önskan att fullborda sexualdebuten som homosexuell. Boken fortskrider med ett förhållande på tre. Jérome kommer in i Peters och Christoffers förhållande. Historien slutar med Katarina kyrkas brand på Söder 1990.

Identiteter förskjuts

Jag har i denna essä försökt skissa hur skildringen av homosexuella fiktionsgestalter förändrats. Romanerna förändras från ett heteronormativt tvång att beskriva hur och varför den homosexuelle/a inte inordnar sig i majoritetens sexualliv till att strunta i heteronormativitetens krav och i stället gestalta en upplevd homosexuell erfarenhetsvärld. Sextiotalets sexualliberala och sjuttiotalets radikala ifrågasättande av heterosexualiteten som norm bildar en brytpunkt i denna förändringsprocess. Komma ut-romanerna och nittiotalets homoerotiska kärleksskildringar ger socialt pregnanta och realistiskt trovärdiga skildringar av hur en homosexuell livsstil utvecklas.

Den djupaste förändringen sker på ett underliggande plan, där homosexualitetens förståelseformer förändras från att vara baserat i ett medicinskt-naturvetenskapligt böjningsmönster till att grundas i sextio- och sjuttiotalets modevetenskap sociologin. Genom sociologiska beskrivningar av hur homosexuella individer lever sina liv förändras fokus från orsak till uttryck. Efter denna förändring skildrar romanerna hur det homosexuella livet gestaltar sig i en heterosexistisk värld.

Vi kan med säkerhet se fram mot många, ännu oskrivna, berättelser med denna tematik.

Jan Magnusson

Göteborg 2000-02-04 -- 2000-02-20 (Version 2.0)