Kärlek i Europa - eller hur Birgitta blir Birgitta Stenberg

 

Av Jan Magnusson

 

Copyright univ. och förf. Får användas med angivande av källa:Magnusson, Jan, "Kärlek i Europa - eller hur Birgitta blir Birgitta Stenberg", i: Europa, Humanistdagboken, 12, sid. 253-262, Göteborg, 1999
 

 

Birgitta åker till  Paris, underkastad och med solkigt kön

I romanen Kärlek i Europa (1981) av författaren Birgitta Stenberg möter vi en huvudperson med samma namn, Birgitta Stenberg. Boken beskriver ett bohemliv i Stockholm, Paris, Cannes, Rom och på Capri under det tidiga femtiotalet.

Birgitta är på bokens första sida både andligt och fysiskt situerad under sin gode man. Denne förmyndare utgörs av hennes ingifte morbror och har tilldelats henne efter hennes fars död. Hon ligger i rummet under honom där han har samlag med sin fru. Trossbottnen yr över Birgitta. Den gode mannen besitter ett övertag, inte bara rumsligt utan också ansvarsmässigt. Det är han som skall ta hand om Birgitta. Det gör han genom att smyga sig på henne överallt där han vågar, trycka upp henne mot väggen och kräva samlag.

Birgitta känner sig alltid utnyttjad av männen. Det finns ingen jämbördig relation mellan könen. Härska eller behärskas är den lag som gäller och Birgitta behärskas. I en kort passus beskrivs en arbetarfamilj, med en son Birgitta förälskat sig i.

Jag tyckte om familjen nere vid stranden och sonen hade jag älskat tills jag märkte att han liksom jag själv tyckte att kvinnans kön var något äckligt och därigenom hela jag.

Känslan av att vara nedsolkad och förnedrad som individ på grund av sitt kön följer Birgitta genom hela boken.

Birgitta lär känna Paul Andersson i Paris. Han är två år äldre än hon. Birgitta går fortfarande i gymnasiet. Han förkroppsligar allt det som romanens huvudperson strävar efter. Han är som musik när han deklamerar poesi. Han är lockande och skrämmande när han använder narkotika. Han är allt det som herrgården i Turinge, den burgna medelklassvillan i Tullinge och Bromma, inte är. Birgittas mor gifter sig rikt och bor i villaförort. Paul Andersson har växt upp på barnhem och det beryktade Eolshäll. Kontrasten kunde ytligt sett inte varit större. Men han känner till mycket om litteratur och blir levande, fängslande litteraturhistoria. Birgitta skolkar för att kunna uppleva allt spännande han är med om.

En bit in i romanen söker Birgitta upp Palle på baren La Reine Blanche i Paris.

Genom glasverandan ser jag Pauls skrattande stora gap. Det är bra om han är i form. Ibland måste jag snabbt bryta upp, vår vänskap är skör och tål ingen belastning. Oftast är jag lyckligare på väg till honom än ifrån, som nu. Han är äventyret och dikten och allt är honom förlåtet. Det spelar ingen roll att han alltid måste ha övertaget och briljera, han klarar det. Häromdan när jag inte lyssnade till vad han sa, det var någon som bad mej om en tändsticka, så brände han mej. Tryckte sin glödande cigarrett mot min handrygg på bordet mellan oss.

  - Du skall höra på mej!

Här finns i texten ett mönster som låter sig ses som en grundposition för Birgitta, ett underkastelsens mönster. Hon är den som underkastar sig morbrodern, Paul och andra män. Hon är den som dyrkar, ger pengar och ställer upp på samlag om så fordras.

Malin Lidström har i en C-uppsats på litteraturvetenskapliga institutionen pekat på det underkastelsens masochistiska mönster som huvudpersonen Birgitta intar i romanen Kärlek i Europa. Hennes avsky inför den egna kroppen balanseras av medvetenheten om att den enda vägen till framgång hos männen går via just denna kropp. Detta skapar en stark äckelkänsla.

