Queer – den heterosexuella föreställningen dekonstrueras

Ibland hör man någon säga: Jag är bög. Det verkar ju kul tänker den som lyssnar. Men vad menar den som säger att han är bög? Vad är detta som är? Att någon är snygg kan mätas i skönhetstävlingar. Att någon är rik kan konstateras på bankkontot. Men var finns det bögiga i bögen? När någon säger att han är kristen uppstår samma problem. Var finns det kristna i den kristne? Den kristne själv är helt övertygad om att det finns en metafysisk enhet som svarar mot den religiösa övertygelsen. Det finns en ”själ”, som är en gnista av den gudomliga elden.

Denna föreställning producerar det som den antas benämna.

Genom att ställa en rad språkliga bestämningar framför en individ kan vi tillskriva individen det vi först inte såg. Som genom ett trollslag framträder det som inte syns. Säger vi att någon är frälst och kristen väver vi in den personen i en väv av ord, som ger oss en uppfattning om frälsning, men var i personen det kristna skulle finnas kan inte närmare bestämmas.

Likaså när ordet bög skjuts framför en person. Då uppstår en hel föreställningsvärld. Den beläste minns kanske att Platon hyllar den homoerotiska kärleken i dialogen Symposion. Ett gäng festande män har gett sig själva ett ämne att diskutera under dryckeslaget. Man skall värdera guden Eros inverkan på människosinnet. Någon vill inte prata för han har hicka, någon drar paralleller till andra gudar och någon ser den samkönade kärleken mellan män som en högre form av kärlek än den mellan man och kvinna, en andlig form av kärlek.

Här finns en tanketråd som varit produktiv, historiskt sett. Föreställningen att bögar skulle vara särskilt ”andliga” lever och frodas ännu. Bögar skulle på något sätt ha kontakt med en själsförmögenhet som gör dem predestinerade till att bli konstnärer, författare och heminredare. ”Dom är ju så konstnärliga” säger den heterosexuella majoriteten och skapar därmed ett livsrum för det som inte är heterosexuellt. Den heterosexuella normen passar in det opassande i en miljö. Den heterosexuella normen ger sig själv rätten att bestämma vad som är. Och var detta som är finns, är det ingen som vet. Och lika lätt som som det opassande passas in, lika lätt förvisas det. ”Bögar är alltid så tragiska” heter det i den heterosexuella normen, eftersom man förvisat den samkönade kärleken ur sitt eget livsmönster. Här finns alltså en rad bestämningar som tillskrivs den homosexuelles ”vara”. Att vara tragisk, att vara konstnärlig, att utöva en högre form av kärlek.

Orden skapar en ”föreställning”, en hel liten teater vars scen är ”den homosexuelle”, den individ som uppenbarar sig i sinnevärlden och som får gestalta dramat i sin vardag. Finns då bögen? Ja, självklart säger vän av ordning. Bögar finns och kan numera ingå partnerskap. Det vill säga individer har bestämt sig själva som bögar och lever i en viss gemenskap.

Föreställningarna om den samkönade sexualitetens natur bestämmer hur bögar och heterosexuella reagerar. Insceneringen av en föreställning skapas delvis av manus vet vi från teatern, delvis av den som framställer pjäsen på scen.

Genom historien har det funnits en mängd manus för utövare av samkönad erotik. I början av nittonhundratalet trodde Magnus Hirschfeld på fullt allvar att bögar och lesbianer utgjorde ett ”tredje kön”. Det var naturvetenskapen och biologin som var tongivande förklaringssystem. Ur den heterosexuella normens synvinkel gällde det att finna en gångbar ”vetenskaplig” förklaring eftersom biologin, bara såg reproduktion som sexualitetens mål och enda berättigande. Så män som ville ha sex med män konstruerade sig själva som ett tredje kön, ett mellanting mellan man och kvinna. Och levde tryggt i föreställningen att så var fallet.

I mitten av nittonhundratalet skapade Alfred Kinsey föreställningen om den gradvisa övergången från helt heterosexuellt beteende till helt homosexuellt beteende. Dels inom en individ och dels inom en viss population individer. Kinseys undersökningar av mannens och kvinnans sexuella beteende visade att människor utövade sex i massor av olika sammanhang, inte nödvändigtvis för att förmera sig. Sexualiteten är en drift som yttrar sig på många sätt, onani till exempel. ”Vetenskapligheten” bestod i bestämningen av antalet procent individer som utförde sexualhandlingar av den ena eller andra sorten.

Det radikala sjuttiotalet såg födelsen av ett öppet ”gay community” – särskilt Castro Street i San Francisco blev en modell att efterlikna.

Föreställningen om den homosexuelles egenart blev just egenartad. Det var inte längre klart att bögar var särskilt ”konstnärliga”. Homosexuella poliser och byggnadsarbetare var allt annat än konstnärliga. Många gifta män trivdes umärkt med att ta sig ett nyp med en sexig kille. Men de blev inte bögar för det.

Och då kom queer.

Föreställningen om sexualiteten sprängdes och fogades samman på nya sätt. Den dekonstruerade individen såg dagens ljus. Den svarta adoptivdottern från Zimbabwe lever lesbiskt i Sverige, arbetar som jungman på långa sjöfartstrader och älskar att köra motorcykel.

Det vi ser med queerperspektiv är inte personer som ger uttryck för någon inre själsegenskap, någon tro på sig själva som ett tredje kön eller någon självsyn av särskilt ”andlig” art. Alla dessa föreställningar blir just föreställningar, metafysisk smörja, som bara finns i den kulturellt överförda traditionen. Vad vi ser är människor som agerar ut sina liv i handlingar. Handlingarna bestäms av hur andra uppför sig. Att ”vara” bög betyder då att uppföra sig så som bögar gör. Genom handlingarna skapas ”varat”. Och detta vi säger oss vara använder vi som en ”föreställning”, som vi ställer före den individ som definierar sig själv som bög.

Queer upplöser varat som metafysisk varakategori och visar den verbala konstruktionen. Queer dekonsturerar det sexuella varat. Och kommer ut på andra sidan med en uppsättning handlingar och föreställningar som inte behöver fogas samman på något särskilt sätt. Det särskilda har blivit en uppsättning valbara handlingar.

Då bryter heterosexualiteten och homosexualiteten samman. Den frihetspotential som ligger i valet att handla fritt befriar sexualiteten från att vara något ”naturbestämt” eller ”Guds vilja” eller någon annan ”före”-ställning över huvud. Pastor Jansson klär sig i stor galadress och i naturen lever djuren samkönat med varandra utan att bry sig om den heterosexuella människans normerande krav. Queer har befriat sexualiteten.

Jan Magnusson

2002-02-08