 

Birgitta dyrkar litteraturen och vill bli författare

Men Birgitta har ett mål med sitt liv. Hon vill bli författare. Beskyddaren, den gode mannen, vill inte låta Birgitta få pengar för att resa till Europa. Då berättar hon allt om morbroderns sexuella utnyttjande av henne för släktens pratkvarn. Därmed uppdagas hela förhållandet och modern tycker det är bäst att Birgitta åker till en ferieskola i Grenoble. Allt för att förbättra Birgittas franska. Men för Birgitta finns en helt annan drivkraft.

Bara jag kom utomlands så skulle jag bli författare. Där ute fanns sådant som var värt att beskriva. Jag skulle berätta om den blå timmen och om hur de hängde tvätt på pråmarna i Seine. Om röken ur de där lustiga smala skorstenarna man såg i filmerna. Jag skulle vara vaken dygnet runt och bara se och registrera.

För att kunna bli författare måste hon utomlands. ”Där ute fanns sådant som var värt att beskriva”, skriver hon. Och när hon skriver det målar hon en bild som kunde vara hämtad ur filmen Atalante av Jean Vigo. Här finns det andra mönster som är produktivt genom hela romanen, avståndet, distansen eller åtskillnaden. Det åtråvärda finns någon annanstans - ”där ute” - där finns ett spännande liv att leva, ett liv som i romanerna och filmerna. Där ute, på filmduken eller i romanens värld, finns en upplevelsens och njutningens plats som redan i sitt ursprung har karaktär av fiktion.

Romanens Birgitta har för vana att skriva dagbok. Hon antecknar allt för att senare kunna använda anteckningarna som underlag för en roman. I den scen jag refererade ovan där Birgitta bränns med en cigarrett finns också berättelsen om romanens titel. Det är inte Birgitta som uppfinner titeln utan Paul Andersson. Han frågar Birgitta om hon vet vad hans kommande prosaprojekt skall kallas.

- Inte vet jag. Kalla den Jag, diktaren. Paul Andersson, Poet. Nåt sånt.

- Den ska heta nåt på kärlek så den säljer. Kärlek i Europa! Är det inte bra så säj. Han slår ut med armarna och upprepar sitt Kärlek i Europa med betoning på o:et som får det att låta som om själva världsdelen var en sensation.

Ur den dagbok huvudpersonen skriver kommer titeln på den roman vi just läser. Fiktion och fakta går här i varandra. Den historiskt existerande personen Paul Andersson har efterlämnat ett försättsblad till en stor roman han avsåg att skriva. Bladet finns i Bonniers arkiv. Själva romanen försvann under mystiska omständigheter, men titeln finns kvar. Det enda som publicerades var en kort novell i BLM, Jelena Borisovnas Helgon. Den anges vara ur en kommande roman kallad ”Kärlek i Europa” av Paul Andersson 1956.

Det bör tillfogas att författaren äger licentia poetica att ändra och stuva om i det historiska förloppet efter eget skön. Vissa andra uppgifter, som kan kontrolleras, är felaktiga ur ett historiskt perspektiv, vilket inte spelar någon större roll för romantexten.

Den text vi läser är en bearbetad dagboksanteckning. Här beskrivs ett liv som levts av individer som bevisligen existerat. Namn på individer och platser stämmer och kan kontrolleras. När Paul Andersson berättar om sin hårda uppväxt på Eolshäll försöker Birgitta göra om berättelsen till en novell. Men hon lyckas inte göra detta under det förlopp som utspelar sig i romanens egen tid. Däremot har hon uppenbarligen lyckats i en senare tid.

Det som beskrivs är just själva dagboksanteckningarna och hur de kommit till. Birgitta reste till Paris för att lära sig franska. En episod beskriver hur en svart man kommer in i lokalen där Palle och Birgitta sitter. Han tar fram sin stora lem, daskar den i bordet och ropar Ça suffit? (Räcker det?) till Palle och blir omgående utkörd av patron.

- Vad tänker du på? Frågade Paul.

- Je suffis, tu suffis, il suffit, nous suffisons, vous…

Birgitta vill kunna behärska franska och för henne blir hela tillvaron en språkövning, en översättningsövning. Hon översätter franskan till svenska och sina upplevelser till text. Vi förstår att det är en stor och allt uppslukande drift som har henne i sin makt. Denna drift har samma sexuella potential som när Roland Barthes talar om ”la jouissance du texte”, textens (erotiska) njutning.

Skrivandet beskrivs också som ett skydd mot omvärlden. Birgitta är som kvinna mycket utsatt på de offentliga platser där hon sitter och skriver och där hon träffar Palle.

Jag ser ju så väl när nån vill få kontakt med mej från baren eller något av de andra borden och då böjer jag mej över pennan. Det är som att dra ner en gardin eller stänga en dörr och förresten glömmer jag bort dem.

Att skriva innebär att dra ner gardinen mot omvärlden, att upprätta ett avstånd. Men det innebär också att gå in i det andra könets roll. Texten och de författarförebilder Birgitta har är främst manliga. Paul Andersson förebrår Birgitta för hennes feghet och skyller den på att hon är kvinna. Birgitta skall distansera sig från sitt eget kön och skriva som en man. Hon har ännu inte lyckats med det.

- Det blir inget av dig förrän din hjärna blir lite manligare än den är. Du måste tänka mer som en karl. Det gjorde gamla Selma och hon var faktiskt riktigt bra. Var inte så  feg för allting.

- Ska försöka. Jag höll andan och kände upphetsningen röra om i maggropen. Kanske också jag, kanske skulle jag kunna lär mej att använda min hjärna på ett manligt sätt.

Sammanfattningsvis befinner sig den njutningsfyllda upplevelsens plats alltid någon annanstans än där Birgitta befinner sig. Den finns som en upplevelse i en läsning eller ett skrivande.

 

Birgitta underkastar sig litterära mönster

Varje författare måste, förutom ett upplevt stoff i sina texter, ta ställning till det litterära hantverket. Bäst lär man sig genom att läsa och studera hur andra gjort. Birgitta redovisar i romanen en kopiös mängd läst litteratur.

När Birgitta beskriver Dag Wedholm, Paul Andersson kompanjon och vapendragare, skriver hon att han publicerade Markis de Sade i sin tidskrift Odyssé. Det finns en litterär medvetenhet om markisens sexuella bedrifter i romanen. Därefter möter Birgitta en person i Cannes som vill tillämpa just denna typ av sexualitet. Han vill bli bunden och dominerad och slagen av Birgitta, hans starka härskarinna. Här finns ännu ett förhärskande mönster i romanen. Litteraturen som föreskriver livet hur det skall levas och livet som kopia av litteraturen.

En stor del av tilldragelserna i romanen har antingen litterära förebilder eller knyts till litterärt belastade personligheter. Enligt fiktionen i romanen flyttar Birgitta till ett hotell på rue de Canettes efter en påstötning från Paul. Där regerar madame Albaret, som varit Marcel Prousts trotjänarinna. Hos henne finns även Prousts kusk.

Birgitta försöker genom hela romanen omvandla sina upplevelser till text. Hon jämför då med andra litterära förlagor. Men varje försök misslyckas. Vid ett tillfälle har hon skrivit en novell om Sinana.

Jag läste förälskat igenom min text. Mer dramatisk än Per Hallströms. Lika mystisk som Richard Wagner. Oscar Wildes Salome hade heller inte lyft Johannes Döparens osmakliga huvud förgäves. Till och med Nietzsches språk kunde jag erkänna som lärospån på vägen till min Sinana.

Det enda intresse den lilla novellen, som finns återgiven i romantexten, äger i dag är att den utgör ett exempel på det underkastelsens mönster som Birgitta ännu inte frigjort sig från.

Radclyffe Hall har skrivit en roman som blivit en lesbisk klassiker, Ensamhetens brunn. Hall har haft ett förhållande med Una Troubridge. När Birgitta träffar en kvinna, Martha, blir förhållandet mellan de avgudade författarförebilderna ett mönster för hur förhållandet mellan Martha och Birgitta skall utvecklas.

De litterära förlagorna finns således med på två håll. Dels finns en upplevd romanberättelse som Birgitta vill uppleva i verkliga livet. Bengt Anderbergs Kain är ett exempel på sådana berättelser. Någonstans ”där ute” finns en värld som svarar mot romanernas värld. Denna verkliga värld översätts av Birgitta till dagboksanteckningar och sedan återanvänds de av samma Birgitta med flera decenniers avstånd mellan nedteckning och romantext. Hela livet blir på så sätt omvandlad till skrift. Livet som en översättningsövning.

 

Birgitta går från underkastelse till att behärska mönstren

Större delen av romanen handlar emellertid inte om Birgittas förhållande till män, utan om hennes förhållande till kvinnor. När hon befinner sig i Cannes står hon i ett hallickförhållande till en ung kvinna som säljer sig till stadens amerikanska soldater, GI:s. Den unga kvinnan, Nanouche, har i en del av berättelsen tagit emot ett antal amerikanska soldater på ett hotellrum och Birgitta pratar sig ur en prekär situation. Hon konfronteras då med en äldre kvinnas nyfikenhet. Birgittas reaktion är betecknande för den rollgestalt hon skapar åt sig i romanen.

Nyfikna käring. Att kvinnor skulle vara så tarvliga i jämförelse med män. Man skulle nog vara född till karl. Nej, men lesbisk! Fri från alla de där vanliga ynkligheterna. Erkänna att en annan flicka var mycket vackrare och åtrå henne, inte tävla med henne. Och sen att få hennes skönhet, få äga henne. Att äga henne. Bestämma över henne, som en man.

Här rör texten vid en grundsten för sin egen tillblivelse. För att Birgitta i romanen skall kunna bli herre över sin egen tillvaro, över sitt beroende av människorna runt omkring henne, måste hon bli lesbisk, äga en annan kvinnas skönhet. Bli som Selma, hade Palle sagt till henne. Men hur skall detta ske?

En viktig del av romanen handlar om hur Birgitta förälskar sig i Martha, som hon träffar på ett gayställe, Les Trois Cloches, i Cannes. Förhållandet till Martha blir intensivt och efter att ha varit hemma i Stockholm en vända återser Birgitta Martha på Capri. Där utvecklas relationen så att Martha får vara den ledande, butch, och den som lär Birgitta, femme, hur saker och ting skall vara. Men efter en längre tids vistelse och en schism i förhållandet tar Birgitta över det sexuella kommandot. Och det är när Birgitta tar över kommandot som något händer inte bara i relationen till Martha utan även i förhållande till Birgittas eget skrivande.

Jag sjönk tillbaka inom mej själv och rullade tungt av henne, hamnade med näsan mot hennes rakade armhåla som luktade Mum for Men. Jag vågade inte se på henne. Det var hennes roll i vårt förhållande som jag hade stulit eller i varje fall lånat, och det var så underbart att jag aldrig tänkte sluta med det. Det var så här det skulle vara. Tyvärr kräver detta en annan uppdelning av parfymerna inom vår familj, tänkte jag och blev full i skratt där jag låg och flåsade henne i armhålan och smekte hennes fuktiga mage. Guerlins Jicky var för den maskulina kvinnan och Mitsouko för den feminina i ett lesbiskt förhållande.

Det som sker får en mer genomgripande effekt än att parfymerna måste bytas. Äntligen kan Birgitta finna kommandot över sin egen sexualitet. Äntligen kan Birgitta finna kommandot över sin egen text. Äntligen kan hon skriva en text som hon tror skall hålla som roman. Boken hon skriver har som innehåll Marthas och hennes eget förhållande.

Boken om Martha och mej hade jag skrivit genast efter att vi hade skilts åt. Jag hade rest hem på konsulatets bekostnad eller rättare sagt hade de lagt ut summan åt mej. I Bromma stängde jag in mej i mitt rum i fyra månader och sedan skickade jag manuskriptet till Åke Runnquist på Bonniers. En doktor Svensson skrev ett kort refuseringsbrev. Boken saknade litterära kvaliteter.

Den rörelse i romanen som går från underkastelse under männen, äckel inför det egna könet och därmed distans till alla män som eftertraktar hennes kön över fascination inför den lesbiska kvinnan till dominans och behärskning av kvinnan som erotiskt objekt, leder till en likartad rörelse i skrivandet. Denna fysiskt påtagliga handling förändrar Birgittas skrivande hand. Texten som kärleksrelation och njutning, jouissance, förlöser författaren Birgitta. Nu är det Birgitta som bestämmer hur erotiken skall vara. Ingen underkastelse under män eller kvinnor. Nu är det Birgitta som bestämmer hur texten skall se ut. Ingen underkastelse under litterära föregångare. Malin Lidström fäster i sin nämnda uppsats också stor vikt vid denna händelse och dess betydelse för författarjaget.

Den första boken kallar Birgitta för ”Carole”. Namnet kan tolkas som en hymn till kärleken, en kärlekens höga visa. Den kan också tolkas som en kärleksförklaring till dikten, texten, visan. Men förstlingsverket refuseras. Den kompakt manliga majoriteten på Bonniers förlag finner inte de öppet skildrade lesbiska relationerna litterära. Vi befinner oss då i året 1953 om man skall sätta tillit till romanens ord.

Det kommer att dröja till 1956 innan Birgittas första bok kommer ut. Då med ett manligt tema. Mikael och poeten handlar om den beundrade Paul Andersson och en antikhandlare i Gamla Stan vid namn Mikaelsson. Händelserna är stiliserade och omvandlade till en symbolistisk prosa som mycket liknar fyrtiotalisternas romankonst. Birgitta har åter underkastat sig de manliga mönstren i det litterära samfundet, men genom att göra så har hon inte bara behärskat skriften och litteraturen utan även männen.

 

Birgitta etablerar berättelsen om Birgitta

”I live not in myself, but I become
Portion of that around me;”

Lord Byron

Bokens devis av Lord Byron verkar först som en beskrivning av den hudlöst nära Birgitta i romanen som inte förmår hävda sig själv och sin egen rätt mot andra människor, utan uppgår i sin omgivning som en del av den. Men vid närmare eftertanke stämmer det inte riktigt. Birgitta använde skrivandet som en mur mot omvärlden på caféerna. Hon klarade sig.

I stället blir det en utmärkt metapoetisk beskrivning av hur ”I”, jaget i romanen och Lord Byrons dikt inte lever i ”myself”, det vill säga författaren Birgitta Stenberg, respektive Lord Byron, utan har blivit en del av den omgivande, litterära texten. En variation av Rimbauds sats ”Je, est un autre”. Det som var så svårt att åstadkomma när omvärlden var för nära och påträngande har lyckats med några årtiondens distans. Det litterärt framskrivna jaget har blivit en del av en text, av en omgivande skrifttradition.

Vid första påseendet verkar det visserligen som om det här inte skulle finnas någon skillnad mellan skrivande och beskrivet subjekt. Men åtskillnaden i tid är ansenlig. Paul Andersson dör 1976 och några år senare börjar Birgitta Stenberg bearbeta sina dagboksanteckningar för att skriva en roman. Det har då gått nästan 30 år sedan händelserna i dagboken utspelade sig. Texten har blivit narrativ text och inte omedelbar upplevelse. Det produktiva åtskillnadens mönster, som finns inskrivet i romanen, finns även som en del av romanens tillkomstförhållanden. Vi har ett utmärkt exempel på avståndets betydelse i litteraturhistorien. När Strindberg befinner sig i södra Tyskland, börjar han skriva ett av sina mest nostalgiskt svenska verk, Hemsöborna. På samma sätt kan Birgitta Stenberg beskriva sin tid i Europa först när det temporalt och spatialt har kommit på distans. Birgitta har blivit ett delvis främmande objekt för Birgitta att beskriva. Just i bearbetningen av minnesbilder, dagboksanteckningar och kontroll mot den faktiska världens påtaglighet i det samtida Paris och Rom omvandlas berättelsen från text till roman. Den blir ett sorgearbete, ett återerövringsarbete, en minnesbok. Distansen finns där åter. Textens alltid frånvarande men njutningsfyllda plats har återupprättats. Livet har blivit romantext och romantexten har getts liv.

Det magiska momentet i berättelsen, när huvudpersonen tar kommandot över sitt liv och sitt skrivande, är just ögonblicket när Birgitta, från att ha varit femme, blir butch i förhållandet till Martha.